fredag 30 november 2012

Människobok.


Berättelser från yttre förorten av Shaun Tan, Kabusa 2012.
Jag blir inte riktigt klok på den här boken, men jag tycker om den.
Och jag är inte säker på att det är en barnbok heller, fast jag trodde det först.
Fler verkar för övrigt tro det. 
Jag såg på en bokhandel i stan att de sorterat in den bland bilderböckerna. Det var i alla fall fel, där riskerar den att aldrig bli hittad.
Eller ja.
Vad är en barnbok?
Vad är ett barn för den delen, vem är barn? Vem avgör det?
Det här är nog en människobok tror jag. Så där som muminböckerna, de gamla riktiga kapitelböckerna, det är människoböcker det. För alla som vill liksom.
Och de andra slipper.

Berättelser från yttre förorten är en novellsamling i text och bild. 
Illustrerad kallar jag boken när bilden kommer efteråt, liksom till texten och förhåller sig till den. Så tänker jag i alla fall, säg gärna emot.
I den här boken ligger text och bild på samma plan, så som det brukar vara i Shaun Tans böcker. 
Texten är bild i huvudet, bilden är bild på pappret och allt hör ihop, allt krävs för att berätta historien så som den ska vara. 
(Det kan vara tvärtom också, att texten är text på pappret och bilden text i huvudet. Det beror nog på hur läsaren gör när hen tänker)

Både text och bild är stillsamt surrealistiska.
Yttre förorten är en ganska märklig plats, men samtidigt helt självklar.  
Det är lite skrämmande där, besynnerligt och obegripligt men samtidigt andas allting ett stillsamt uppror. Som bakgårdsmissilerna. 
Sådana har ju alla, det har regeringen bestämt. Någonstans ska de förvaras så därför står det en på varje bakgård och de boende uppmanas att sköta om sin missil, måla den med jämna mellanrum och ja, förvara den. I väntan på.
Så då gör de det.
Målar dem – fast blommigt. Förvarar dem – fast de har byggt om missilen till växthus till exempel, eller hundkoja. Förhoppningsvis går det till likadant på bakgårdarna i andra länder, där de har missiler riktade mot just den här förorten.
Att de används som hundkojor istället…

Barnbok och barnbok.
Människobok alltså, kanske att den tänkta människan är tonåring eller vuxen?
Det är VÄLDIGT ROLIGT att det numera görs böcker med bild, mycket bild också för andra än små barn.
Att läsa bild är ett ganska avancerat jobb faktiskt, det blir man inte för gammal för.

Jessika Berglund

2 kommentarer:

Katja sa...

Blir peppad på att läsa! Och människobok, fint ord! Känns viktigt att minnas det eftersom vi har en bokmarknad som blir allt mer uppdelad utifrån förväntningar på vad människor av olika åldrar och kön förväntas gilla. Där vi har färdiga koncept för att vi tror att dom är lönsamma. Att egentligen vet man inte innan vem som vill läsa vad och det finns böcker som går tvärs över alla gränser. Det är kul, både med böcker som inte hör hemma i nån "kategori", och när kategorierna förändras, som när det kommer ungdomsromaner med både text och bild, så att genren blir mindre smal.

Jessika sa...

Ungdomsroman med både text och bild - tänk det skulle vara roligt att göra!