måndag 17 juni 2013

Lite paus

Ja, vi samlar nya krafter och har bloggpaus. Titta gärna runt i arkivet så länge, eller låt dig inspireras av Sara Elgeholms brev här nedan.
Och varmt välkomna tillbaka i oktober, då finns det nytt att läsa här!

lördag 15 juni 2013

En helt ny människa




När jag skriver detta är det den 25 februari 2013, min lillebror Hasses trettioårsdag. För de flesta innebär ju bemärkelsedagen ifråga att det var för trettio år sedan man lämnade livmodern för att, rimmande nog, inleda ett liv på Jorden. Men för min brors del innebär dagen mer än så. Han fick nämligen uppleva livets två största mirakel under loppet av endast tretton minuter: Födelsen och Döden. Det var ett genetiskt syndrom som var orsaken till hans hastiga bortgång, och som kom att drabba ytterligare två, och därmed alla, av mina syskon inom loppet av några år.  

Hur uppfattar ett litet barn - till exempel en treårig pojke som jag själv var för trettio år sedan - något så ytterst ofattbart som livets tillkomst respektive slut, när de dessutom äger rum så ytterst nära inpå varandra? Vilka känslor väcks, vilka frågor ställs, vilka uttryck uppstår? Det var dessa saker jag ville utforska i min första självbiografiska seriebok, En helt ny människa.


onsdag 12 juni 2013

Boktips från arkivet


Var med familjen i Köpenhamn en långhelg nyss och jag packade Lotta Olssons &Maria Nilsson Thores "Konstiga djur" i kappsäcken. Det gjorde jag rätt i. Ihopträngda i ett litet danskt hotellrum högläste vi oss igenom boken till stort nöje för såväl 9-, 11- som 48-åringar.

Jättemyrsloken känner sig ledsen. Alla säger att han är så konstig. Hasselmusen tröstar med orden:
- Se på mig! Jag är inte konstig alls, och hur roligt är det?
Detta muntrar upp jättemyrsloken så till den grad att han bestämmer sig för att ordna en tävling: Vem är konstigast?

Konstiga djur av Lotta Olsson & Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen) är underfundig i både text och bild från första början, men när anmälningarna med motiveringar börjar trilla in blir det dessutom riktigt, riktigt roligt.

Jag älskar det egensinniga uttrycket hos vart och ett av de djur som får uttala sig, från nakenhundens rörande, rara vers, till de bombastiska myrornas utvidgade upprepningar av ord som marsherar över sidan. Och en absolut favorit är dagsländan som trots sitt konstigt korta liv inte klagar alls, utan ber juryn skicka priset till barnen,eller barnbarnen, eller barnbarnsbarnen. Och tillägger Carpe Diem! 
Här är det humor och djupt allvar vart man ser och alldeles samtidigt.

Lotta Olsson ger varje djur ett individuellt (utom myrorna då som hävdar "En för alla! Alla för en!") och mycket personligt uttryck. Maria Nilsson Thore fångar dem i sina bilder.

Augustjuryns motivering till nomineringen lyder: "Faktion möter fabel i en humoristisk drift med tävlingssamhället. Klockrena nonsensdiskussioner om normalitet ackompanjeras av oemotståndliga illustrationer där minsta bär har karaktär."

En mumsig bok är det. Både texten och bilderna. I synnerhet både texten och bilderna, som hasselmusen skulle säga. Jättemumsig. Lika mumsig som vinnarkakan ska bli. Eller vinnarkakorna. För det är ju så det måste gå när jättemyrsloken kommer på att alla vinner, för alla är konstigast.

Det är en berättelse som passar alla från 5 och uppåt. Det är ju bara att titta in i vilket klassrum som helst. Ettor eller åttor. Eller se sig omkring på bussen, i affären eller på kontoret. Oj, vad vi undrar ifall vi är lite konstiga ibland. Var lugn! Det är vi.
Grattis till oss allihop!

/Kerstin Lundberg Hahn

PS! Läs recensioner av Sverker Lenas i DN och Åsa Warnqvist i SvD.

måndag 10 juni 2013

Sommar


Nu är det sommar igen! Vi i bloggredaktionen lyfter fram och visar en del av de intressanta inlägg som finns här på bloggen. Gå gärna in i bloggarkivet och leta upp det som du tycker är spännande. Varsågoda!


Jag tittar på bilder, alla möjliga, mest barnboksbilder, lite grafisk design och ibland illustration. Det är fantastiskt hur många det finns som håller på med just bild och hur skickliga de är.
Just nu ska jag börja med att färdigställa bilder till en bok och då tittar jag som mest. Mycket på hur andra löst sina bilder teknikmässigt, vilken slags färg de använt, vilka nyanser. Hur löser andra kompositioner, hur gör de för att karaktärerna ska bli så uttrycksfulla som möjligt. Finns det bättre sätt att kommunicera med läsaren än vad jag tidigare funnit. Funderingar och frågor som jag får svar på genom att just titta. Jag söker referensbilder.
När jag hittar något som jag tycker om suger det till i magen och jag blir sprallig som ett barn full av inspiration och vill genast börja jobba!
Man kan ju tro att det skulle bli kopiering och efterapning av detta? Nej, man är sig själv närmast, alla bär vi på olika erfarenheter, tycken och smak. Det blir alltid något nytt!

Jag vill visa vad som inspirerar mig just nu!

Ett spännande projekt håller Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho på med!

© Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho

"Moon Cookie - an artists´ book collaboration between Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho. With the starting point of a story Kyuhyung wrotw, we made a layout together, but two individual set of drawings. These were screenprinted on top of each other - Kyuhyung´s in blue, Siri´s in red."


En fransk illustratör Marie Caudry. Hon är spännande på många sätt. Och hon jobbar för hand i kombination med datorn på ett bra sätt. Jag gillar hennes barnböcker mest men hennes illustrationer är också väldigt spännande.

söndag 2 juni 2013

Recension: Som om jag frågat


Världen har kommit ganska långt! Det är min utandning när jag lägger ifrån mig Som om jag frågat av Johanna Lindbäck. Boken beskriver John och hans liv under en period då hans föräldrars relation förändras. Varma relationer och kloka funderingar bygger upp berättelsen.

I Johns klass finns två störiga homofober. De är ett problem för lärarna och för klasskamraterna. Men klasskamraterna är nära en lösning – de driver med homofobin hos personerna och fram växer en social miljö som jag tror är själva lösningen på homofobin. Ondska handlar inte om enskilda människors handlingar utan gruppens likgiltiga tystnad – här skriver Lindbäck fram en grupp som visserligen är rädda, och ganska tysta, men som långsamt odlar fram en motbesvärjande ironi som får mig att känna: det kommer lösa sig!