På torsdag börjar Bokmässan, i år med tema NORDEN.
Självklart är BarnBoksNätet där!
Fast inte alla på samma plats, inte samtidigt. För att lite lättare kunna hitta BBNs medlemmar och aktiviteter kommer här en lista.
Vi låter det här inlägget ligga under hela bokmässan. Om du vill tipsa om något ytterligare kan du skriva in det i kommentarerna.
Precis som tidigare år har BBN ett basläger på caféet vid Barnens Torg. Tanken är att man alltid ska kunna träffa vänner och kollegor där, fast det kan vara olika personer. Samtidigt sitter man nära "Ung scen" och kan lätta följa det som händer där. Några av BBNs medlemmar har egna montrar helt nära kaféet, mer om det längre ner.
På torsdag kl 11.45 samlas 10-15 av BBNs medlemmar för att presentera BarnBoksNätet i Kultur i Västs monter, E 02:21.
Kom gärna och träffa oss!
Här kommer listan!
tisdag 25 september 2012
lördag 15 september 2012
Om Lin Hallberg
Lin Hallberg hör till de ledande samtida hästboksförfattarna
, som söker nya vägar för genren. Hon har genom att göra resor till andra
hästkulturer, skrivit de två nyskapande
böckerna Adzerk - den vita hingsten
och Vem är du Johanna?
I Adzerk – den vita
hingsten är huvudpersonen i en jobbig situation med föräldrar som ska
skiljas men för att försöka rädda äktenskapet så tar de istället ett arbete i
Mongoliet. Huvudpersonen tvingas följa med på resan och lämna sitt stall och
sina vänner i Sverige. På plats lär hon känna en mongolisk flicka och får följa
med henne och bo på hennes familjs geer. Hästar har en framträdande plats i
familjens liv. Den mongoliska hästkulturen är världsberömd, men mycket
annorlunda den svenska. Huvudpersonens resa blir ett möte med den nya kulturen
och det leder både till krockar och personligt utvecklande. Boken har nått läsare
utanför den ”vanliga” hästboksläsarkretsen, och läsarreaktioner kunde man följa
nära när boken var med i tävlingen om Sveriges radios romanpris, där ett antal
barn läser och diskutterar några utvalda verk. Lins bok vann.
torsdag 13 september 2012
Gunilla Woldes "Första sommaren med Twiggy"
Såhär inför hästbokstemat bestämde jag mig för att göra en
omläsning. Som blev flera. Jag begav mig till biblioteket för att låna Gunlla
Woldes "Första sommaren med Twiggy" och kunde inte låta bli att ta
med mig resten av böckerna om Twiggy hem. Det blev en läsning som på många sätt
levde upp till minnet av sig själv, såhär tjugo år senare.
Det jag minns mest av Woldes Twiggyböcker (skrivna under
sjuttio och åttiotalet) är att dom gav en så fin bild av hur det faktiskt är
att ha häst. Dom kändes verkliga. När jag läser igen tycker jag fortfarande
det. Wolde har ett tydligt projekt att i
sann sjuttiotalsanda göra upp med den sortens hästböcker som målar upp
drömridturer i månsken. Ogenerat låter hon sin jagberättare upplysa läsaren om
allt från ponnyköp till avmaskning med slang genom näsan. Men vad som framför
allt gör den där känslan av igenkännande så stark och väcker minnen är nog
hennes starka karaktärsskildringar, både av människor och hästar. Inte minst
Twiggy är ett starkt hästporträtt, fullt av fina bilder. Hur hon släpar sin nya
matte över stallbacken för att äta en maskros. Hur hon bockar tills lillhusse
Peppe hänger över halsen och då vänligt går och äter från en buske i huvudhöjd så att han ska
slippa trilla ner i backen. Det är också
en fin utvecklingsberättelse. I den sista boken har Twiggy en helt annan
mognad, den unga osäkra Anna bär hon försiktigt genom skogen utan minsta
krumbukt, men när hennes vuxna, ridvana matte sitter upp bär det av i vilda,
egensinniga bocksprång. Jag har aldrig ridit en häst som Twiggy, men jag tror
många kan känna igen delar av Twiggys personlighet i hästar dom mött. När jag
fick min första häst var hon femton år (en mogen hästdam) och jag tolv. Och hon
hade den där klokheten Twiggy fick på gamla dar, det fanns en stilla
överenskommelse om att hon var äldst och ytterst måste ansvara för vad som
hände oss.
onsdag 12 september 2012
Gästbloggare: Ada Wester
Idag gästbloggar Ada Wester som har förlaget Gilla böcker och ett specialintresse för just hästböcker.
foto: Elin Aarflot
Det pratas mycket om nörderi just nu, och jag är utan tvekan en hästboksnörd. Hästböckerna har följt mig genom livet: i mellanstadiet sträckläste jag dem, på universitetet skrev jag kandidatuppsats om dem och i min bokhylla trängs större delen av den svenska utgivningen, från femtiotalet och framåt. Om du frågar mig om intertextualitet i svenska hästböcker får du en timmeslång föreläsning, inte för att jag tror att du skulle fråga mig om just det, men ändå. Om du frågar mig om hästböcker i allmänhet kan jag ju alltid vinkla ämnet åt det hållet. Intertextualitet är alltså det fina ord som betecknar samtal mellan texter, när man i en bok refererar till en annan bok. Och i svenska hästböcker händer det ofta. En period ledde jag en hästbokscirkel på ett bibliotek, tio tjejer i åldern nio till tretton träffades varannan vecka för att diskutera böcker som jag valt, utifrån frågor jag förberett. Jag påpekar att det var jag som valde böckerna och förberedde frågorna, för jag tror att detta påverkade samtalen mycket. Vi pratade nämligen ganska mycket om intertextualitet … Och jag minns att jag tänkte, att mer belästa inom en genre än de här tjejerna är inom hästböcker, kan man knappast bli. Vi analyserade författarnas blinkningar till andra verk, deras inspirationskällor och hur de förhöll sig till genren – och tjejerna hade läst varenda bok som nämndes, fattade vilka böcker som anspelades på, även om titeln inte stod utskriven. Likt en litteraturvetare på forskningsnivå hade de hela genren i sina händer.
foto: Elin Aarflot
Det pratas mycket om nörderi just nu, och jag är utan tvekan en hästboksnörd. Hästböckerna har följt mig genom livet: i mellanstadiet sträckläste jag dem, på universitetet skrev jag kandidatuppsats om dem och i min bokhylla trängs större delen av den svenska utgivningen, från femtiotalet och framåt. Om du frågar mig om intertextualitet i svenska hästböcker får du en timmeslång föreläsning, inte för att jag tror att du skulle fråga mig om just det, men ändå. Om du frågar mig om hästböcker i allmänhet kan jag ju alltid vinkla ämnet åt det hållet. Intertextualitet är alltså det fina ord som betecknar samtal mellan texter, när man i en bok refererar till en annan bok. Och i svenska hästböcker händer det ofta. En period ledde jag en hästbokscirkel på ett bibliotek, tio tjejer i åldern nio till tretton träffades varannan vecka för att diskutera böcker som jag valt, utifrån frågor jag förberett. Jag påpekar att det var jag som valde böckerna och förberedde frågorna, för jag tror att detta påverkade samtalen mycket. Vi pratade nämligen ganska mycket om intertextualitet … Och jag minns att jag tänkte, att mer belästa inom en genre än de här tjejerna är inom hästböcker, kan man knappast bli. Vi analyserade författarnas blinkningar till andra verk, deras inspirationskällor och hur de förhöll sig till genren – och tjejerna hade läst varenda bok som nämndes, fattade vilka böcker som anspelades på, även om titeln inte stod utskriven. Likt en litteraturvetare på forskningsnivå hade de hela genren i sina händer.
tisdag 11 september 2012
Pia Hagmar om hästbokens status
– Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson?
frågade sig sportjournalisten Lasse Anrell när svenska folket sagt sitt och
Jerringpriset skulle delas ut nu i våras.
Tja, Rolf-Göran Bengtsson var då etta på världrankningen,
hade just vunnit en världscupseger, hade tagit EM-guld och OS-silver och
sportjournalister brukar inte direkt vilja skryta med sin okunskap. Men när det gäller ridsport är det tydligen
helt okej, ja snarast bra, att vara okunnig. Och ändå är ridsport den näst
största ungdomssporten efter fotboll för
flickor.
Den här nedlåtande attityden finns även när det gäller
hästböcker. Jag har två gånger deltagit i seminarium på bokmässan i Göteborg
som skulle handla om hästböcker. Men båda gångerna har vi i princip inte kommit
längre än att diskutera frågan ”Har hästböcker existensberättigande?”
måndag 10 september 2012
Mer om hästböcker
Mitt första möte med hästböcker var när jag som åttaåring
själv fick klättra stegen upp på gillestugans vind och där min mammas gamla
böcker. De stod där i en hemlig låda, som jag nu skulle få öppna. Där fanns
mycket Wahlströms röda ryggar men också Britta och Silver-böckerna av Lisbeth
Phanke – som intervjuades här på bloggen förra tisdagen –, Nan Inger Östmans
böcker och Jill-böckerna av den engelska författarinnan Ruby Fergusson, båda
utgivna på Raben & Sjögren och. Jag minns känslan av att steg för steg
klättra upp, det svindlade i magen både av höjden och förväntan, och att sedan
försiktigt lirka sig in i vindsförådets glugg där doften av de gamla böckerna
blandat med damm och golvets sågspån mötte mig.
Det första mötet var framsidorna, vars bilder i sig räckte
för att väcka berättelser i min fantasi. Första boken jag minns var symboliskt
nog Joanna Cannan Rosita tar priset.
En bok som räknas som den första klassiska hästboken med en ung tjej i
huvudrollen. Tidigare hade Black Beauty kommit, som har en häst i huvudrollen
och som genom sitt hästliv med olika ägarbyten kartlägger det gamla Englands
klassamhälle. Men Campbells böcker blev starten på den genre som skulle komma
att blomstra under resten av 1900-talet. Den bars bland annat vidare av hennes
tre döttrar Josephine, Chatrine och Diana Pullin Thompson. Om deras liv finns förövrigt
en mycket intressant biografi Fair girls
and grey horses.
lördag 8 september 2012
Om hästböcker, hästar och läsning i allmänhet…
När
jag var liten och ibland var hemma från skolan för att jag var förkyld brukade min
mamma gå till antikvariatet. En stor hög med böcker hade hon med sig hem. Hon
visste precis vilka jag ville ha. Böcker som handlade om hästar. Oftast blev
det Wahlströms hästböcker. Smala, små, med röd tygrygg. Tummade och slitna var
de, smutsiga. Lästa många gånger av barn före mig. Det gjorde mig ingenting att
de var nötta. Ibland fick jag med någon som jag redan hade. Inte heller det
gjorde något. De kostade bara en krona styck. En krona för den outsägliga
njutning som det innebar att lägga sig på mage på sängen och läsa, läsa.
Jag
läste alla jag fick tag i. Jag läste om Lotte, om Soffi, om Pysen och Britta
och Silver, om Hästflickorna, om Jill i sadeln och om Fia i Ponnyklubben. Jag
läste om barn på ridläger, på tävlingar, om fattiga flickor som kämpade för att
lära sig att rida och som räddade magra, smutsiga ponnyer, som tvättade dem och
byggde egna stall och lyckades infria den största drömmen av alla. Drömmen om
en egen häst.
fredag 7 september 2012
HÄSTTERAPI
Min äldsta
dotter gillar att rida för att det är som att dansa. Hon har tävlat i dans, men
gillar inte att tävla med häst. Mest för att vi haft ett sto och ston har så
olika dagar. Ibland gör de allt man bara önskar och tänker. Ibland är det fingret
och ”fuck you” och då är man rökt. Är det en bra dag vinner man, är det en
dålig dag skämmer man ut sig.
Men dansen är
en god ledstjärna om man tänker sig ridning. Den sammanfattar samarbetet,
känslan och takten. Man ska vara den som för, men inte för mycket, man måste
vänta in också, lyssna, känna efter och anpassa sig en smula. Min äldsta dotter
behöver inte tävla för att uppleva det. Tvärtom tycker hon att tävlingsmomentet
bara förstör dessa ögonblick, egentligen.
Men yngsta
dottern älskar att tävla. Eller, nej, hon älskar att vinna. Och det gör man
inte alltid. Särskilt inte tillsammans med en häst. Då är man två inblandade.
Så det har varit en resa, som man säger. Och det hon som bäst håller på att
lära sig av detta går inte att beskriva på en A4. Men jag tror det är en lärdom
för livet.
torsdag 6 september 2012
KOMMUNIKATÖRERNA
Ett tjugotal ponnyhästar hade varit utlånade under året till
olika familjer. Nu skulle de tillbaka till ägaren för att tjänstgöra under
sommarens ridläger, så var det överrenskommet.
En efter en rullade transporterna in, hästar lastades ur,
inspekterades och släpptes ut i en stor hage. Alla visade sina olika
personligheter och läggningar. Det var så otroligt fascinerande, som ett
skådespel.
Några hittade direkt en gammal kompis, de luktade på varandra
och började genast leka. Andra hittade sin gamla fiende och började genast
mucka. Några ville inte veta av de andra över huvudtaget utan jagade bort den
som kom i närheten. Och vissa gick rastlöst omkring som om de måste säkra området.
Hela tiden kommunicerades det tydligt. Hästar är väl inte
direkt tysta som möss, de kan gnägga pockande, skria hjärtskärande eller frusta
nöjt, skrapa otåligt med hovarna och slå irriterat med vinande svansar.
Men de snackar ju inte som vi, de gapar inte och skäller, eller pratar omkull människor i sin omgivning eller tjatar hål i öronen på folk. Men kommunicerar gör de ändå, precis hela tiden.
onsdag 5 september 2012
JA, HÄSTBÖCKER ÄR EN GENRE…
… precis som tillexempel deckare. Det är nåt visst med
genrer. De är pålitligt på något sätt. Man vet vad man får, i alla fall ungefär.
Ibland behöver man veta det. När man ska läsa bort några timmars väntan, eller
är för trött för att kultivera sig med något tyngre. Som avkoppling och nöje.
Nu läser jag inte gärna deckare längre. Jag har i alla
fall inte hittat någon på mycket länge som fångar mitt intresse. Men hästböcker
går fortfarande bra att varva ner med. Att lustläsa döttrarnas gamla hästböcker
en ledig förmiddag, är en nästan syndig lyx efter några nätters jobb i
vårdsvängen.
Men även om hästböcker generellt är rätt hårt styrda
av sin form skiljer de sig ändå åt. Precis som med deckare går hästböcker
tillexempel att använda som förevändning för att berätta något mer än det
förväntade, man bara lånar dramaturgin. Och detta görs både i deckare och
hästböcker, i olika grad. Jag och mina döttrar har olika smak men vi har ändå alla
tre hittat våra egna favoriter som vi med god aptit har glufsat i oss.
Äldsta dottern älskade verkligen Lisbeth Pahnkes serie
om ”Britta och Silver”. Hon läste dem allihop. Inte bara en gång, utan om och
om igen. Hon uppskattade den trygga och ganska soliga tonen i böckerna. Visserligen
hände det någon gång att en häst dog eller något annat sorgligt, men det hörde
till ovanligheterna, vilket var tur. De få hemskheterna var tillräckligt
traumatiserande. Hon minns dem ännu.
tisdag 4 september 2012
Intervju: Lisbeth Pahnke Airosto
Idag kommer en intervju med Lisbeth Pahnke Airosto, författare till hästboksklassikerna Britta och Silver och sedan många år tillbaka journalist på tidningen Ridsport.
Britta och Silver-böckerna har lästs av flera generationer av hästflickor och är fortfarande populära. Hur gick det till när du började skriva på serien? Vad var drivkraften i skrivandet?
- Jag läste alla hästböcker som fanns och de flesta var översättningar, som till exempel Jillböckerna och Svarta Hingsten. Det kändes som om de var så långt från min egen verklighet, dvs “tjej på ridskola som längtar efter egen häst”, så då bestämde jag mig för att skriva om min verklighet.
Hade du några litterära förebilder?
- Egentligen inte, men när jag tittar tillbaka så ser jag ju att jag har påverkats av andra hästboksförfattare, åtminstone i mina första böcker. Så småningom hittade jag väl en egen stil.
Britta och Silver-böckerna har lästs av flera generationer av hästflickor och är fortfarande populära. Hur gick det till när du började skriva på serien? Vad var drivkraften i skrivandet?
- Jag läste alla hästböcker som fanns och de flesta var översättningar, som till exempel Jillböckerna och Svarta Hingsten. Det kändes som om de var så långt från min egen verklighet, dvs “tjej på ridskola som längtar efter egen häst”, så då bestämde jag mig för att skriva om min verklighet.
Hade du några litterära förebilder?
- Egentligen inte, men när jag tittar tillbaka så ser jag ju att jag har påverkats av andra hästboksförfattare, åtminstone i mina första böcker. Så småningom hittade jag väl en egen stil.
måndag 3 september 2012
Tema: Hästböcker
Under två veckor kommer vi ha hästbokstema på bloggen. I temat ligger
underförstått att hästböcker är en egen genrer. Något gör dessa böcker
annorlunda andra böcker. Men vad är det som utmärker dessa böcker? Vad är det
som gör att en bok blir en hästbok? Och hur påverkar det litteratur att bli
inräknad i en genrer?
Min uppväxt i stallet har gett mig ett outömligt stoff till skrivandet. |
Jag har valt att i mitt skrivande huvudsakligen fokusera hästvärlden. En
värld jag känner väl, efter att tillbringat all min tid mellan åtta och arton
där och sedan ha kvar mitt hjärta hos hästarna och mitt intresse i sporten. Det
är en spännande microvärld där de livs- och samhällsfrågor som "den vanliga världen" brottas med finns, ofta extra allvarligt, då hästfolk är allt annat än lite ljumna i sitt intresse. Att klara
av sin favorithäst är för nioåringen en fråga på liv och död.
En situation som uppstått många gånger är att människor i artiga
konversationer antyder att dina böcker säkert bryter mot hästboksgenren, genom att
de berättar om något viktigt, att de är mer allvarligt menade, att de inte ”bara” är hästböcker. Jag är övertygad om att de flesta
hästboksförfattare känner igen denna situtaion. Den som säger det menar det som
en komplimang, men egentligen avslöjas bara det sorgliga faktum att hur bra
jag än kommer att lyckas att skildra hästflickans liv och psykologi – mitt mål
är ju att lyckas med detta svåra uppdrag som jag än bara är en liten nybörjare
i – så kommer det ändå inte förändra den breda allmänhetens blick på genren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)