måndag 25 augusti 2014

Repris: Att skriva kan jämföras med att improvisera i teater av Monika Häägg



Innan jag blev författare arbetade jag många år med teater. Både som pedagog/regissör och som skådespelare. Jag har turnerat med barnteater och skrivit många teaterpjäser.
En av de mest spännande teaterformerna är improvisation. Speciellt direktimprovisation som ofta sker under namnet: Teatersport. Att gå upp på scenen, inför en publik, och inte veta vad som kommer att hända, att inte ha några repliker intränade kan verka skrämmande, men är fantastiskt spännande om du kan bemästra rädslan. Publiken väljer miljö och rollfigurer och du kan inte planera någonting i förväg.

Då gäller det att bejaka vad dina skådespelarkompisar gör och säger på scenen. Att inte streta emot och försöka stenhårt driva en egen linje. Det kan vara den där lilla obetydliga repliken, som någon annan skådespelare säger, som du hakar på, som så småningom driver fram en helt fantastisk scen.
Samma sätt att tänka har jag funnit i den skrivande processen. Jag planerar ett händelseförlopp, men plötsligt lever figurerna sitt eget liv och som författare måste jag följa med även om det inte blir som jag planerat från början. Ibland blir det ett blindspår, en återvändsgränd och jag måste backa tillbaka i handlingen, men för det mesta är det helt rätt att följa med och säga ja till den oplanerade utvecklingen.
Jag spelar alla roller i min skrivarprocess. Jag är den elake, jag är den döende kvinnan, jag är hunden som nosar i busksnåren, jag är duvan som flyger högt över marken.
Jag ser allt och min bild är klar och tydlig.
I den stunden är jag en del av boken, för mig händer det på riktigt och fantasin flödar helt fritt. Nästan som när barn leker. De bär den där fullständiga fantasin som vi ofta tyvärr tappar bort som vuxna.
Fantasi- och skaparkraften som behövs för att frigöra våra vuxna, fyrkantiga ramar.

Monika Häägg

(Repris från den 7/9 2011)

måndag 18 augusti 2014

Repris: Efter semestern av Jessika Berglund

Nu är hela huvudet och halva kroppen full av tankar och upplevelser och jag vill omsätta dem allihop i ord.
Ord och bild, vackert ska det vara. Och sant.
Jag vill skriva texter om vanliga soliga dagar och mycket regn. Om vatten mot huden, regnvatten, sjövatten, havsvatten. Om en kall dusch när man åkt lite för länge i en varm buss och om duggregn som nästan inte märks men som får tvätten att sakta ruttna istället för att torka.
Och om den där hemliga ordningen som blommor slår ut i. Alltså gult först, sedan hela färgcirkeln runt och så tillbaka i det gula. Nu är det gult, gult och lila.
Jag älskar gult.

 
Just nu, när det är mera augusti och nästan höst i luften på det där sättet som får i alla fall mig att vilja starta nya grejer, hitta orden, få saker gjort, då vill jag skriva om högar av björkfrön på alla blad och om att de fastnar under fötterna och följer med in så man får dem i sängen. Man får dem i kaffet, i maten, i ölen ifall man händelsevis får öl. Det vill jag skriva om.
Och hela sommaren, hela semestern i alla fall, har nya tankar och bilder formats i huvudet och jag har FÖRSÖKT hålla reda på dem men tänk om de är borta nu? Om jag skrev ner dem i min anteckningsbok men nu syns de ändå inte för andra tankar, andra saker ligger ovanpå och under?
Tänk om jag inte hittar orden?
Tänk om all fjäderlätt inspiration fastnar i möten, saker som ska göras, vanligheter och att någon ringer eller inte ringer så att man man istället tänker på det?
Tänk om det igen är så att att allt det vackra ligger strax bredvid och bara nästan fastnar på bilden, som en makaonfjäril när man ser tusen av dem på samma lilla ö men de fladdrar så vackert och vilt med vingarna att bilderna blir suddiga?


Jessika Berglund

(Repris från den 16/8 - 2010)

måndag 11 augusti 2014

Repris: Konsten att vänta in av Maud Mangold

Jag läser ett citat av Lars Gustafsson: "vill du att ditt barn ska bli kreativt, lås in det i en garderob". Ensamhet koncentrerar kreativiteten, barnet blir inte vingklippt av kritik och hämmad av jämförelser med andra. Och jag tänker att precis så är det. Stå ut med att vara ensam, stå ut med att ha långtråkigt, vänta in.

Det är lätt att glömma bort vad som föder kreativiteten. Det är lätt att ryckas med och tro att den kommer ur spännande intryck, social samvaro, att fyllas på och ha roligt. Jodå, det behövs också, men inte i det skapande skedet.
Innan jag började med Fabian och Karamellhäxan hade jag glömt bort hur viktigt det är att vänta in. Jag började otåligt på text efter text, skrev några sidor som självdog lika snabbt. Försökte tänka, samlade ihop idéer, ritade kanske någon tankekarta. Tvärnit!
Ända tills jag en dag satt på bussen och funderade på varför det inte lossnade. Hur brukar jag göra? Vänta in. Släppa alla tankar och bara låta det hända.
Och just då rullade bussen nerför Aschebergsgatan och jag noterade en ny affär. I nästa ögonblick for vi förbi universitetsparken med sina stora vackra träd. När jag kom hem började jag skriva precis där: en pojke går genom parken och möter en kvinna som plockar kastanjer, en bit därifrån ligger hennes nyöppnade affär …
Maud Mangold
(Repris från 31/1 2011)

måndag 4 augusti 2014

Repris: Skriva av Katja Timgren

Hur gör man?
Ja, man kan göra hur som helst. Jag gör såhär.

För hand först, svart bläckpenna, överstrykningar och pilar. Jag skriver ingenting i ordning, inte kapitlen i romanen, inte meningarna, inte orden.

Jag kan inte skriva orden i den ordning som dom ska läsas. Då kan jag oftast inte säga exakt det jag vill, utan bara något vid sidan av. Det dyker kanske upp ett ord eller två som har en stark stämning och känns viktiga, då börjar jag meningen där mitt i och sen växer den lite i krokar åt båda hållen tills den går att läsa. Och sen kanske orden behöver flytta runt ett tag och byta plats tills rytmen kommer.

Sen går jag omkring lite. Gå och skriva hänger ihop. Det händer att jag sitter och skriver på bibblan och då vankar jag lite i smyg bakom poesihyllan i källaren. Annars vankar jag hemma i köket, tar en frukt, stannar en stund vid fönstret, dricker ett glas vatten och öppnar några skåpdörrar. Sen tillbaka till ordkaoset igen. Jag börjar kunna se en situation framför mig, var är jag? Vem är där, säger dom någonting och vad sades innan. Dags för datorn och nu skriver jag in det i den ordning jag vill att det ska läsas så småningom.

Jag är i hemlighet lite avundsjuk på dom som sitter vid datorn och skriver i plötsligt inspiration, sidorna bara rasar ur dom i en väldig fart. Hur känns det?

Katja Timgren

(Repris från 24/5 2010)