Hanna Jedvik om vi

 

Vem hur och varför?

…eller han/hon/hen/det/vad?

Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.

Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.

”Pornography är Cures bästa album”, säger du.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.

Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?

Respekt - En sexbok för killar

Respekt – En sexbok för killar av Inti Chavez Perez överraskar positivt med tanke på hur mycket av det som skrivs om sex i offentligheten ser ut.

Det här är inte en bok som i vanlig ordning förutsätter att läsaren är heterosexuell, och att vi lever i ett jämställt samhälle, och sedan har ett särskilt kapitel om typ homosexualitet eller genus mot slutet liksom för att det måste till.

Insikten om att alla inte är heterosexuella genomsyrar här hela boken. Chavez Perez tar sig respektfullt fram med formuleringar som personen, eller, den du har sex med. Och ungefär överallt förutsätts det att vi lever i ett orättvist samhälle där killar generellt har mer makt än tjejer.

Ungdomsroman: Jag ser dig

Mårten Melins Jag ser dig handlar som titeln antyder mycket om osynlighet och längtan efter att bli sedd. Ronja har kommit till en ny skola i en ny stad. Klasskompisarna pratar på som vanligt med varann. Hon får en nyckel till ett skåp, men ingen tar sig tid att visa var det är ens. Den enda som verkar bry sig är Annika som hon sitter bredvid på tyskan. Ronja blir genast kär i Annika. Men Annika är märkligt genomskinlig. Och snart visar det sig att de andra inte kan se henne alls. Ronja skickas till skolpsykologen, Ingrid. 

Här skulle berättelsen kunnat sluta, början bäddar för en psykologisk tolkning, där Ronja till exempel har hittat på Annika som stöd för att orka igenom sin ensamhet. Men texten bjuder på mer motstånd och överraskningar än så.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det har att göra med en gammal tyskbok och en lapp som Ronja hittar i skåpet hon fått. Berättelsen vänder helt och en får ompröva sina tidigare tankar om vem Annika är. Vändningen kullkastar också på ett uppfriskande sätt skolpsykologen Ingrids auktoritet och skildrar istället en ovanligt jämbördig relation mellan en vuxen och en elev i skolan. Och ett möte mellan dem. Och hbt-temat kan inte bortförklaras som en förvirrad flickas fantasi utan får ytterligare en botten i texten.

Jag gillar krocken mellan olika möjliga läsningar. Inte heller när jag läst klart är jag helt säker på hur jag ska tänka om det som berättats.

Till sist. För den som är intresserad av lättlästa ungdomsromaner med HBT-tema så finns det (åtminstone) två till:

Per Alexandersson Ditt Äckel

Carrie Mac Kär i New York

/Katja Timgren

Ungdomsroman: Bögslungan

Såhär inför regnbågstemat läste jag om två ungdomsromaner som jag tycker om. Idag handlar det om Per Alexanderssons Bögslungan. Och imorgon om Mårten Melins Jag ser dig. Båda böckerna är skrivna på lättläst språk och alltså tillgängliga för många.

Bögslungan är en vardaglig berättelse om den första kärleken. En dag ser Max Niklas bli doppad i toaletten av några killar. Sedan får de skåp bredvid varandra och börjar trevande prata. Det tittar på varann och Max är nöjd utan att veta varför.

Textens krassa, konkreta språket känns lojalt mot de femtonåriga huvudpersonernas värld. I det sakliga uppräknandet av vad som sker, vilka människor som är där, platser, fångas en instängdhetskänsla. Det är som det är och inget finns att göra. Mobbning och sociala hierarkier varvas med matsalens korvbitar simmande i sås till en ibland nästan klaustrofobisk vardag. Men som kontrast finns hela tiden en längtan efter närhet, som ligger fint under ytan. I dialogerna mellan Max och Niklas, och i den fysiska längtan mellan dem öppnas en annan möjlig värld.

Queer i förskolan

Idag har jag intervjuat Emelie Lysholm som förläser med Queer i förskolan. Emelie är dramapedagog med många års erfarenhet från arbete i förskolan. 

Varför är queerperspektiv viktigt i förskolan?

Därför att det enligt Förskolans läroplan 98/10 ligger i förskolans uppdrag att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna plus att jobba för alla människors lika värde. Problemet är bara att en del pedagoger och förskolor utan queerperspektiv tänker för normativt när de jobbar kring detta och glömmer bort att alla barn inte är hetero eller cis personer* eller att alla barn kanske inte lever i heterosexuella kärnfamiljer. Det kränker enskilda barn men ger också en snedvriden bild för alla barn, när endast ett sätt att leva representeras i förskolan - den heterosexuella kärnfamiljen, vilket gör att det fortsätter att bli godtyckligt att se homosexualitet som något negativt eller transexualitet som konstigt och äckligt. Istället för att förankra respekt för mänskliga rättigheter reproducerar en förskola utan queerperspektiv normer kring vilka människor som inte lika mycket

värda. Men queerperspektivet innefattar inte bara barns rätt till sin sexualitet och kärlek utan även

sitt sätt att uttrycka sin identitet oavsett kön. Vi har den uppfattningen om att barn med snippa är flickor och barn med snopp är pojkar och att med dessa kategorierna flicka och pojke ska särskilda egenskaper träda fram. Många barn lyckas anpassa sig efter normen om vad som är flicka och vad som är pojke men frågan är till vilket pris? Det kan handla om att känna sig fel hela sitt liv, ständigt dåligt självförtroende över att inte vara nog feminin, för feminin respektive maskulin. Dessa barn genomgår en osynlig kamp kring könsnormer. Eller intersexuella barn som får genomgå operationer och hormonbehandlingar för att passa in i normen och två kön. De barn som synligt inte passar in i normen om två kön, flicka och pojke, och de föreställningar som ligger kring dem riskerar att bli utsatta av både barn och vuxna väldigt tidigt. Det finns oändligt med exempel på pojken som tycker om rosa där vuxna går in och ger negativa kommentarer om pojkens kärlek till rosa för att få honom att anpassa sig till normen om vilken färg en pojke ska tycka om. Detta kan skapa stora trauman i

barnets liv. Eller exempel på barn som ex har snippa men är pojke eller tvärtom och hur vuxna konsekvent diskriminerar barnet genom att vägra respektera barnets könsidentitet.

Bokprovningen om Hbtq

I barnboksinstitutets bokprovning lyftes gränsöverskridande fram som ett genomgående tema i 2012 års utgivning. Ett av de gränsöverskridande områdena de lyfter fram är sexualitet och kön. De konstaterar att ”mer än någonsin tidigare är det tydligt att författarna vill skilda sexualiteter (pluralis) och att bi- och homosexualitet har normaliserats.” Om någon vill läsa mer så bifogas här en länk till rapporten här.

Detta ger gott hopp om framtiden. En kan dock fundera på vad det är som gjort att det tagit så pass lång tid? Året har också inneburit många infekterade debatter kring hen-frågan. Min fundering när det blåst som värst är hur det känns för dem som verkligen identifierar sig som hen? Och till barn till dem som gör det – liksom såklart barn som är hen. Det känns ofta som att man i debattens vågor glömmer att det finns något annat än språkliga spetsfundigheter bakom pronomenet. Frågan om hen som en identitet gäller inte alla, de flesta trivs som han eller hon eller så bryr man sig inte om vilket. Men för några är hen just den identitet som får pusselbiten att falla på plats – och att ha en identitet som upprör andra är en psykisk utmaning.

Intervju: Moa Lina Croall

Du har skrivit om romantiska relationer mellan tjejer i böcker både för tio-tolvåringar och för unga vuxna. Var det något särskilt som du tänkte på eller anpassade utifrån de olika målgrupperna?

När jag skrev min debutroman "Sen tar vi Berlin" var det mycket viktigt för mig att det inte skulle vara en komma ut-roman. Att många tjejer (de flesta) i boken hade relationer med varandra var ingenting som det gjordes en grej av, det var bara så. 

När jag skrev Lisa-böckerna hade jag väldigt mycket tankar kring det här. Folk har en tendens att tänka sex när en skriver om samkönad kärlek. En massa böcker för 9-12-åringar innehåller ju förälskelse och kärlek, men av någon anledning blir många upprörda om det skulle handla om homosexuell kärlek eftersom somliga då tänker att denna kärlek främst är av sexuell karaktär. Vilket den förstås också kan vara i även i mellanstadiet. Vilket inte heller är fel, såklart.

En gång skrev jag en nätkrönika om att jag önskade att barnböcker oftare kunde ta upp samkönad kärlek. De anonyma kommentarer jag fick på den texten var helt bisarra och inget jag ens vill återge.

Som det till slut blev i böckerna är det ganska subtilt. Vill en läsa in att Nova och Lisa är förälskade, eller att Lisa är kär i Nova, kan en lätt göra det, eller så kan en "missa det" eller låta bli att tolka det så. Varför jag har valt att göra det subtilt är för att jag inte tycker att gränserna mellan kärlek och vänskap är eller behöver vara så himla skarpa.

Hur har dina böcker mottagits om man fokuserar på hbtq-temat? Är det något som du önskat att man hade sett och diskuterat mer eller annorlunda?

Tema Regnbåge över stan

Nu är det dags igen! I två veckor framåt är det Westpride i Göteborg (tidigare HBTQ-festivalen). 

Och precis som förra året passar vi på att samtidigt ha regnbågstema här på bloggen.

I år har vi pratat med Moa-Lina Croall, författare till bland annat Det är jag som är Lisa och Jag blundar och önskar mig något, om kärlek mellan tjejer i mellanåldersböcker. Emelie Lysholm berättar om queerperspektiv i förskolan och (bristen på) barnböcker på temat. Och så lyfter vi fram några ungdomsböcker som skildrar samkönad kärlek och homofobi och inger hopp.

Och mycket mer. Förhoppningsvis blir det två veckor där många olika röster och tankar om hbtq, - barn- unga och litteratur kan höras.

Ni som läser är också särskilt välkomna att vara med i samtalet! Skriv en kommentar med vad som dyker upp, stort som smått.

Peter Bergting - om identitet, serier och katter

Min karriär har haft problem med identiteten de senaste åren. Vad är jag egentligen?

Illustratör, författare eller serietecknare? De flesta som känner till mig ser mig nog som antingen fantasy-illustratör eller serietecknare.

 

Mårten Melin om serier och barnböcker

Mårten Melin är barnboksförfattare som både skrivit serier och varit redaktör för serietidningen Bamse. Här kommer en intervju om hans tankar om sitt skrivande och serieskapande och om hur de båda genrerna påverkar varandra.

Henri Gylander om En helt ny människa

När jag skriver detta är det den 25 februari 2013, min lillebror Hasses trettioårsdag. För de flesta innebär ju bemärkelsedagen ifråga att det var för trettio år sedan man lämnade livmodern för att, rimmande nog, inleda ett liv på Jorden. Men för min brors del innebär dagen mer än så. Han fick nämligen uppleva livets två största mirakel under loppet av endast tretton minuter: Födelsen och Döden. Det var ett genetiskt syndrom som var orsaken till hans hastiga bortgång, och som kom att drabba ytterligare två, och därmed alla, av mina syskon inom loppet av några år.  

Hur uppfattar ett litet barn - till exempel en treårig pojke som jag själv var för trettio år sedan - något så ytterst ofattbart som livets tillkomst respektive slut, när de dessutom äger rum så ytterst nära inpå varandra? Vilka känslor väcks, vilka frågor ställs, vilka uttryck uppstår? Det var dessa saker jag ville utforska i min första självbiografiska seriebok, En helt ny människa.

Jag har världens bästa jobb. Jag jobbar som Konstnär. Frida Eriksson Edwards om att ha serieverkstad med barn

-Är du Konstnären? frågar fryntliga glada barn på morgonen när jag stirrar på den grå asfalten och fryser.
-Jag heter Frida, försöker jag slingra mig undan. Men ja, jag är anställd som Konstnär. I en lågstadieskola på Tjörn. Bakgrunden är ett projekt initierat av Pia Wretlind och Lena Eriksson på Akvarellmuseet; Att teckna är stort. Vi är ett gäng illustratörer projektanställda för att teckna med barn. Inga andra riktlinjer, inga efterfrågade produkter som ska ställas ut eller redovisas. Jag jobbar med tecknade serier. Ur barnens pennor flöder fantasin. Jag försöker strukturera i rutor; presentation, problem, lösning, mål. Jag lär dem svära utan att uttala ett enda fult ord. Vi skapar superhjälte-karaktärer; tjejerna gör goda tjejer och killarna onda killar. Ingen är bara ond försöker jag. Jooooo skriker barnen, så är det. Den onda fen i Törnrosa ville vara med på festen, men blev bortglömd, och därför blev hon så ond. Snövits elaka styvmor ville vara vackrast i världen, inget ont i det, försöker jag, det vill jag också. Dom blir tysta en stund. Försök hitta en svag sida hos era karaktärer maler jag vidare.- Frukt! ropar någon. -Min jätteonda militär som vill döda allt och alla, är kär i frukt!

Dialog med samvetet

Sista bloggdagen för den här omgången. Hade nästan glömt bort det där med samvetsförebråelserna. (Förträngt?) Men lovat är lovat. Här kommer det:

(publicerat i delvis annan form på Rabén & Sjögrenbloggen)
Det förekommer ett vargmotiv i "Barnkolonin". Det är ingen spoiler. Jag jobbade på i godan ro. (Om man nu kan beskriva processen med en skräckberättelse med adjektivet "godan"?!)

I alla fall - i vintras hade vi en varg här i Göteborg. Den sprang omkring bl.a. i Ruddalen, ett par hundra meter från där jag bor. Det var spännande kvällar. Spanade allt lite extra innan jag drog ner rullgardinen om kvällarna. Tyckte, och tycker, att vargen hör hemma i den svenska faunan. Gillar rådjuren också. Även när de käkar upp tulpanerna. Blir bara lite rädd när det står en älg i grannens trädgård och blänger.

Vet att jag tänkte på det där - att jag gillar när vilda djur kommer in i trädgården utan att be om lov.

Det var då någon knackade på insidan av pannbenet. Det var samvetet:

Samvetet: Så du är ingen varghatare?
Jag: Inte alls. Tvärtom.
Samvetet: Men vargtematiken i boken du håller på med då? Har du tänkt på att du kanske bidrar till det oreflekterade varghatet med den?
Jag: Nej, det kan du inte mena?
Samvetet: Men vargen finns där ju som ett slags symbol för ondskan, eller hur? Och därmed en del av den tradition som göder det där varghatet.
Jag: (svarslös)
Samvetet: (Pressar mig) Kom igen. Vill du bidra till varghatet, Kerstin?
Jag. Nej, förlåt. Det vill jag inte.
Samvetet: (rynkar allvarligt pannan) Vad tänker du göra åt saken nu då?
Jag: Skriva en förklarande inlägg på BBN-bloggen?
Samvetet: Men hallå! Du tror väl inte att alla som läser din bok läser BBN-bloggen?
Jag: Nej ... men (förhoppningsfullt) alla som läser inlägget på BBN-bloggen kanske läser boken?
Samvetet: Försök inte slingra dig. Vill du svartmåla vargar, eller vad tänker du göra?
Jag: Ingen kan väl ändå på allvar tro att jag är vargmotståndare?
Samvetet: Pytt! Vad har din privata inställning med saken att göra om din bok tyder på motsatsen?

Så följde några obekväma dagar. Samvete stod och blängde med armarna i kors. Jag kom liksom inte undan. Men till slut kom hjälpen, från oväntat håll.

Joel. Hallå!
Jag: Va? Vad vill du?
Joel: Jag vet hur vi kan lösa det där problemet med vargarna.
Jag: Men du är ju en karaktär i boken Hur vet du ...?
Joel: Jag vet allt om dig.
Jag: ???
Joel: Kolla här. Vi kan ta det på sidan 150 ungefär. Jag går in på mitt rum och slår på datorn. Jag söker på varg och får en massa träffar. Jag kollar på bilderna och då tänker jag mina tankar. Som i det här fallet är desamma som dina tankar. Fattar du?
Jag: Öh, kanske ... (sneglar på samvetet) Tror du det kan funka?
Samvetet: (fnyser lätt) Ja, ja. Vi kör väl så. Men läsarna får avgöra. Det vet du!
Jag: Jag vet, jag vet ...

Så fick det bli. Och den där Göteborgsvargen - kom den någonsin gående på vår gata?
Jo, det gjorde den. Grannen såg den. Men jag - jag satt och tittade på "På spåret". Så kan det gå.

Tack för mig för den här gången.

/Kerstin Lundberg Hahn

Teknikens under, eller blunder?

Igår utlovade jag samvetsförebråelser. Men jag har ändrat mig. Vi spar dem till imorgon och tar teknikfrågorna idag.

Man kommer ju inte undan datorer, mobiler, teknikanvändning. Såvida man inte låter sin historia utspela sig i a) det förflutna, eller b) en fantasyvärld.

Ni har väl hört om den unga killen som med stigande förvåning läste den detaljerade beskrivningen av Lisbeth Salanders utrustning och utbrast. "Men hur kan hon vara hacker med en sådan jättegammal dator?!"

Okej, tänker man då. Var inte alltför detaljerad. Antyd mobil och dator men skriv för guds skull inga detaljer.

Kvotering?

Förra veckan bloggade jag på Rabén & Sjögrenbloggen om "Barnkolonin". Ett av inläggen började så här:

Joel & jag

Författaren: Okej, härmed skapar jag dig till en 14-årig kille. Du ska heta Joel.
Joel: Jaha, och varför det?
Författaren: Jag har skrivit om tjejer ganska mycket, så jag tänkte att det kunde vara trevligt med en kille i huvudrollen.
Joel: Är det här någon slags kvotering, eller?