Om språk: berättartradition och gott minne

Skriftspråket uppfanns säkert av arbetare i storherrars förråd som ledsnat på att bli bestraffade för att de räknat fel och började dra streck på en träbit för varje tunna säd eller sill istället för att hålla allt i huvudet. Nästa steg var att rista tecken som betydde säd och sill och så småningom hade de en hel uppsättning tecken som kunde tydas av alla som var insatta i systemet. För andra var tecknen obegripliga.
Undrar om de fnissade ibland när de kom på något riktigt fiffigt tecken? Och undrar om de inte hittade på hemliga tecken som bara de själva kände till och som kanske betydde till exempel " Kungen är en idiot " - ett sätt att ge igen i smyg.
Här hittar Sisse på ett alldeles eget tecken, sådär som barn gör innan de lär sig att det finns normer att följa. Bild av Pia Johansson ur " Micklan målar ".

Möte med isländska kollegor

Gunnarshus är namnet på isländska författarförbundets charmiga funkishus. Där hade vi stämt träff med några isländska barnboksmakare under eftermiddagen. Det är en märklig upplevelse att vara "storebror" i mötet med ett så litet land. Allt vi har och gör är i större skala. Omvända roller mot vårt förhållande till stora europeiska grannländer.

Om språk

Vi i Barnboksnätet lever av och för och med språk: skriftspråk, bildspråk, färgspråk. Men inte bara vi, utan alla människor, omges av språk överallt hela tiden. Vi är experter på språk från den dagen vi föds. Ändå finns det ingenting som kan orsaka missförstånd och missämja som just språk.
Ett slags språk är kroppsspråk. När Sara Gimbergsson fick texten till " Magda och Loppsockan " av mig, gav hon Loppsockan - en raggsocka - både liv och kroppsspråk - är inte det fantastiskt så säg?

Morgonsidorna eller Pendlingssidorna

Jag läser just nu om en bok som heter Konsten att vara kreativ. Författaren till boken heter Julia Cameron.
Boken är uppbyggd som en tolvveckors kurs och det är kanske meningen att man ska använda sig av den just så. Jag är lite allergisk mot sådana koncept. Men det här är ändå en bok som berört mig såpass att jag läser om den. Det finns ett tips i den som heter morgonsidorna som jag tänker prova under en tid.

Den inre kritikern

Jag har blivit refuserad många gånger. Det hör till att bli det. Men visst har jag önskat många gånger att jag skulle vara mindre hudlös inför refuseringar, att det skulle vara lättare att bli av med den där dåliga känslan som dröjer sig kvar.

Titlar och arbetsnamn

Jag är mest nöjd med titeln på min första bok. Titeln var också det arbetsnamn jag haft på boken. Jag blev mycket förvånad när jag fick klart för mig att det inte är självklart att den som skrivit manus själv får bestämma titel.

På förlaget tyckte de att de behövde tänka över själva titeln.
Var ordet mongounge, ett ord som ingick i skolbarns ordförråd? De var inte alls så säkra på att det var så på förlaget. De sa att de skulle prata med barn och höra efter på skolgårdar hur det förhöll sig med den saken.
Det slutade i allafall med att jag fick behålla det arbetsnamn jag haft på manuset som titel. Det var jag glad för. Det var ju helt enkelt en bok som hette Mongoungen som jag skrivit, tyckte jag.

Inger Granberg

När kan man kalla sig författare?

När jag gett ut min första bok 2001 fick jag reda på att Barnboksnätet finns.
- Det är ett nätverk för illustratörer och författare, förklarade man för mig.
Det lät spännande. Men när kan man kalla sig för författare, funderade jag.

Kan man göra det redan när man drömmer om att bli författare? Är det senare när man gett ut en bok eller är det inte förrän man försörjer sig på det som man kan kalla sig författare?
Är det som att vara nunna, att det är typ ett kall?

Jag håller frågorna levande inom mig. Jag har inget svar på dem. Men jag vet att barnboksnätet är mitt viktigaste nätverk.
Vi har genom årens lopp gjort en massa saker tillsammans och jag tänker inte rada upp allting. Det blir bara tråkigt. En sak vet jag. Det är ett nätverk där vi alltid håller samtalen levande. Det är jag glad för. Jag är också mycket glad över att få vara sammankallande i nätverket tillsammans med min kollega Maria Aminoff. Vi är många som tillsammans gör nätverket till vad det är.

På bilden ser ni min arbetshörna.

Inger Granberg

Mer från Island

Jag har faktiskt fått till några bilder efter en del krångel. Så här ser det ut på barnavdelningen i Reykjaviks (förmodligen) största bokhandel. Mycket pysselböcker och massproducerat - tyvärr.

Isländska fågelfötter!

En sak till: man ska ha en ingenjör med sig när man är ute på äventyr! Här är en bild på fågelfötterna.
/Maud

På jakt efter det besjälade Island

Jag bloggar idag från Reykjavik! Några spridda intryck av Island så här långt:
- det sägs att islänningar än idag tror på älvor: jag har sett stenar med målade dörrar så att de kan komma in...
- jag jagar en karta där alvboningarna är utsatta (här tar man hänsyn till älvorna när man bygger)
- här odlar man druvfläder i var och varannan trädgård (vild växt hemma, giftig)
- det finns massor med poppelträd som står på fågelfötter, jag lovar de har faktiskt klor!
- man ska inte åka på guidad tur: stressad guide som drog sexistiska skämt åtta timmar i sträck
- när man kommer in mitt i ett stim vikvalar kan man t om känna lukten av dem (de har mycket dålig andedräkt!)
- tyvärr verkar det vara lika illa ställt på barnboksfronten som hemma (massa pysselböcker och skräp)
- världens vackraste byggnad: Hallgrimskyrkan i Reykjavik
och slutligen:
- det är dumt att glömma laddaren till kameran hemma, för då går det inte att lägga in några bilder på bloggen...
/Maud Mangold

Blåbärsdagar

Bild från årstidsaffisch Vilda Husdjur 2009, Jessika Berglund

Efter semestern

Nu är hela huvudet och halva kroppen full av tankar och upplevelser och jag vill omsätta dem allihop i ord.
Ord och bild, vackert ska det vara. Och sant.
Jag vill skriva texter om vanliga soliga dagar och mycket regn. Om vatten mot huden, regnvatten, sjövatten, havsvatten. Om en kall dusch när man åkt lite för länge i en varm buss och om duggregn som nästan inte märks men som får tvätten att sakta ruttna istället för att torka.
Och om den där hemliga ordningen som blommor slår ut i. Alltså gult först, sedan hela färgcirkeln runt och så tilbaka i det gula. Nu är det gult, gult och lila.
Jag älskar gult.

Gud och Indiantält

Sommaren då jag fyllde åtta år fick jag ett indiantält av min mamma och en Barnens Bibel av min pappa.

Jag la mig i indiantältet och läste Barnens Bibel. Det var spännande. Jag kunde inte sluta läsa. Timmarna gick och allt eftersom de gick fylldes jag av skräck.

/Inger Granberg

I riggen

Hej, En teckning när jag seglade med Ostindiefararen Götheborg från Stockholm till Göteborg. 

Varma hälsningar

Anita Steiner 

Glassnostalgi

Jag hittade en nostalgisk sommarbild à 1969 bland vykorten. Tänk att storstruten kostade en och tjugofem, den fick man bara vid högtidliga tillfällen. Men det gjorde inte så mycket, Top Hat var godare. Och Cassata. Ja, mums. //Lena Arro

En skata som hette Kajsa

En varm sommardag för länge sen, kom min bror Martin hemspringande med något i sina kupade händer. Det var en fågelunge, liten och ynklig, inte flygfärdig ännu. Troligtvis hade den fallit ner från boet. Kanske blivit utknuffad? Hjärtat slog i det fjunlösa bröstet. Denverkade svag, nästan döende. Vad skulle vi göra? Klättra upp och lägga tillbaka ungen i boet? Nej, tänk om det luktade människa om den och ungen bli utknuffad igen. Att vi själva skulle ta hand om den var uteslutet, sa mamma. Den var för liten och skulle inte överleva. Allt jobb med att föda upp den också! Vad skulle vi ge den att äta?

Men det var sommar. Fullt av flugor, maskar och möjligheter. Solen sken och ungen fick stanna! Det var en skata. Vi kallade henne Kajsa.

// Inger Lindahl (foto: www.fotoakuten.se) 

Sommaren är kort...

Det är sommar. Ja, snart är den över, t.o.m.
Jag tänker: på sommaren ska jag surfa mindre och läsa mer. Mindre TV3 och mer Dostojevskij. Typ. Nå, det blir inte alltid som man tänker sig med saker och ting. Men fyra högläsningsböcker har vi njutit av hemma, jag och dottern. Fyra stycken kapitelböcker som ska passa åldern 6-9 år. Fastjag tror nog de kan glädja även en och annan i annan ålder.

De första två är ur serien om Hedvig. "Hedvig som bor utanför Tjotahejti, granne med ingen" av Frida Nilsson. "Hedvig" heter bok nummer ett, och nummer två i serien som härligt nog är t.o.m. ännu bättre - "Hedvig och Max Olof". Träffsäkra illustrationer av Stina Wirsén är det också (provläs och provtitta, smakprov!).
De andra två böckerna är också en serie (av tre), Sandvargen-böckerna av Åsa Lind och med ill. Kristina Digman. De första två har vi klämt och har en kvar som vi spar ett litet tag.

Nu tänkte vi ta oss ann "Zigge med zäta" av BarnBoksNätets Inger Lindahl (ill. av Eva Lindstöm). Det ser vi fram mot.
Och den som lever får se, kanske blir det någon vuxenbok rätt som det är också. Om jag inte fastnar i någon spännande TV3 dokumentär förstås...

/Pia Johansson

Om lyhörd lek och fasansfull vuxenhet

Att läsa om en otroligt bra bok kan vara ännu underbarare än att läsa den första gången. Det inser jag nu under denna omläsningssommar jag befinner mig i tack vare ett samtal om läsande som utspelade sig här på bloggen strax före sommaren (läsa Katja Timgrens inlägg). Här kommer ett citat från en spännande omläsning:

"Is is after all so easy to shatter a story. To break a chain of thought. To ruin a fragment of a dream being carried around carefully like a piece of porcelain. To let it be, to travel with it ( ...) is much the harder thing to do."

Vem som skrev det? Jo, Arundhati Roy i en av mina absoluta

Honung och mareld

Sommaren 2001 - eller 1901?
I mitt hjärta, i mitt sinne bor moster Edit, exakt 100 år äldre än jag. För mig har hon
berättat sagor och spökhistorier om sommar och vinter, om bohuskust och Nordafrika.
Honung och mareld heter hennes och min sommarbok. Doften av honung ligger tung
över Edits ö den midsommardag, då boken börjar. I sensommaren tänds mareldens ljus
i det mörka augustivattnet. Marelden är havsfolkets stjärnor, berättar moster Edit för
syskonbarnbarnen, havsfolket vars skönaste dotter farbror Konrad förälskade sig i under
självaste midsommarnatten. Ja, under midsommarnatten får man vara försiktig och se upp
med både havsfolk, näckar och älvor …

/Britt Engdal med en bild av Sara Gimbergsson

Bara en tanke

Jag har varit på Pride i Stockholm.
Och jag hade tänkt göra något slags reportage därifrån, från barntältet  i parken eller bokhörnan på Kulturhuset eller öppna förskolan på Högalidskyrkan men hur det nu är så blev det inte riktigt så.
Men jag var i alla fall på föredrag.