måndag 25 juli 2011

Mod

Jag vill skriva om mod. Nu. På bloggen. Men också i mina böcker, som när jag skrev min första roman om Jenny och Kristina som möts i en högstadieskola i norrland i början av 00 talet och blir kära. Bög är ett skällsord man ropar för att motivera att man doppar någon i toaletten och på lektionerna kan man diskutera vad som är äckligast, bögar eller lesbiska. Då krävs det mod.

Jag tänker att många unga romankaraktärer, flator och bögar, har just modet gemensamt, Jonas Gardells tonåriga Juha i ”Ett ufo gör entré”, Annika Ruth Perssons Jenny, Hans Olssons Johan, Ragnfrid Trahaugs Ida, Mian Lodalens Connie. Och Åsa Nilssons Alexandra i ”Dags att våga”.

Det krävs mod för att möta fördomar och gå bortom det förväntade. Men mod är också en del av själva berättelsen om kärlek. Också då den är som mest förväntad - omgiven endast av imponerade klasskompisar, eller släktingar som kommer på inflyttningsfest med en inslagen espressomaskin under armen – krävs stort mod för att närma sig.

torsdag 21 juli 2011

Mer om minnen

Under sommarens rubrik Sommarsamtal länkar vi bakåt till tidigare läsvärda inlägg. På temat minnen kan man nog finna många sedan BBN-bloggen rullade igång. Jag plockade upp tre stycken:

Så här skrev Inger Granberg om Gud och indiantält i augusti för ett år sedan. Och så skrev Britt Engdal om prasslande examensklänningar, sommarböcker och sinnen som triggar minnen i juli förra året. Och Pia Johansson minns tröstlösa åkrar och en dröm om att bli brevbärare.


Bild av Pia Johansson. Ursprungligen skapad till "Gubben som grät", med text av Pernilla Stalfelt, även om just den här illustrationen inte kom med den gången.

Minnen fyller liksom olika funktioner i skrivprocessen. Idébank? Känslotermometer? Fragment av något oklart som utforskas medan man tror man håller på med en spännande berättelse?

Inte vet jag, men nog är det värt att fundera på?

/Kerstin Lundberg Hahn

måndag 18 juli 2011

Dörrar till då

Sommar - då åker i alla fall jag ofta till platser där jag varit förut. Också som mycket liten. Det har fått mig att fundera.

Att skriva ur ett barns synvinkel - det låter sig inte göras utan att man använder sig själv. Därför är skrivandet samtidigt ett slags resa i tiden. Oförvanskade minnen kanske det är ont om, men det man minns finns ändå, som ett slags stökigt huller-om-buller-förråd av upplevelser och känslor. Därur kan man ösa eller småpytsa, eller kanske bara kika ner för att sedan dra upp huvudet igen och skriva, om händelser som inte är ett dugg sanna, men som känns ... sanna?


lördag 16 juli 2011

Inspiration, var och hur?

Författare har väl i alla tider sökt sig till inspirerande platser för att skriva. Ett mytomspunnet hus är Axel Munthes San Michele på ön Capri i södra Italien. Jag var där för ett par år sedan (fast bara som turist) och det var verkligen fantastiskt! Men jag tvivlar på att jag skulle få något skrivet om jag verkligen fick chansen att bo där - det är alldeles för vackert. För min del är det bäst för kreativiteten med en tråkig vardagslunk. Eller att rensa hjärnan med en skogspromenad. Läs här om Katja Timgren som har en egen skrivskog dit hon går för att hämta ny inspiration.




//Maud Mangold

onsdag 13 juli 2011

Om stenar

Stenar är som urtidsdjur. De har funnits med så obegripligt länge, vem vet vad de har sett och varit med om? Därför gör det så ont i mig när jag ser hur stenar och berg sprängs bort, för att lämna plats för hus och vägar. Såren i naturen kommer att finnas kvar där om en miljon år! Vad har vi för rätt att förstöra berget därför att vi vill ha en väg eller ett hus under ett par hundra års tid?
Jag var på Island förra året. Där har de ett annat förhållningssätt till naturen, vägarna dras försiktigt runt bergen därför att det bor alver i dem. På fullt allvar! I Hafnafjördur var jag med på en guidad tur där alvboningarna pekades ut. En av dem finns i klippan på bilden.
Läs här om Inger Granbergs alldeles egna magiska sten.


//Maud Mangold

måndag 11 juli 2011

Magiska platser

Den här veckan ska det handla om magiska platser. Hus, skogar och stenar kan vara laddade med något speciellt som sätter igång tankar och fantasi. Eller så kan de ge det där speciella lugnet som behövs när nytt material ska födas fram. I min stora vilda trädgård på landet har jag inrättat olika platser att sitta på. Där kan man sjunka ner och vila eller tänka: i korgstolen mitt bland enbuskarna, på bänken under lindarna eller på den flata stenen i skogsbrynet. Varje plats har sin egen atmosfär och sin egen utsikt.
Jag har samlat ihop några tidigare inlägg som handlar om just magiska platser. Först ut är Britt Nedestams fantastiska hus från Jurmala i Lettland. Visst ser det spännande ut? Läs mer här.



//Maud Mangold

lördag 9 juli 2011

En favoritbok

Man kan gott ha sina böcker på biblioteket, och sedan låna hem dem allt eftersom man läser tycker jag.
Om man skulle ÄGA allt man läser begränsar det läsande jättemycket.
Det blir dyrt, böckerna kan ha "försvunnit"  från marknaden och förresten får det inte plats hur mycket böcker som helst i ett vanligt hem.
Fast en och annan bok är det bra att ha.
Lite naturböcker på sommaren till exempel.
Här är en favorit,


onsdag 6 juli 2011

Sommarkartor

Jag tycker om böcker med kartor i.
Kartor är på det hela taget kul, man kan följa dem.
Och är de då påhittade, eller beskriver en påhittad värld så kan man hamna nästan var som helst.

Kartlav och andra lavar, fast det kunde lika gärna ha varit tex Narnia, högt upp mot bergen i norr...

måndag 4 juli 2011

Sägner och sagor om sött och salt vatten

Varför är havet så salt?
Hur kom näckerna, vättarna, jättarna och alla andra osynliga till?
Jag fick svar på dessa två frågor i går kväll. Då var jag ovanför Björngårdsvillan i Slottsskogen och lyssnade på sägner och sagor om sött och salt vatten.
Nedan är ett foto på oss som satt runt elden och lyssnade på sägnerna och sagorna om sött och salt vatten.
Det var min kollega i barnboksnätet Annika Rockström som tillsammans med Gun Jarnedal berättade.
Elden och Annikas och Guns fantastiska berättarröster gjorde att det blev en magisk stämning. Sagorna och sägnera om sött och salt vatten handlar om en osynlig verklighet. Det finns fortfarande år 2011 sådant som vi människor inte kan förklara eller med blott våra fem sinnen förstå.