måndag 31 maj 2010

Lite om mig

Den här veckan är det jag som gästbloggar här på sidan. Jag heter Lena Lilleste och jag har skrivit sju deckare om bästisarna Tommy & Flisen. Nästa bok som kommer ut är den åttonde boken om killarna, och jag kommer att berätta om min skrivprocess någon av dagarna under min bloggvecka.


Jag är hemmahörande i Mölndal och jag är gift och har en liten dotter på fem månader. Den här vårterminen är jag mammaledig, så den mesta tiden ägnas självklart åt lilla tösen. Men visst hinner jag fundera på mitt skrivande, mina kommande projekt, visioner, svara i gästboken, maila svar till läsare och på olika förfrågningar samt annat smått och gott mellan nappflaskor, blöjbyten promenader och pusskalas.


Till hösten ska min man vara pappaledig och eftersom han är lärare kommer han ju att vara hemma från juni-januari. (Sen får vi se hur vi delar upp nästa vårtermin mellan oss) Det betyder att jag kommer att börja skriva redan när han går på sommarlov. Och till hösten kommer jag att skriva, det är Bokmässa och jag kommer att vara iväg och göra författarbesök. (Och när jag ska lite längre bort med övernattning kommer det att vara kul, för då följer mina två fans med mig!) Kanske ska jag också få lite andra skrivprojekt i rullning. Vi får se …


Under veckan kommer ni att få veta mer om mitt skrivande, hur jag får idéer till mina böcker, hur jag jobbar etc. Sen får ni nog reda på lite mer om mig också. Lite bilder ska jag också lägga in.


Hej så länge!! /Lena Lilleste

söndag 30 maj 2010

Skriva- mer

Igår skrev jag lite om att skriva. Istället för att skriva, alltså. Såhär.

När jag skriver bestämmer jag allt, vill jag att det ska regna regnar det, vill jag ha vinter blir det vinter, utan mig kan ingen säga något, ingen kan tänka, det kan inte vara morgon och dimma och lukta från mejeriet om inte jag vill.
Ändå kan det kännas som att jag inte bestämmer någonting alls, berättelsen och karaktärerna finns redan och jag kan bara följa dom och jag är rädd för att skriva fel ord som skymmer det som skulle ha stått där.

Det känns som att mitt skrivande är en balansgång, å ena sidan kontroll, å andra sidan kaos, intuition eller medveten tanke, känslan av att styra och känslan av att följa. Hur balanserar man det. Jag har hanterat det på olika sätt under åren, med scheman och små lappar på dörrar och med att luta mig mot tanken att allt ska falla på plats av sig själv och texten vet hur den ska vara (lugnande önsketänkande). Hur mycket kaos står man ut med. Och om man strukturerar för mycket, dödar man något då, som borde ha fått växa ifred?

Och med det så har jag grubblat klart för den här gången. Och tackar för den här veckan och alla fina kommentarer!

Katja Timgren

fredag 28 maj 2010

Omläsningar- mer

Sist skrev jag om Ylva Karlssons Tova. Nu vill jag kraftigt säga emot mig själv. För nu har jag läst om den efter flera år och- det var såklart en helt annan bok. Mellanrumssommar- NÄ. Den var på en gång mycket mörkare och mycket hoppfullare än jag mindes den. Jag tänker helt andra saker nu om hur hon mår och varför hon gör det.

Det är spännande det där hur olika man läser. Om inte ens jag kan läsa samma bok vid två olika tillfällen i livet. Hur olika ska då inte olika människor läsa. Det kan kännas lite paradoxalt att sitta där och överväga varje formulering intill exakthet för att sen lämna över till en läsare som gör vad den vill med texten.

Samtidigt som det ju är just det som är poängen med alltihopa.

Sen har jag tänkt mer på omläsningar och på hur vissa böcker bara dyker upp för första gången vid exakt rätt tillfälle i livet så att man nästan börjar tro på någon slags läsgud som vakar över en. Andra kommer för sent. Kanske flera år, och man kan inte skicka dom med någons slags post till det förflutna. Dom som kommer för tidigt däremot- dom kan man skicka till framtiden. Kanske är det det jag gör när jag går omkring i bibblan och plockar ut böcker jag redan läst och håller i dom en stund för att se om det är dags.

Jag känner efter om det blivit dags att mötas på riktigt.

Man kan också leta efter sig själv när man läser om, eller den man var när man läste första gången. Så kan det bli dags för Malins kung Gurra, för Baklängeslivet och Trollkarlen från Oz, det kan bli dags för Matilda och Häxan och Lejonet och för Hjärtans Fröjd.

Sen har jag ägnat mig åt att läsa om Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva där det finns mycket fina tankar- om att läsa om, bland annat.

Katja Timgren

onsdag 26 maj 2010

Omläsningar

Jag tycker om att läsa nya böcker. Ibland. Men ofta vill jag läsa något jag redan har läst. Idag var det en sån dag, nyaböckersnurran på bibblan gick jag raskt förbi och alla dom där nya böckerna jag tänkt att jag ska läsa kunde jag inte komma på. Istället traskade jag runt och plockade ut gamla bekantskaper och höll i dom en stund liksom för att känna efter om det var dags igen.

Det blev en liten trave som fick följa med hem och överst ligger Ylva Karlssons fina debut Tova. Det har tagit slut med Tovas kille Torsten och kanske är det därför hon har hamnat lite vid sidan av. ”Man måste låtsas. Att man är som alla andra. Att det går att nå från människa till människa. Går att gå”. Samtidigt är hon väldigt närvarande, hon ser allt och tänker om allt. Kanske det är en mellanrumssommar, en slags koncentrerad stillhet, innan allt börjar? Det finns en sån omsorg om vardagen i språket, allt är viktigt och får vara det.

Jag tycker så mycket om den här boken, varför var det så länge sen jag läste om den? Och nu är det ju sommar ute också. Då kanske man ska läsa om sommar. Tove Janssons Kometen kommer till exempel är det kanske dags för? Det är det ofta.

Nu ska jag skriva lite och sen ska jag tänka mer på omläsningar. Imorgon skriver jag kanske mer om att läsa om.

Katja Timgren

måndag 24 maj 2010

Skriva

Hur gör man?
Ja, man kan göra hur som helst. Jag gör såhär.

För hand först, svart bläckpenna, överstrykningar och pilar. Jag skriver ingenting i ordning, inte kapitlen i romanen, inte meningarna, inte orden.

Jag kan inte skriva orden i den ordning som dom ska läsas. Då kan jag oftast inte säga exakt det jag vill, utan bara något vid sidan av. Det dyker kanske upp ett ord eller två som har en stark stämning och känns viktiga, då börjar jag meningen där mitt i och sen växer den lite i krokar åt båda hållen tills den går att läsa. Och sen kanske orden behöver flytta runt ett tag och byta plats tills rytmen kommer.

Sen går jag omkring lite. Gå och skriva hänger ihop. Det händer att jag sitter och skriver på bibblan och då vankar jag lite i smyg bakom poesihyllan i källaren. Annars vankar jag hemma i köket, tar en frukt, stannar en stund vid fönstret, dricker ett glas vatten och öppnar några skåpdörrar. Sen tillbaka till ordkaoset igen. Jag börjar kunna se en situation framför mig, var är jag? Vem är där, säger dom någonting och vad sades innan. Dags för datorn och nu skriver jag in det i den ordning jag vill att det ska läsas så småningom.

Jag är i hemlighet lite avundsjuk på dom som sitter vid datorn och skriver i plötsligt inspiration, sidorna bara rasar ur dom i en väldig fart. Hur känns det?

Katja Timgren

måndag 17 maj 2010

Spännande debatt!

Nu smiter jag in igen, fast det inte är min tur denna veckan.
Hoppas att det är okej, Andrea!
Men kolla på Bokunges senaste inlägg, med kommentarer. Spännande!
Jessika Berglund

lördag 15 maj 2010

Regnbåge över stan

De här bloggdagarna föll över mig lite oförhappandes.
Annars hade jag tänkt ut något bra att skriva när det nu är HBT-GBG i hela Göteborg. En fin, lång och helst inte komplett lista med lagom queera barn- och ungdomsböcker hade ju suttit fint. Kom gärna med tips!

torsdag 13 maj 2010

Danska bilderböcker

Jag har varit i danmark.
Och jag visste ju egentligen att de vi skulle hälsa på, en av dem är bibliotikarie. Men jag hade glömt det, och så var han Barnbibliotikarie! Vilken tur!

onsdag 12 maj 2010

Högsta vinsten eller svartepetter?

På samma gata i samhället som vi bodde i i England bodde en pojke som vi kan kalla för Billy med sin mamma, pappa och lillebror. Billy och Oliver är jämngamla och gick i samma klass i skolan. Om jag var sen på morgonen öppnade jag bara dörren och ropade:
"Får Oliver gå med er idag?"
"Jadå.", svarade alltid Billys vänliga, tjänstvilliga föräldrar som båda är operasångare. Därmed kunde jag skicka iväg Oliver och själv återgå till amning av lillkillen, pussla med Emma som då var drygt två år, plocka undan frukosten och andra vardagsbestyr.

Nu har vi ju som sagt flyttat hem till Sverige igen sedan två år, men Billy bor kvar på samma gata och går i samma skola, samma klass alltjämt. Han har fått ytterligare en lillebror och hans farmor har dött i cancer. För ett par veckor sedan anordnade Billys föräldrar en konsert för att få ihop pengar till en cancerfond. Då åkte dit och gick på den konserten. Och då fick jag reda på att Billy har varit med i en sångtävling och vunnit. Priset är ett stipendium i form av en plats på en av Englands finaste, mest anrika internatskolor i Cambridge. Massor av föräldrar drömmer om att få in sina barn på den skolan och är beredda att betala enorma summor pengar för det. Billys föräldrar behöver inte betala ett öre. Billy är så duktig, så begåvad, så intelligent och har en så fantastisk röst att skolan vill att han ska börja hos dem, utan att hans föräldrar behöver betala några pengar. Han ska bo på skolan hela veckorna och ofta på helgerna också, som jag förstått det. Bara på skollov och ibland på helgerna kommer han komma hem till sin mamma, pappa och sina båda småbröder i samhället där Billy och Oliver delat en del av sin uppväst. Billy ska börja på den skolan när han är nio år. Idag är Oliver och Billy sju år. Min fråga till Dig som läsare är: Har Billy vunnit högsta vinsten i livets tävling eller sitter han med svartepetter på hand? Vad tycker Du?

Maria Aminoff  

tisdag 11 maj 2010

Om språkets mästare och något om översättarens utmaningar

Under åren i England stötte jag på Julia Donaldson för första gången. Alla engelska barn kan hennes "The Gruffalo" illustrerad av Axel Scheffler - den är en del av det engelska kulturarvet vid det här laget. Även övriga böcker av den här duon är väl värda att läsa. Jag anser att Julia Donaldson är ett språkligt geni, kanske i klass med Shakespeare, fast för barn. Hennes berättelser leker och dansar fram och rytmen är klockren. Eftersom mina barns modersmål är svenska ville de under åren i England att jag skulle översätta Julia Donaldsons böcker löpande, allteftersom jag läste dem. Det var en utmaning, milt uttryckt. Sedan jag flyttat hem till Sverige har jag sett att Lennart Hellsing tagit sig an den uppgiften för Alfabeta förlag och han gör det betydligt bättre än vad jag någonsin lyckats med. Men inte ens vårt språkliga geni Lennart Hellsing lyckas överföra rytmen, melodin och dansandet i språket från engelskan till svenskan. Det blir bara en blek kopia av originalet. Nuförtiden läser vi ofta böckerna parallellt, sida för sida först på engelska sedan på svenska, som godnattsaga, något som jag njuter av lika mycket som barnen. Att få studera två språkliga mästare och samtidigt underhålla mina barn; livet kan inte vara bättre för den här mamman. Som kuriosa kan nämnas att jag, på Junibacken tror jag, läst att det gjorts ett flertal försök att översätta någon av Lennart Hellsings böcker till finska, men att de har fått ge upp vad gäller den. Kanske slutsatsen är att en författare som fullt ut behärskar och leker med språket på sitt modersmål kräver en minst lika skicklig mästare på sitt modersmål som översättare, men att detta inte alltid räcker? Inte om originalförfattaren utnyttjat sitt modersmåls egenheter och särarter fullt ut i sin lek med språket; dessa går inte att översätta.
   Julia Donaldson har också skrivit ett gäng "Lära sig läsa"-böcker på engelska, utgivna av Oxford University Press(http://www.oxfordprimary.co.uk/) som Oliver hade som kurslitteratur i sin engelska skola. Vi köpte fjorton sådana böcker innan vi flyttade hem till Sverige. Jag önskar att Oliver hade samma klass på den litteratur han läser nu i första klass i en svensk kommunal skola.

Maria Aminoff     

måndag 10 maj 2010

Om Hekla och Katla

Julen 1998, efter en termins studier med min blivande man på Island, fick jag en underbar tavla med den snötäckta vulkanen Hekla som motiv. Vi hade tillsammans med andra internationella studenter gjort utflykter; vandrat på den sovande vulkanen, badat i varma källor och tittat på bubblande, svavelstinkande lerpölar. Denna tavla har hängt i vårt sovrum sedan dess; i Lund, Göteborg, Berkhamsted utanför London och nu i Göteborg igen och vulkanen har en särskild plats i mitt hjärta. Hekla har en syster: Katla. Hör ni, känner ni namnet: Katla. Experterna är rädda för att en tredje syster som vi idag alla känner till, Eyjafjallajökull, ska väcka sin storasyster Katla, detta sovande, magmafyllda odjur inne i urberget. Tror ni att det var denna Katla Astrid Lindgren hade i åtanke när hon skrev "Bröderna Lejonhjärta"? Någon av er därute i cyberrymden har kanske till och med svaret på denna fråga som jag grubblat så mycket på de senaste veckorna?

Maria Aminoff

söndag 9 maj 2010

Vår köksvägg

Jag ska till Stockholm på tjänsteresa imorgon, så jag tjuvstartar min bloggvecka redan idag, söndag. Mitt namn är Maria Aminoff. Jag är jurist, författare och egenföretagare. Och trebarnsmamma till alias Oliver, nu sju år, alias Emma, fem år och lillkillen, två, snart tre år. Mina barn är den största inspirationskällan till mitt skrivande. Lillkillen är född i England. Vi bodde där februari 2005 till april 2008 och eftersom skolan börjar mycket tidigare i England, hann Oliver gå i både "preschool" och skola innan vi flyttade hem.
   När Oliver gick i preschool, 2,5 år gammal, fick jag lära mig hur viktigt det är att visa uppskattning för de alster barn producerar och tar med hem. På engelskt manér hade vi Olivers verk på spiselkransarna över de öppna spisarna runt om i huset. Men i vårt hus här hemma i Sverige har vi inga öppna spisar och därmed inte heller spiselkransar, så här fick det bli vår köksvägg istället.
   Mycket av innehållet byts ut kontinuerligt (Emma är väldigt produktiv!), men en del av utställningen är permanent; fotona på våra "Absent Friends", våra engelska vänner som under åren i England blev vår familj - vår engelska familj. Och mandalas. Vi sitter ofta och målar mandalas, hela familjen (nåja, lillkillens tålamod är något begränsat...). Ofta är det oliver&emma som tar initiativet och då tar vi fram akvarellfärgerna och sätter oss vid köksbordet, gärna på kvällen efter att lillkillen somnat. Vill Du veta mer om mandalas, kanske skriva ut en? Gå in på http://www.unicorn.dk/.
   Hejdå på er. Hoppas att vi ses snart igen.

/Maria  Aminoff

lördag 8 maj 2010

Bilderbok

Vad vore bilderboken utan bild? Jag vill slå ett slag för några strålande nutida bilderboksillustratörer innan min bloggvecka är över. Maria Nilsson Thore som Kerstin redan skrivit om här . Lisen Adbåge som gjort t.ex. "Kurt och Kio vill ha koja", och även systern Emma som gör fina serier bl.a. Och törs man gissa att det här är en framtida talang (apropå förlagstävlingar som Maud skrev om här)?
Det finns många fler. Dom får vi återkomma till en annan gång. Nu tackar jag för mig och lämnar över stafettpinnen här till Maria Aminoff. Jag fortsätter att blogga hos mig själv. Tjingeling!
/Pia Johansson

En bilderbok som inte heller är så tokig. "Gubben som grät" med en tok-knäpp historia av den briljanta Pernilla Stalfelt och med bilder av mig. Finns på bibblan.

fredag 7 maj 2010

Tre frågor till Bokskåpet!

En till kortintervju hinner vi med innan min bloggvecka börjar lida mot sitt slut så smått. Jag passar på att hälsa på i barn- och ungdomsbokhandeln Bokskåpet.

Hej Frida Lax och Mia Juhlin, som startat Bokskåpet i Göteborg!
Ni öppnade en butik när många andra traditionella bokhandlar minskar på sitt utbud och nätbokhandlar tar över. Hur kommer det sig och hur vågade ni det?

Vi kände att det var något vi måste göra, att öppna den här bokhandeln, och vi ville gärna skapa ett centrum för barnlitteratur och för att visa bilderbokskonst också, att det skulle bli en mötesplats -vår bokhandel.
Vi trodde på detta som ett starkt koncept och vi trodde på att gå mot strömmen. 


Bokskåp på Bokskåpet.

Vilka trender ser ni just nu och vad är det som säljer i er butik?

Vi säljer mycket presentböcker till de allra minsta hos oss. Sedan har vi deckartrenden förstås, t.ex. Lasse-Majas detektivbyrå. Andra böcker i det facket är mysterieböcker av Rose Lagercrantz som skriver fint om känslor.

Har ni någon barn- eller ungdomsbok som ni skulle vilja se på era hyllor? Något som ni saknar i barnboksutgivningen?

Jag tycker det finns mycket bra, säger Frida, men det är så klart roligt med modiga böcker, där både text och bild vågar stå ut! Det är ju också extra roligt med böcker där både barnen och den vuxne läsaren kan få ut mycket av boken.


  Fridas personliga favoriter just nu: "Vita streck" av Sara Lundberg och "Riktigt goda vänner" av Toon Tellegen och Axel Scheffler.

Och Frida tipsar också om Barnbokbildens Vänners blogg.
/Pia Johansson

torsdag 6 maj 2010

Tre frågor till Annie!

Idag ställer jag tre frågor till Annie Huldén som jobbar med illustration för barn/bilderböcker och också som produktformgivare för bl.a barnprodukter!

Hej Annie! Du har illustrerat de flesta av kommissarie Tax-böckerna som Elsie Petrén skrivit och nyligen också gjort en serie av figuren tillsammans med Elsie för en barnserietidning. Vad är Kommissarie Tax för en figur och hur gick du till väga för att hitta på hur han skulle se ut? Hur gör man för att hitta på en karaktär i bild?

De första två böckerna om Tax illustrerades av en annan illustratör (Marianne Pettersson Sold) och när jag skulle ta över figuren så ville jag ändå behålla lite av Mariannes Tax. Mariannes Tax hade en stor röd tröja som jag gillade. Jag älskar själv stora ulltröjor! De skall vara gamla och jättestora och ha uttöjd resår! I en sådan tröja blir man lat och bekväm och varm och sådan är Kommissarie Tax tycker jag. Dessutom är han lite korkad och det försöker jag få fram på olika sätt, i miner, kroppsspråk och detaljer i hans omgivning. När jag skall hitta en karaktär så läser jag texten många gånger och oftast, i alla fall när jag tecknar djur skall tilläggas, kommer figuren liksom av sig själv. De dyker liksom upp på min näthinna. Med människor är det annat, där får jag oftast leta mycket mer innan jag hittar rätt.

Förutom att illustrera för barn så jobbar du också mycket som produktdesigner med (bl.a.) barnprodukter. Så gott som alla svenska barnfamiljer lär ha ett gosedjur hemma som du ligger bakom! En ovanlig kombination tänker jag och undrar om dina två yrkesroller som illustratör och produktformgivare påverkar varandra på något vis och i så fall hur?

Att illustrera bilder i en bok som Kommissarie Tax och ta fram underlag till gosedjur är i mina ögon en naturlig och väldigt lyckad kombination! Jag är tränad på att gestalta i både tre och två dimensioner. Och det är så att när jag tecknar en bäver som man ser framifrån så har jag ändå i bakhuvudet hur bävern ser ut från andra håll. Det är enligt min mening viktigt för att få till en karaktär och en trovärdig bild. Lika viktigt är det att gosedjuret är genomtänkt på samma sätt. Att jag visar de som skall sy hur godedjuret ser ut från olika håll och hur dess hållning och alla detaljer skall vara. Jag tror att jag hade haft svårt att jobba på något annat sätt än det jag gör, alltså både två och tredimensionellt. Jag hade nog känt mig väldigt frustrerad om jag bara ägnade mig åt det ena. När jag jobbade mycket med bild då längtade jag efter produkter, och nu har det varit mycket mer av produkter en tid och då längtar jag efter bild. Det är bra! jag har alltid något att längta efter !

Vad är ditt drömuppdrag som illustratör?

Jag älskar att jobba med pastellkrita och akvarellfärg i kombination. Kommer aldrig glömma när vi i första klass fick göra höstastrar med pastellkrita och sedan måla över alltihop med vattenfärger och astrarna fick en fantastisk lyskraft när vattenfärgen kröp av den feta kritytan! Den här tekniken passar för färgstarka, enkla och formstarka illustrationer. Sådana skulle jag vilja få tillfället att göra! Ja varför inte ett memoryspel med en massa vardagsföremål som motiv eller en abc bok med K som i kastrull och C som i cirkus. Fantastiskt roligt!



Hej då Annie och tack för att vi fick titta in i din tillvaro!
/Pia Johansson

onsdag 5 maj 2010

3 frågor:

Det finns så många engagerade och intressanta personer runt om kring som jobbar med barn- och ungdomsböcker på olika sätt. Jag tänker ta tillfället i akt lyfta fram några här. Jag ställer tre frågor till ett par stycken den här veckan.
Först ut: Karin Graube, bibliotikarie på BUS-biblioteket på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Hej Karin! Du är bibliotekarie på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus bibliotek i Göteborg. Ni fick den fina utmärkelsen ”Årets bibliotek” 2009. Hur kom det sig?

Innan utmärkelsen hade biblioteket ett kultur- och utvecklingsprojekt som hette Buskul. Tre år med ett stort inflöde av kultur och inspiration och idéer och kontaktknytande och stöd och respons och funderande över vad ett bibliotek på ett sjukhus kan innehålla och varför det är värt att göra sådana här satsningar. Efter projektets slut 2008 har vi jobbat vidare i den här farten och energin, som om vi fortfarande har projektet. Årets bibliotek känns som en följd av hela Buskulandan och betyder mycket mer än vad man först förstod i september då vi fick priset.

Många av besökarna på ert bibliotek är ju barn som är sjuka på olika sätt. Finns någonting som är särskilt bra och viktigt med att barn som är sjuka får tillgång till böcker?

När man är sjuk befinner man sig i en utsatt, orolig, osäker situation i livet. På sjukhuset är sjukdomen och den medicinska behandlingen i fokus.
Böcker, berättelser, bilder, lek och fantasi ger barnen en frizon och en chans att mentalt förflytta sig någon annanstans för en stund. Det blir lättare att läka då. Katti Hoflin beskriver den där ingången till konst och kultur som ett hål i tillvaron som man kan upptäcka, och när man upptäckt det så behöver man inte känna sig ensam mer. Vilken bra grej!

Ert bibliotek är ju inte bara böcker. Berätta, vad är det mer som finns där?

BUS-biblioteket är inte bara det lilla och välfyllda biblioteksrummet. Biblioteket fixar massor med kulturhändelser som dyker upp på alla möjliga olika platser på sjukhuset. Biblioteket är alltså som en maskin som förser sjukhuset med kultur. Det som händer i stan ska också kunna hända här. Kulturhändelserna fungerar som läkande världar som det är bra att kunna gå in i när man är sjuk. Man behöver extra lust- och hoppinjektioner när man är sjuk. Och det är fint att kunna mötas runt något som är roligt, spännande, fantasifullt, vackert och eget, mitt i alltihopa.

Bild från workshop "kompisdockor" i  lekterapin som har ett ständigt sammarbete med biblioteket på sjukhuset.

Böcker och kultur som  hoppinjektioner när man är sjuk, det låter väl underbart!

/Pia Johansson

tisdag 4 maj 2010










Uuäääää! Skiss på gång, som sagt...
/Pia Johansson

Hos mej

Jag delar arbetsplats med 5 st. andra. Vi gör lite olika saker inom färg-och-form-fältet. Så här ser det ut hos oss!
Just nu sitter jag och planerar workshop som ska hållas inom kort för barn och ungdommar + gör ett illustrationsjobb för en tidskrift. Samtidigt skissar jag lite på en framtida bok. Den innehåller en dammsugare, en trehjuling och en larv, t.ex.
Kanske att det kommer en skiss-bild här sedan...



Vi flagga för oss själva, hos oss på "Formtratt".






/Pia Johansson

måndag 3 maj 2010

Mitt liv som illustratör

Det är måndag morgon och jag ska blogga om mitt liv som illustratör.
En gång (det är några år sedan nu) skulle jag hålla ett föredrag om mitt liv som illustratör på en folkhögskola ute på en skånsk åker.
Jag babblade på om mina bilder, om roliga jobb och tråkiga, kreativa, krångliga och knäppa jobb jag gjort. Jag hade föreställt mig att jag skulle kunna inspirera en smula. Inspirera någon som kanske hade kunnat vara jag själv en gång.
Men studenterna visade sig vara bekymrade realister. Dom räckte upp handen och ställde frågor om hur eller om jag klarade av att betala igen mina studieskulder? Och vågade man bilda familj med en så osäker sysselsättning som denna?
Jag försökte svara efter förmåga och i en positiv anda, men när jag satt på tåget hem sedan funderade jag på om jag månne hade varit mer avskräckande än inspirerande? Vad hade jag egentligen lämnat efter mig för känsla?
Den här veckan hade jag i alla fall inte tänkt mig att det skulle handla om pensionspoäng eller deklaration (ah, den ska ju in i dag!), oavsett kommentarer eller frågor här. Vad det blir istället får kommande dagar utvisa. Välkommen att titta in och ta del av -om inte mitt liv som inspiratör, så mitt liv som illustratör.
Tjingeling!
/Pia Johansson

lördag 1 maj 2010

Vad vinner förlagen på att utlysa tävlingar?


Då och då utlyser bokförlagen tävlingar om bästa barnboksmanus eller bäst illustrationer. Varför gör de egentligen det? Vad har förlagen att vinna på tävlingen? Och hur tänker de?