lördag 1 maj 2010

Vad vinner förlagen på att utlysa tävlingar?


Då och då utlyser bokförlagen tävlingar om bästa barnboksmanus eller bäst illustrationer. Varför gör de egentligen det? Vad har förlagen att vinna på tävlingen? Och hur tänker de?

Jag åkte till Stockholm för att vara med på den sk Debutantdagen, anordnad av Svenska Barnboksinstitutet (Sbi) 11 mars. Förutom en intressant presentation av några debutanter gavs även utrymme för en diskussion med Dag Hernried från Alfabeta förlag och Catharina Wrååk fd förläggare på Bonnier Carlsen, ledd av Cecilia Östlund från Sbi.

Vad är viktigast för förlagen med litterära tävlingar? Att få fram nya talanger nämndes, inte oväntat, som det viktigaste. Men också att få fram fler manus över huvud taget. Det blir ofta fler böcker som ges ut, efter viss bearbetning. Här tyckte Wrååk att det fanns ett dilemma och en svår balansgång hur mycket man egentligen får gå in och ändra i ett manus. Orättvist också för dem som inte får chansen till att arbeta med en redaktör tills boken kan ges ut.

Hur väljer man? Hernried menade att det är lätt att gallra från 200 till 20 bidrag. Något som kan vara bra att veta för oss som jobbar professionellt med barnboksmanus. Mycket av det som skickas in är av låg kvalitet. Det är vanligt att ett manus med viss potential skickas in tillsammans med amatörmässiga bilder: "Men man kan orsaka veritabla släktfejder när det är moster som har ritat". Oftast är det en person som grovgallrar och sedan en liten jury som tar sig an de 20 som blir kvar, detta är ett svårt jobb.

Händer det att man inte hittar någon vinnare? Ja, det har faktiskt hänt! Men det är förstås ovanligt.

Får förlaget uppmärksamhet via tävlingar? Ja, men det har blivit allt svårare. En orsak är att insäljningstiderna är så långa. Det tar många månader från det att en bok lanseras till den verkligen finns i bokhandeln. Folk hinner glömma att en vinnarbok faktiskt är just en vinnare.

Är det skillnad mellan tävlingsbidrag och spontanmanus? Nej, egentligen inte. Natur och Kultur får ca 1500-2000 spontanmanus (inskickade utan tidigare kontakt med förlaget) varje år, av dem blir 5-6% en bok. Väldigt många barnboksmanus är skräp. "Det finns väl ingen annan genre där folk tror de kan skriva, men inte har läst något i genren på 40 år!" Många mormödrar som minns sin egen barndoms böcker och skriver i den andan, vilket förstås är hopplöst omodernt. Det finns också lärare som skickar in klassens alster och liknande.

Alfabeta har nyligen (2009) utlyst den ska Castortävlingen, med Castorpriset som ska återkomma vart annat år. Där var det en redan etablerad författare, Carina Bodström (En puss är inte bara en puss), som vann, men Hernried ser inget problem med det. Bäst manus vann, så enkelt var det. Men även ett par av de andra kommer att bli böcker.

Natur och Kultur utlyste under 2009 en tävling av lite annorlunda slag. Där utsåg man först tre bilderboksmanus (oklart hur?) och utlyste en tävling om bästa illustration till något av dem. Vinnarmanuset (Mops) var skrivet av Eva Lindström och vinnande illustratör blev debuterande Emma Virke.

Diskussionen avslutades med en fråga till den fullsatta salongen: vem har någon gång skickat in text eller bild till en tävling? Bara en person räckte upp handen och det var Emma Virke!

Maud Mangold

3 kommentarer:

inger granberg sa...

Jag kan tänka mig också att det är vanligt att det skickar in manus som har ojämn kvalite. Det kan vara bra på vissa ställen men behöva arbetas med. Det finns många manus som skulle bli bra om de skrevs om.
Kan förstå att det mot bakgrund av allt som sas kan vara jobbigt att erkänna att man skickat in text eller bild till tävling.
Jag erkänner här.
Jag har gjort det och inte blivit uppmärksammad i sådana sammanhang.
En erfarenhet det med.

Lena sa...

Alldeles säkert tjänar förlagen på tävlingar, en vinnarbok som ges ut får antagligen mer uppmärksamhet än en normalutgiven bok, helt enkelt därför att den är en vinnare. Och säkert hoppas förlagen varje gång på att få in ett riktigt otroligt bidrag, en sån där Supervinnare som drar in massor i kassalådan och ger rubriker.
Jag har skickat bidrag till några tävlingar ( jag visste inte att det var något man borde skämmas för?? Det finns väl värre saker...) innan jag insåg att det var ett seeegt, långdraget och osäkert sätt att få ut böcker på. Bland annat skickade jag in en historia - numera nästan helt och barmhärtigt bortglömd!, jag minns bara vagt att den handlade om en utomjording som älskade kålsoppa. Hahaha, undrar just varför den inte vann??

Pia Johansson sa...

Jag har deltagit i tävlingar, bl.a. en gång med bilder till ett manus av Pernilla Stalfelt (på Natur & Kultur), vi vann inte, boken kom på annat förlag men jag kan verkligen inte se att det skulle finnas någon som helst anledning att skämmas över att delta i en tävling, varför då? Är vilkoren schyssta tycker jag att det är en kul grej, varför inte? Intressant att höra lite om hur det är bakom kulisserna här.