Hur vi tolkar relationer

I måndags skrev jag om hur den kanoniska formen styr läsandet. Nu ska jag fortsätta tråden, med några reflektioner jag fått på min bok Mia saknad. Min huvudperson Janni har en nära relation till Mia. De är mycket kärlek och starka känslor mellan dem, och det skulle kunna tolkas som en kärleksrelation, på barns vis. Troligtvis hade de flesta läst in det ifall att det varit en flicka och en pojke. 

När jag arbetade med manuset på en skrivarkurs så var det många av tjejerna som kände igen sig i Janni och Mias relation. De hade själva haft en bästis som de haft starka känslor för. Det intressanta kom när en annan deltagare lyfte att Janni och Mias relation kunde tolkas som en kärleksrelation. Det väckte starka motreaktioner hos dem som känt igen sin egen bästisrelation. De protesterade högljutt. Det var inte kärlek. Det var vanlig vänskap.

Själv kände jag en liknande förolämpad känsla när jag första gången läste att det skulle finnas romantisk kärlek mellan Ronja och Birk. Det hade jag aldrig tänkt.

Speglingar av ett normbrytande liv

Nu vajar regnbågsflaggorna över stan. Under flaggan får alla plats som inte lever med en person av motsatt kön, skaffar 2,3 barn och aldrig någonsin beter sig könsöverskridande. Men trots att de flesta på ett eller annat sätt kvalar in under regnbågen så är det inte alls självklart att denna majoritet av människor har existensberättigande. Ofta saknas det speglingar som bekräftar ett normbrytande liv.

Vilka relationer och identiteter som vi som författare har med i våra böcker spelar roll. Om alla karaktärer lever med en mamma och en pappa, mormor och morfar, farmor och farfar så reproduceras en föreställning om att det är så verkligheten ser ut.

Att tänka efter hur normen påverkar mig som författare tycker jag är viktigt. Inte så att det föregår skapandet. Där ramlar allt ner på pappret osorterat precis som det vill. Men när jag sedan bearbetar en text så finns min medvetenhet med. Måste denna person heta Linnea och vara ihop med Oskar? Kan hen inte lika gärna heta Nazim och vara ihop med Abia? Kanske kan jag ändra det. Eller så behövs normen för att min berättelse ska säga det den ska. Det viktiga för mig är att ge tid för reflektionen.

Välkommen Tango!

Inför Regnbågstemat har jag läst, frågat och funderat kring bilderböcker.

Mer om det kommer senare, men nu vill jag berätta om en alldeles ny bilderbok som jag hittade när jag letade runt. Nämligen Välkommen Tango av Justin Richardson och Peter Parnell med illustrationer av Henry Cole.
Det är en amerikansk bok som utkom första gången 2005 och den bygger på en sann historia.
På Zoo i Central Park bor pingvinerna Roy och Silo. Killarna är ett par och precis som alla de andra pingvinparen i parken simmar, sjunger och promenerar de tillsammans. Precis som de andra bygger de sig ett bo och i brist på ägg lägger de dit en sten som de ruvar.
De ruvar och ruvar och ruvar.
Men stenen kläcks inte.
Då får de ett överblivet ägg av djurskötaren och DET kläcks! Ut kommer pingvinflickan Tango.

Två debutromaner

Såhär inför regnbågstemat läste jag om Tamara Bachs ”Från en annan planet” som är översatt från tyska och kom ut 2005 i Sverige.

Berättelsen är till det yttre enkel, Miriam är tonåring i en småstad och har tråkigt. Hon blir vän med Laura som är rätt ny i klassen, och vänskapen övergår i kärlek.
Språket är beroendeframkallande och vackert i den här berättelsen. Det är så den dröjer sig kvar. Hela tiden precist fångade stämningar mellan människor. I det vardagliga, enkla, som att träffas vid en tuggummiautomat i ett köpcenter, eller att gå genom stan tillsammans.
Att kunna fånga stämningar är såklart bra när man ska berätta om en vänskap som redan från början och mer sen gränsar till kärlek. Men också när man ska berätta om en oro för hur omgivningen skulle reagera och om en storebror som nog på ett fint sätt anar mer än man först kan tro.

Tema: Regnbåge över stan.

Nästa helg, pingsthelgen, är det HBTQ-festival i Göteborg.
Därför har vi nu i två veckor Tema: Regnbåge över stan.
Vi uppmärksammar böcker som på ett eller annat sätt behandlar hbt (homo-, bi-, och/eller transsexualitet) eller genus.
Detta hör tydligen ihop.
När jag inför arbetet med temat frågat efter böcker med någon form av regnbågstema fick jag tips på böcker som vänder på normer vilka som helst och behandlar genus på något vis. Och så är det nog. Att det handlar om öppenhet och högt i tak. Särskilt för de yngre, mer om bilderböcker kommer i nästa vecka.
Idag vill jag berätta om en bok jag läst.
En ungdomsbok, om kärlek.
Lycklig sådan.

Bokstäver jag hatar

Nä, nu var jag nog lite hård. Jag älskar ju bokstäver, vad man kan göra med dem: leka, ljuda, bygga upp hela universa, tankeöverföra ... förföra?
Problemet handlar om ett par bokstavskombinationer som man hittar på den allra bästa samhälleliga institutionen - på bibblan. Det handlar om hcf och hcg.

Hcf och hcg - jag är inte kompis med er.

Fiktiva platser

Det här blir ett kort inlägg, men jag hoppas på desto fler kommentarer!

Mårdseleforsen - dramatisk.

Hur går det till egentligen när man skapar inre, fiktiva platser? För mig kan det vara så här (med betoning på kan vara, för jag vet aldrig från en gång till en annan). Nu tar jag den snart aktuella boken, "Skuggan i väggen" som exempel. Den utspelar sig någonstans i Norrlands inland, i den fiktiva byn Ljusforsen. Det verkliga Norrland är stort, och Ljusforsen finns inte. Inte "på riktigt" i alla fall. Men i mitt huvud finns Ljusforsen. Där har det vuxit fram i takt med berättelsen om Micke, hennes mamma och människorna de möter när de flyttar in i det gamla huset vid vägen där timmerbilarna dundrar förbi.

Smitare på café?

Det här handlar INTE om hur fantastiskt det är att skriva på café.

Ibland gör jag det. Många författare sägs göra det. Det påstås öka kreativiteten. Nu har det till och med forskats på det, och det verkar vara bevisat - att sitta och arbeta på en plats där det surras omkring en gör att hjärnan både fokuserar och öppnar upp nya stigar. Det handlar om att skriva på café.

Det där med att ha skrivkramp!

När det verkligen gäller då låser det sig för mig, när jag måste skriva något bra så blir det sällan bra. Men när jag inte har någon press alls på mig så blir det ingenting istället.
Jag har haft hela dagen på mig att komma på något bra avslut på mitt bloggande, men jag har inte kommit på något alls. Eller ja, hela dagen var kanske att ta i. Jag jobbar på en Ur & Skur-förskola här i Göteborg, så där har jag varit hela dagen, samt att vi har gäster ikväll så det har inte funnits så mycket tid till att tänka.

Dagens bild: Flickan från boken Det är bara lur. Illustrerad av Andrea Svahn.

Medlem i fokus: Sara Gimbergsson

Vad handlar din senaste bok om?
Vega i Vågorna handlar om flickan och pappan som är och badar. Vega flyter tryggt i sin badring. Men så råkar hon komma lite ur kurs och dras med av Bäckarna Bruse. Först den lilla, sen den mellanstora och sist den stora Bäcken Bruse. Under färden möter hon en gädda, en bäver och en farlig björn. Men det hela slutar gott i pappas famn. Berättelsen är en slags saga där tretalet också upprepas och varieras.
Bengt-Erik Engholm har skrivit texten. Bengt-Erik och jag träffades när vi båda satt med i BUS styrelse (Författarförbundets barn och ungdomsboksavdelning). Han har skrivit ungdomsböcker och barnfakta tidigare. Vegaboken är hans bilderboksdebut.

Det där med att skriva barnböcker utan att ha egna barn!

Det är konstigt, det är så många som undrar om det går att skriva barnböcker utan att ha egna barn. Då brukar jag svara att det går bra, för jag har ju själv varit ett barn en gång i tiden, det är det som är det fina i kråksången.

En liten bild på en liten Ida Sofia. Foto: Farfar Stig

Medlem i fokus: Marie Oskarsson

Vad handlar din senaste bok om?
Mina senaste böcker handlar alla om en kille, men olika killar i de olika böckerna. I kapitelboken Vara vänner (Bonnier Carlsén), som jag gjort tillsammans med illustratören Helena Bergendahl, är huvudpersonen åtta-årige Jack som brottas med de svåra frågorna kärlek och vänskap. I bilderboken Buster vill inte sova (Rabén & Sjögren) som jag gjort tillsammans med illustratören Lisa Kleinschmidt är huvudpersonen Buster en kille i förskoleåldern som till varje pris inte vill somna när det är dags att lägga sig. Och i pekboken Skruttens första brandbil, som jag gjort tillsammans med illustratören Kenneth Andersson, är huvudpersonen är liten kille som älskar fordon.

Det där med att spela in en ljudbok!

Ganska så snart efter det att jag blivit klar med högläsningsboken Det är bara Emma, bestämde jag mig för att det även skulle bli en ljudbok. Så jag kontaktade min äldsta väns mamma och frågade ifall hon ville läsa in boken. Hon läsa högt för oss när vi var små och hon har den perfekta högläsningsrösten, en som gör berättelserna levande. Hon tackade ja och inspelningen kunde börja!

Framsidan av ljudboken. Inläst av Gunilla Lagergren.

Det där med att bära omkring på ord eller namn!

I mitt förra inlägg skrev jag om hur en bok, i min värld, blir till. Och en av kommentarerna där fångade mitt intresse. Det är befriande att höra att det är fler än jag som bär omkring på personer, händelser, scener och ord. Det  finns vissa personer, som ännu bara är namn, som jag gärna skulle vilja skriva om, men då måste jag lära känna dom först. Att bygga upp en person kan ta tid, det kan också vara en helt självklar person som bara finns där och som man känner väl. Jag har några karaktärer som följer med mig dagligen, kanske blir det en bok om dom någon dag, kanske inte.

Ingen ros men dock vackra blommor, illustrerade av Andrea Svahn från boken Det är bara lur.

Det där med att skriva böcker!

Jag sitter och funderar på hur mina böcker egentligen blev böcker. Hur de blev böcker och inte bara texter i ett av alla mina block som jag släpar omkring på. Den första boken som jag skrev, den om min lillasyster Emma, skrev jag på en lång bussresa från Oslo. Jag hade köpt ett nytt anteckningsblock i en bokhandel och hade bara bestämt mig för att skriva en bok. Så blev det om Emma. Den skulle vara till mina systrar, de skulle få den i julklapp. Det tog 6 månader att färdigställa den och tre år innan den blev klar som bok.

Världsbokdagen – böcker och rosor på Rosenlundskajen

”Barn behöver böcker, berättelser och bilder som speglar deras egna liv. Barn behöver böcker, berättelser och bilder som är fönster, öppna mot en större värld. De böcker som kan tjäna som spegel för några barn, kan tjäna som fönster för andra och tvärtom. Böcker kan bygga broar av förståelse mellan människor.”

Så inledde Ulla Forsén, ordförande för IBBY Sverige världsbokdagen på Kultur i Väst. Bra sagt, eller hur?  Ulla Forsén har arbetat i många år med det lilla enmansförlaget Hjulet som bl.a. ger ut afrikansk barnlitteratur. Eller ”varma böcker från varma länder” som förlaget har som motto. Hon berättade att som översättare finns det en hel del fundera över. Till exempel hur tar vi i Sverige emot barnböcker som inte kommer från den anglosaxiska världen? Som har ett annat bildspråk?

I mer än tjugo år har Gunilla Lundgren ägnat varje höst åt högstadieelever i Rinkeby och åt Alfred Nobel. Ett arbete som årligen avslutas med att årets Nobelpristagare i litteratur besöker Rinkeby med barnen som värdar i ett uppskattat evenemang. Gunilla säger bestämt att Rinkeby inte är en förort, det är en internationell stadsdel. Och i varenda liten ort i Sverige finns ett Rinkeby med utanförskap, sociala problem, människor som har pengar och dom som inte har… Skolans värld är viktig. Här har barn chans att förändra sina liv… Och så arbetar hon år efter år med litteratur, skrivande och nobelpriset och med detta ger hon eleverna redskap och verktyg att ta makt över sina liv.

Det här är jag och det här är Lurförlaget.

Så här är jag nu och ska blogga om lite allt möjligt i två veckor. Jag är alltså Ida Sofia och för två år sedan skapade jag lilla Lurförlaget. Där har jag, tillsammans med illustratör Andrea Svahn, gett ut två böcker och en ljudbok som Gunilla Lagergren har läst in. Det vi tre har gemensamt är att vi är från samma lilla by i sydöstra Skåne. Så egentligen borde kanske Lurförlaget heta Lokalförlaget, men så blev det alltså inte.

Nu är våren här, det firas med en bild på ett får. Detta är fåret som Emma snodde från dagis! Illustration: Andrea Svahn