tisdag 29 juni 2010

PRECIS SOM HARRY MARTINSSON ...

...och Rasmus ni vet, luffade min morfar en del. Han föddes fem år före Harry och växte också upp på institution. Det fanns ju inga jobb, han var ung och ville se världen. Han gick till Norge och jobbade, ja som ungdomarna gör nu.  Fast som dräng och husbon' ville att han skulle gifta sig med dottern. Men morfar ville vara fri ett tag till och gick vidare och ombord på en valfångarbåt. Men det var blodigt i överkant tyckte han så han gick hem igen, det tog några år.

måndag 28 juni 2010

HERRE GUD, FRU GUD OCH LILLSKVIMPEN JESUS,

som en känd fotograf och skribent brukar säga. Ett mycket användbart uttryck har det visat sig, prova själv får du se.
Som tillexempel nu när jag har bloggvecka och vi nyss på två hjul sladdade in på garageuppfarten.
Klockan är snart midnatt och första bloggdagen är strax tillända och jag hittar inte bloggmanualen och ett foto vet jag inte hur jag ska lyckas klistra in.

söndag 27 juni 2010

Barn och jobb

Mina egna barn tycker att jag ritar fint, men det vore nog bättre om jag hade ett riktigt jobb, som de andra mammorna. Ett jobb där man får mycket pengar!
-De andra barnen åker till Spanien med flygplan, säger de.
-Ja, men vi gör ju andra saker, säger jag och tillägger att jag gärna vill teckna.

Den här vårterminen har jag haft prao elever, två flickor i tio årsåldern.
Vi jobbade med berättande bilder, tjejerna fick låna min proffsutrustning. Det tyckte de var jättekul. 

-Det var jobbigare än jag trodde! sa den ena.
-Så fint jag kan! sa den andra.
Och visst blev det fint...



Efter detta har mina egna barn ändrat inställning, det är kanske ett riktigt jobb ändå ( som man kan praoa på.)

När det gäller hur figurer ska se ut, vad de ska ha på sig, vilka attribut de ska ha, lyssnar jag noga på barnens åsikter. (Tänk att ha en målgruppspanel hemma!)

Jag sitter och tittar på deras lek, eller fotograferar pojkens påhitt. De äger en värld som jag bara får tillgång till genom dem. Jag ser hur kassaskrin och bakverk träder fram ur intet, hur blad blir till socker och sandlådan en delfinbassäng.
Jag har tur som har barn hemma. Det är jag väldigt glad och tacksam över. Jag vill att de ska veta att jag är intresserad av deras värld och att dom är det finaste som finns. För mig faller det sig naturligt att avbilda barnen i deras värld.

Barnen har en självklarhet i sitt egna bildbyggandet, färger och kompositioner faller sig naturligt. De här fina bilderna har min dotter gjort.



Stina Röstlund 8 år

Det har varit roligt att blogga. Nu tar vi sommarlov (kanske blir det en cykeltur någonstans eller en natt under bar himmel (någon flygresa blir det inte...i år heller!)

Tack för mig och trevlig sommar till er alla!

Caroline Röstlund

torsdag 24 juni 2010

Offentliga och privata bilder

Det är skillnad på offentliga bilder och privata. Dom offentliga är förhandlingsbara, jag jobbar gärna om bilden så att den man samarbetar med blir nöjd, det känns viktigt. Det är en balansgång mellan att behålla sina egna ideér och möta den andres förväntningar och önskemål. Ofta har nog författare eller förläggare en bild av hur det ska se ut, (helst författaren som skrivit sin berättelse efter bilder i sitt huvud) som illustratör får man försöka mejsla ut det genom skissandet.
Men så finns det privata berättelser. Ser man dem utifrån kan man ha åsikter, tycka att bilderna skulle vinna på att ändras här och där... kanske finns det en poäng, men syftet med bilderna behöver inte vara säljbarhet, det kan finnas andra mål.

onsdag 23 juni 2010

Illustratörer jag tycker är spännande!

En del av illustratörerna har jag lyckats få tag i och får lov att visa bilder här på bloggen, andra har jag inte fått tag i och kan därför bara länka till deras sidor, men de är fantastiska och värda att titta på.

Det är tidskrävande att teckna och det kan man verkligen förstå när man tittar på deras bilder och det måste ju få ta den tid det tar annars blir det inte så här bra.

Varsågoda!



Charlotte Gaustat:
Fransk illustratör. Romantiska och egensinniga bilder med unikt utryck. Hennes mormor kommer från Sverige så hon är uppvuxen med Tove Jansson och Elsa Beskow.
jag tycker att man kan se spår av Tove Jansson i vissa bilder.




tisdag 22 juni 2010

Suddgummi och virrvarr

Jag tycker att det är bra att vi är många som tecknar och skriver.
Alla har ett eget uttryck och alla behövs. Det är en styrka för svenskt kulturliv att vi är många som vill dela med oss av vår kunskap och det finns ett behov av olika stilar och manér.
Att kunna ta del av den värld som boken utgör är viktigt för oss alla, en värld där varken reklam eller kommersiella intressen bör styra.

Jag tycker om att tänka på oss kulturarbetare som suddgummi i samhällets virrvarr, vi gör små luckor och ju fler vi är desto luftigare och friare samhälle för alla.
I morgon ska jag presentera bilder av mina favorit illustratörer från Frankrike, Italien, Sverige och England, de är väldigt duktiga.
            Kolla det!
            Caroline Röstlund

söndag 20 juni 2010

Barnboksdrömmen!

Hej!
Jag är ny här! I barnboksnätet och i branschen. Under många år har jag liksom hundratals andra drömt om att få illustrera en barnbok, för det är ju faktiskt ett drömjobb.
Jag har suttit hemma vid mitt skrivbord och ritat och fantiserat om att den där förläggaren ska ringa och säga,
-Hej Caroline, vi såg dina bilder dom är fantastiska! Vill du illustrera en barnbok?
-Ja, det vill jag gärna! skulle jag säga då.

I vanliga fall illustrerar jag i tidningar och gör bilder till trycksaker. Det är roliga snabba jobb och man får betalt.

Så en tidig vårvinter dag kom det där samtalet på riktigt!
Det ringde en förläggare och sa just de orden som jag drömt om och jag svarade med just de orden som jag tänkt.
Jag läste manus blev förälskad, skickade in kontraktet till juristen på Svenska tecknare som reagerade på royaltysatsens storlek. Den var låg. Resten var schysst, sa de. Jag tackade ja och började skissa.



                                                    Hur ser Tessla ut?



Dags för semester

Även barnboksförfattare måste vara lediga ibland. Så jag har tagit semester från barnböcker, läsande, skrivande om viner och intervjuer. Jag är i San Francisco med man, yngste son och några vänner och har sommarlov. Återkommer en annan gång.
 Japp, det är Golden Gatebron, sedd från ena brofästet.

Marie Oskarsson

lördag 19 juni 2010

Ett georgisk-svenskt hopkok

Under det senaste året har jag och illustratören Helena Bergendahl arbetat med ett samarbete för svenska och georgiska barnboksförfattare och illustratörer. Vi har arrangerat ett två dagar långt seminarium om barn- och ungdomslitteratur i Tbilisi, samt en workshop i två delar där deltagarna träffats för att skapa nya barnböcker tillsammans.
Redovisning av gruppernas bokprojekt under vistelsen på Biskops Arnö i maj 2010.

Det är inte en lätt uppgift att enas om en gemensam idé när man kommer från skilda kulturer och inte talar samma språk. En extra komplikation har varit att de inte ens kunnat ha engelska som ett "arbetsspråk", utan har fått använda sig av tolkar hela tiden för att kunna prata med varandra.
Detta arbete kan man läsa mer på Sveriges Författarförbunds hemsida under Barn- och ungdomsförfattarsektionen. Eller så kan man få på vårt miniseminarium på Bok- och Biblioteksmässan. En maträtt med för många ingredienser heter det, och hålls söndagen 26 september. Kom dit, så får ni veta van kryptiska titeln det betyder.

Marie Oskarsson

torsdag 17 juni 2010

Ganska stökig framtid

Jag delar kontor med en vän. Hans skrivbord är blankt och tomt, och i hans hylla står allt i prydliga rader. Mitt skrivord är överlastat med papper, böcker, pennor, högar. Jag städar, men det blir snabbt likadant igen. I hyllorna är det ännu värre – böcker att läsa i travar överallt. Och i mitt skåp står en del av mina egna böcker staplade.
 Mitt bokskåp på kontoret.

Men allra värst är hörnet alldeles bakom min skrivbordsstol. Där har jag flera lådor och kassar som jag inte vågar städa undan. De innehåller massor av spännande saker, som jag behöver för kommande bokprojekt. Jag kan inte riktigt berätta vad de handlar om ännu, tyvärr. De ligger ett och två år fram i tiden. Jag blir inte av med stöket på många år.

Ett hörn fyllt av hemligheter…

Det positiva med de där kassarna och lådorna är att jag vet att jag har flera roliga arbeten framför mig. Nu är det dags för fler böcker. Äntligen!
Marie Oskarsson

onsdag 16 juni 2010

Drömmar och verklighet

När jag var ung drömde jag om att bli författare. Jag skulle sitta på en ö, tänkte jag. Där skulle jag titta ut över havet och skapa massor av mästerverk. Jag skulle vara helt nöjd med livet.
Idag sitter jag allt som oftast på en ö i västerhavet. Jag har ett skrivbord med lite havsutsikt (och onödiga träd, några tak och en hel del telefonledningar). Och jag skriver förstås. De senaste åren tycker jag dock att jag har skrivit för lite skönlitteratur. Det har varit mycket annat som krävt min uppmärksamhet. Min hjärna har haft svårt att fånga berättelserna. Dessutom, när man bor på en ö och solen skiner kan det hända att man verkligen inte har lust att skriva…

Men man kan förstås säga att min dröm gått i uppfyllelse. Det räcker långt (även om jag helst skulle vilja skapa några bästsäljande och geniala storverk också för att göra bilden komplett).

Fast idag har jag inte varit barnboksförfattare många minuter. Jag har åkt tur och retur från Göteborg till Stockholm för att göra en intervju med en känd författare för Damernas Värld. Då var jag ju journalist – men också kollega och barnboksförfattare en kort stund när vi pratade om skrivande, om att skapa karaktärer och om förlag. Allt det får ni läsa om i tidningen senare i sommar.
Marie Oskarsson

tisdag 15 juni 2010

Gammal text blir som ny

En eftermiddag för sådär ett halvår sedan ringde telefonen, och när jag svarade var det Siv Widerberg som frågade efter mig. Jag blev genast nervös, eftersom hon skällt på mig när jag hållit i en debatt i Författarförbundet/BUS regi för ett par år sedan, och lämnade den tillställningen muttrande om att jag ställde ointelligenta frågor.

måndag 14 juni 2010

En författares viktigaste egenskap

Ibland får jag frågor om hur man blir författare. Hur gör man? Vad ska man tänka på? Vad är viktigast om man vill bli författare.
Mitt svar är verkligen tråkigt. Jag önskar att jag kunde spä på författarromantiken och svara saker som "ett rikt inre liv" eller "ett utsvävande leverne". Men mitt svar är helt enkelt: Sitt kvar! Det är absolut viktigast. Sitt kvar vid datorn även när tankarna fladdrar iväg, ingenting händer, du inser att du måste lägga i en tvätt precis nu och förresten kommer du inte på någonting alls. Sitt kvar! Annars blir ingenting skrivet.

Mitt skrivbord idag. Det är ett skrivbord av den här typen som man alltså bör sitta kvar vid, om man vill bli författare…



lördag 12 juni 2010

Om veckan

Sista inlägget. Kom just in från blåsten med dagens uppgift, helg som söcken, slit och släp, 20 minuters arbete.
 Idag blev det några rader mer skrivet för jag har en ny snabbare reservoarpenna. Tung och trevlig.
Nu är 16 dagar avklarade, de senaste fem hänger i översta raden och ska nu läggas i plastmappen i raden nedanför. Sinnrikt,va!
Lite mer arbete har jag gjort i veckan, vid sidan om sommarprojekt och bloggande. Fixat med layouten till Kokongboken som ska tryckas senare i sommar, och bokat in demokrativerkstäder inför valet och planerat fästningsprojekt i Varberg. Bland annat.
Nu packar jag mitt sommarprojekt och sticker till Bretagne. Tack för den här veckan!
/Sassa Buregren

torsdag 10 juni 2010

Håriga arbetskamrater

Min niece Ida, på andra sidan jordklotet skriver: "Ett arbetsbord ar inte ett arbetsbord utan en katt (helst flera, men enligt de flesta expterter racker det med en. For optimal effektivitet maste man forstas ha minst fem, men i  takt med att forskningen pa omradet eskaleras har det budet reviserats till fyra)." 
Jag har bara två. En randig och en prickig.

onsdag 9 juni 2010

Mer om refuser

Fick just den här länken om refuser: Tidskriften Ord & Bild  Läs och dela med er! Intressant!
/Sassa Buregren

Räkan, Sonja och Kokong

Det var ju inte bara jag som hittade dem. Maud Mangold, min kära bilderbokskamrat var ju i högsta grad delaktig. (Fast ibland tyckte jag att hon mest satte sig på tvären när jag kom med brillianta förslag :) )
Vårt samarbete är ser ut så här: Vi åker nånstans och hittar på historien i en ny miljö. Sen jobbar vi parallellt, Maud med text och jag med bild ända fram till den färdiga boken. Under tiden har vi en tät dialog via mail eller öga mot öga.
En blå väska flyter i land, ett knyte bärs genom öknen ... Vem finns där inne? Jag letar och letar.
 
Så här kan det se ut: 

tisdag 8 juni 2010

SKAMLIGHETER
ska jag tala om idag, Nämligen det faktum att man blir refuserad. Jag tänker ge refusen ett ansikte. Här är mitt senaste nederlag:


Och oj, vad fint, vilken bra idé, vilken vacker bok ... men tyvärr, för smalt, passar inte vår utgivning, passar inte bokhandelns kategorier, är inte kommersiellt intressant.. suck. Nån som känner igen argumenten?

måndag 7 juni 2010

OM VIKTEN AV ETT SOMMARPROJEKT

 Hej! 
Nu ska det bloggas från Bua (Hallands näst största fiskeläge). Jag heter Sassa Buregren och vill man ha en överblick över mitt arbete (bilder, böcker mm) kan jag rekommendera min hemsida. www.buregren.se
Här i bloggen tänkte jag resonera om ett och annat från min barnboksmakartillvaro. Om hur jag fann Räkan, Sonja och Kokong. Om att ha katter som arbetskamrater. Om skillnaden mellan att göra konstbilder och bokbilder. Kanske lite om läsning. Vi får se. Men först det här: 
OM VIKTEN AV ETT SOMMARPROJEKT


På sommaren har jag problem med arbetsdiciplinen. Distraktionerna är legio; solen, baden, gungan, lövskuggan, fika, besök, utflykter... så hur ska man kunna få nånting uträttat? Svar: man skaffar sig ett sommarprojekt. Kreativiteten ligger i planerandet och de minutiösa förberedelserna. En uppfodrande skissvägg ska långsamt fyllas på under sommarens lopp. Årets projekt är att under hundra dagar skriva och rita på temat jord.

lördag 5 juni 2010

Affirmationer, mål och visioner

Jag tror på det där med affirmationer. Att repetera och intala sig själv något specifikt, gång på gång tills det blir en sanning för en själv. Programmera hjärnan att verkligen tro på att det är möjligt och att det är en sanning. Sakta men säkert börjar man tro att man kan nå sina mål. Självförtroendet blir bättre, liksom självkänslan. Jag är bra! Och jag kan nå mina mål! Man blir stärkt, ger sig själv kraft, styrka, bekräftelse och beröm, och det blir lättare att tro på att man kan nå dit man vill.


Jag har en vision om hur jag vill att min framtid ska se ut rent jobbmässigt. Jag vill skriva fler Tommy & Flisen-deckare, jag vill skriva barn/bilderböcker, jag har en ny serie i huvudet som riktar sig till barn på lågstadiet som jag längtar att komma igång med. Planen är att det ska bli sju böcker i den serien. Periodvis är jag ute på skolor och träffar läsare och gör författarbesök.

Jag och min man har börjat skriva lite låtar tillsammans. Jag skriver texten och han skriver musiken. På vår dotters dop sjöng vi en sång till henne i kyrkan som vi hade skrivit till henne. Vi har gjort låtar inom olika genrer, och målet är att i framtiden sälja låtar till olika band. Låter kanske som ett omöjligt projekt, men jag tror stenhårt på att det är möjligt. Kanske bildar vi ett gemensamt bolag där vi skriver musik.

Jag ser framför mig hur det blir så i framtiden. Jag ser i bilder hur jag sitter och skriver böcker, att det går bra, hur jag och min man skriver låtar som blir sålda till olika band osv. Att jag kan styra över min arbetstid, tillbringa mycket tid med vår dotter, och att det är en rolig blandning i mitt jobb.

Jag frågar mig själv ibland vad jag skulle göra om jag vann hundra miljoner, som för att då och då stämma av om jag är på rätt väg, om jag gör det jag verkligen vill göra. Svaret blir att jag skulle fortsätta att skriva deckarna om Tommy och Flisen, för att jag tycker det är så kul. Och jag skulle dessutom skriva andra böcker, samt låttexter. Så det känns väldigt bra, jag gör det jag vill göra.

Och längs vägen kommer jag att utforma nya mål som jag vill uppnå, och till det kommer det nya affirmationer.

Hälsningar
Lena Lilleste

onsdag 2 juni 2010

Arbetsplats

Var är en bra plats att sitta och skriva på? Hittills har jag mest suttit hemma och skrivit mina böcker. Ibland har jag suttit på bibliotek, något kafé eller på landet. Men alltså för det mesta vid skrivbordet i mitt arbetsrum.


Men nu känns det som att mitt arbetsrum mer har förvandlats till ett kontor, där jag sköter administration. Så just nu känns det som att jag skulle ha svårt för att skriva några böcker där inne. Kanske är det för att miljön inne i arbetsrummet inte känns så kreativ längre. Eller för att jag behöver miljöombyte.

Ett kafé skulle kännas roligare … Och godare, om de har gott kaffe! Kanske är det också för att jag behöver koncentrera mig på själva skrivandet. Just nu är det så mycket annat här hemma som ”ska” göras, och då är det lätt att tappa fokus. På ett kafé är det bara jag och mitt skrivande. Frågan är bara vart jag ska gå. Jag har som sagt provat lite olika ställen förut. En sak man måste tänka på är att det ska vara praktiskt... Jag satt på ett bibliotek under ett tag. Men när jag väl plockat fram och startat datorn, alla anteckningar och kladdblock låg uppslagna, drickan och godiset var uppdukat … Ja, då var det dags att gå på toaletten, som ligger två trappor ner. Det går ju självklart inte att lämna allting och rusa ner de två trapporna. Utan det var bara att packa ihop allting och ta med sig. Sen fick jag börja om från början igen när jag kom tillbaka, starta upp datorn, och lägga upp blocken på rätt sida, hitta var jag var någonstans och sen försöka fokusera igen. Och jag vågade definitivt inte ta en klunk på den där drickan resten av den dagen, så där satt jag, törstig och trött i huvudet. Nä, jag måste hitta det perfekta stället att skriva på … Och det måste vara ett ställe där man inte känner sig dum när man suttit där ett tag, eller känner personalens himlande ögon i nacken för att man sitter där för länge … Och så får de inte spela för hög musik … Nära till toan ska det vara … Ja, det är inte lätt att vara författare …! Någon som har bra tips på skrivställen i Göteborgstrakten?

//Lena Lilleste

Idéer, ämnesval och skrivprocessen

Jag får väldigt många uppslag till intriger, karaktärer och händelser i mina böcker när jag läser morgontidningen. Jag kanske läser om ett brott, och så börjar det att så ett litet frö i mitt bakhuvud. Ibland har jag fullt med frön, och ibland känns det som det ska bli överfullt. Ett tag läste jag inte morgontidningen, det var helt enkelt för fullt i huvudet …


Fröna får ligga där och gro ett tag. En del ändras, en del försvinner och nya tillkommer. När något börjar kännas ganska rätt så spinner jag vidare på det, och funderar på hur det skulle kunna passa in i en Tommy och Flisen-bok. Det jag läser om i tidningen och som hamnar i böckerna är bl.a inbrott, kidnappning, nätpedofiler, bötning (utpressning och hot), fysiskt våld i familjen, vuxna som säljer alkohol till barn, sol-och-vårare, knarksmuggling. Så jag behöver ju inte åka till månen för att leta efter ämnen att skriva om, utan jag skriver helt enkelt om sådant som redan händer här och nu. Mina böcker är spännande, men min uppfattning är att det går att skriva om spännande och hemska ämnen, även för barn.

För ett par år sen var jag inbokad på författarbesök till en kommun i södra Sverige. Några veckor innan besöket dimper det ner ett mail till Författarcentrum där kommunen vill avboka mitt besök . Motiveringen löd; "Tyvärr har det strulat till sig. Vid närmare läsning av hennes böcker tyckte de flesta i rektorsområdet att de inte var så lämpliga för våra yngre elever.” Synd när vuxna ska styra och bestämma vad barnen ska läsa och inte läsa. Nåväl, de vuxna i det rektorsområdet fick klara sig utan mig. Synd bara om barnen som sett fram emot mitt besök.

Sen har jag egna gränser för vad jag inte skulle skriva om. Jag skulle inte vilja skriva om självmord, våldtäkt eller sexuella övergrepp inom familjen. Det skulle vara för tunga ämnen, och jag skulle inte vilja utsätta läsaren för det. Dessutom känner jag att det skulle vara ett för stort ansvar att leda barnen och ungdomarna genom en sådan berättelse, där jag skulle vilja vara helt säker på att varje enskild läsare skulle må bra när boken är slut.

När jag bestämt mig för ett ämne att skriva om hänger jag upp ett stort vitt pappersark på väggen och börjar att pussla med post-it lappar i olika färger. Man skulle väl kunna säga att det är min variant av en mindmap. Jag ser boken framför mig som en film, och jag kan höra hur karaktärerna pratar med varandra. När jag pusslat färdigt, och tycker att ”filmen” flyter på ganska bra, så börjar jag skriva. Ibland flyger fingrarna på tangentbordet och jag hinner nästan inte med själv. Första utkastet är otroligt slarvigt skrivet , men det är bara stammen för mig. Sen går jag tillbaka, fyller på, ändrar, klipper ut och klistrar in text, tar bort, skriver nytt osv. Så håller jag på så tills själva skelettet är klart. Sen är det bra om manuset får ligga och jäsa ett tag, gärna i två månader. Efter två månader plockar jag fram texten, läser igenom den, och då ser man allt med helt nya ögon. Och därmed ändras det en del igen. Och så håller jag på tills jag tycker att boken är klar.

Alla författare jobbar på sitt sätt, men för min del handlar det om att sätta sig ner och skriva. Jag studerade till manusförfattare för några år sen, och det var då jag insåg att skrivandet faktiskt är ett hantverk. Det låter kanske inte så romantiskt som många skulle vilja, men det blir inga konkreta boksidor av enbart inspiration, utan det behövs definitivt transpiration också. Även om inte det är lika romantiskt …


//Lena Lilleste

tisdag 1 juni 2010

Författarbesök

Hej igen!


Idag tänkte jag skriva om mina författarbesök ute på skolorna. Mitt författarliv består alltså av två helt olika jobb som skiljer sig åt ganska mycket. Dels sitter jag ensam någonstans och skriver, inbunden och fullt koncentrerad på skrivandet. Den andra delen består av att vara utåtriktad och social där  jag träffar glada läsare som säger snälla saker om mina böcker. Det låter som två helt olika personligheter, och jag tror att jag är just det. Tudelad. Vissa (många) dagar är det jätteskönt att gå runt hemma i gamla joggingbyxor och dra runt och inte vara speciellt utåtriktad … Andra dagar åker jag iväg på skolbesök och träffar många elever, äter tillsammans med dem i skolmatsalen och är social i personalrummet.





Inför besöken har eleverna oftast förberett sig genom att läsa någon/några av mina böcker, eller så har läraren haft högläsning. Ibland har eleverna också skrivit ner frågor till mig i förväg, och de besöken brukar bli de bästa, för då har de ju tänkt ut i förväg vad de är intresserade av att veta. Sen kommer naturligtvis spontana frågor på det. För det mesta gör jag skolbesök i årskurserna 4-7, men det händer också att jag besöker 3:or och 8:or. Under besöken brukar jag bl.a berätta om böckerna, hur jag har fått idéer till böckerna, kommande bok, hur jag jobbar och hur min skrivprocess ser ut. Jag svarar på alla frågor och så brukar jag läsa ett eller ett par kapitel ur någon av böckerna, eller ur en kommande bok.


Det finns olika typer av författarbesök … För ett par år sedan var jag och besökte skolklasser i Härryda kommun. Under ett skolbesök i Mölnlycke satt en lärare i en skolbänk och lyssnade på mig tillsammans med sin klass. Han verkade ganska trevlig … Här nedan kan ni se två bilder på vad som blev konsekvensen av just det skolbesöket!!!





//Hälsningar
Lena Lilleste