tisdag 25 september 2012

Bokmässa!

På torsdag börjar Bokmässan, i år med tema NORDEN.
Självklart är BarnBoksNätet där!
Fast inte alla på samma plats, inte samtidigt. För att lite lättare kunna hitta BBNs medlemmar och aktiviteter kommer här en lista.
Vi låter det här inlägget ligga under hela bokmässan. Om du vill tipsa om något ytterligare kan du skriva in det i kommentarerna.

Precis som tidigare år har BBN ett basläger på caféet vid Barnens Torg. Tanken är att man alltid ska kunna träffa vänner och kollegor där, fast det kan vara olika personer. Samtidigt sitter man nära "Ung scen" och kan lätta följa det som händer där. Några av BBNs medlemmar har egna montrar helt nära kaféet, mer om det längre ner.

På torsdag kl 11.45 samlas 10-15 av BBNs medlemmar för att presentera BarnBoksNätet i Kultur i Västs monter, E 02:21.
Kom gärna och träffa oss!

Här kommer listan!

lördag 15 september 2012

Om Lin Hallberg


Lin Hallberg hör till de ledande samtida hästboksförfattarna , som söker nya vägar för genren. Hon har genom att göra resor till andra hästkulturer,  skrivit de två nyskapande böckerna Adzerk - den vita hingsten och Vem är du Johanna?

I Adzerk – den vita hingsten är huvudpersonen i en jobbig situation med föräldrar som ska skiljas men för att försöka rädda äktenskapet så tar de istället ett arbete i Mongoliet. Huvudpersonen tvingas följa med på resan och lämna sitt stall och sina vänner i Sverige. På plats lär hon känna en mongolisk flicka och får följa med henne och bo på hennes familjs geer. Hästar har en framträdande plats i familjens liv. Den mongoliska hästkulturen är världsberömd, men mycket annorlunda den svenska. Huvudpersonens resa blir ett möte med den nya kulturen och det leder både till krockar och personligt utvecklande. Boken har nått läsare utanför den ”vanliga” hästboksläsarkretsen, och läsarreaktioner kunde man följa nära när boken var med i tävlingen om Sveriges radios romanpris, där ett antal barn läser och diskutterar några utvalda verk. Lins bok vann.


torsdag 13 september 2012

Gunilla Woldes "Första sommaren med Twiggy"


Såhär inför hästbokstemat bestämde jag mig för att göra en omläsning. Som blev flera. Jag begav mig till biblioteket för att låna Gunlla Woldes "Första sommaren med Twiggy" och kunde inte låta bli att ta med mig resten av böckerna om Twiggy hem. Det blev en läsning som på många sätt levde upp till minnet av sig själv, såhär tjugo år senare. 

Det jag minns mest av Woldes Twiggyböcker (skrivna under sjuttio och åttiotalet) är att dom gav en så fin bild av hur det faktiskt är att ha häst. Dom kändes verkliga. När jag läser igen tycker jag fortfarande det. Wolde har  ett tydligt projekt att i sann sjuttiotalsanda göra upp med den sortens hästböcker som målar upp drömridturer i månsken. Ogenerat låter hon sin jagberättare upplysa läsaren om allt från ponnyköp till avmaskning med slang genom näsan. Men vad som framför allt gör den där känslan av igenkännande så stark och väcker minnen är nog hennes starka karaktärsskildringar, både av människor och hästar. Inte minst Twiggy är ett starkt hästporträtt, fullt av fina bilder. Hur hon släpar sin nya matte över stallbacken för att äta en maskros. Hur hon bockar tills lillhusse Peppe hänger över halsen och då vänligt går och äter  från en buske i huvudhöjd så att han ska slippa trilla ner i backen.  Det är också en fin utvecklingsberättelse. I den sista boken har Twiggy en helt annan mognad, den unga osäkra Anna bär hon försiktigt genom skogen utan minsta krumbukt, men när hennes vuxna, ridvana matte sitter upp bär det av i vilda, egensinniga bocksprång. Jag har aldrig ridit en häst som Twiggy, men jag tror många kan känna igen delar av Twiggys personlighet i hästar dom mött. När jag fick min första häst var hon femton år (en mogen hästdam) och jag tolv. Och hon hade den där klokheten Twiggy fick på gamla dar, det fanns en stilla överenskommelse om att hon var äldst och ytterst måste ansvara för vad som hände oss.
 

 Boken om Twiggy (kartonnage)


onsdag 12 september 2012

Gästbloggare: Ada Wester

Idag gästbloggar Ada Wester som har förlaget Gilla böcker och ett specialintresse för just hästböcker.

                                                   foto: Elin Aarflot


Det pratas mycket om nörderi just nu, och jag är utan tvekan en hästboksnörd. Hästböckerna har följt mig genom livet: i mellanstadiet sträckläste jag dem, på universitetet skrev jag kandidatuppsats om dem och i min bokhylla trängs större delen av den svenska utgivningen, från femtiotalet och framåt. Om du frågar mig om intertextualitet i svenska hästböcker får du en timmeslång föreläsning, inte för att jag tror att du skulle fråga mig om just det, men ändå. Om du frågar mig om hästböcker i allmänhet kan jag ju alltid vinkla ämnet åt det hållet. Intertextualitet är alltså det fina ord som betecknar samtal mellan texter, när man i en bok refererar till en annan bok. Och i svenska hästböcker händer det ofta. En period ledde jag en hästbokscirkel på ett bibliotek, tio tjejer i åldern nio till tretton träffades varannan vecka för att diskutera böcker som jag valt, utifrån frågor jag förberett. Jag påpekar att det var jag som valde böckerna och förberedde frågorna, för jag tror att detta påverkade samtalen mycket. Vi pratade nämligen ganska mycket om intertextualitet … Och jag minns att jag tänkte, att mer belästa inom en genre än de här tjejerna är inom hästböcker, kan man knappast bli. Vi analyserade författarnas blinkningar till andra verk, deras inspirationskällor och hur de förhöll sig till genren – och tjejerna hade läst varenda bok som nämndes, fattade vilka böcker som anspelades på, även om titeln inte stod utskriven. Likt en litteraturvetare på forskningsnivå hade de hela genren i sina händer.

 

tisdag 11 september 2012

Pia Hagmar om hästbokens status


Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson? frågade sig sportjournalisten Lasse Anrell när svenska folket sagt sitt och Jerringpriset skulle delas ut nu i våras.

Tja, Rolf-Göran Bengtsson var då etta på världrankningen, hade just vunnit en världscupseger, hade tagit EM-guld och OS-silver och sportjournalister brukar inte direkt vilja skryta med sin okunskap.  Men när det gäller ridsport är det tydligen helt okej, ja snarast bra, att vara okunnig. Och ändå är ridsport den näst största ungdomssporten efter fotboll  för flickor.

Den här nedlåtande attityden finns även när det gäller hästböcker. Jag har två gånger deltagit i seminarium på bokmässan i Göteborg som skulle handla om hästböcker. Men båda gångerna har vi i princip inte kommit längre än att diskutera frågan ”Har hästböcker existensberättigande?”

måndag 10 september 2012

Mer om hästböcker


Mitt första möte med hästböcker var när jag som åttaåring själv fick klättra stegen upp på gillestugans vind och där min mammas gamla böcker. De stod där i en hemlig låda, som jag nu skulle få öppna. Där fanns mycket Wahlströms röda ryggar men också Britta och Silver-böckerna av Lisbeth Phanke – som intervjuades här på bloggen förra tisdagen –, Nan Inger Östmans böcker och Jill-böckerna av den engelska författarinnan Ruby Fergusson, båda utgivna på Raben & Sjögren och. Jag minns känslan av att steg för steg klättra upp, det svindlade i magen både av höjden och förväntan, och att sedan försiktigt lirka sig in i vindsförådets glugg där doften av de gamla böckerna blandat med damm och golvets sågspån mötte mig.

Det första mötet var framsidorna, vars bilder i sig räckte för att väcka berättelser i min fantasi. Första boken jag minns var symboliskt nog Joanna Cannan Rosita tar priset. En bok som räknas som den första klassiska hästboken med en ung tjej i huvudrollen. Tidigare hade Black Beauty kommit, som har en häst i huvudrollen och som genom sitt hästliv med olika ägarbyten kartlägger det gamla Englands klassamhälle. Men Campbells böcker blev starten på den genre som skulle komma att blomstra under resten av 1900-talet. Den bars bland annat vidare av hennes tre döttrar Josephine, Chatrine och Diana Pullin Thompson. Om deras liv finns förövrigt en mycket intressant biografi Fair girls and grey horses.


lördag 8 september 2012

Om hästböcker, hästar och läsning i allmänhet…


När jag var liten och ibland var hemma från skolan för att jag var förkyld brukade min mamma gå till antikvariatet. En stor hög med böcker hade hon med sig hem. Hon visste precis vilka jag ville ha. Böcker som handlade om hästar. Oftast blev det Wahlströms hästböcker. Smala, små, med röd tygrygg. Tummade och slitna var de, smutsiga. Lästa många gånger av barn före mig. Det gjorde mig ingenting att de var nötta. Ibland fick jag med någon som jag redan hade. Inte heller det gjorde något. De kostade bara en krona styck. En krona för den outsägliga njutning som det innebar att lägga sig på mage på sängen och läsa, läsa.
 

Jag läste alla jag fick tag i. Jag läste om Lotte, om Soffi, om Pysen och Britta och Silver, om Hästflickorna, om Jill i sadeln och om Fia i Ponnyklubben. Jag läste om barn på ridläger, på tävlingar, om fattiga flickor som kämpade för att lära sig att rida och som räddade magra, smutsiga ponnyer, som tvättade dem och byggde egna stall och lyckades infria den största drömmen av alla. Drömmen om en egen häst.

fredag 7 september 2012

HÄSTTERAPI


Min äldsta dotter gillar att rida för att det är som att dansa. Hon har tävlat i dans, men gillar inte att tävla med häst. Mest för att vi haft ett sto och ston har så olika dagar. Ibland gör de allt man bara önskar och tänker. Ibland är det fingret och ”fuck you” och då är man rökt. Är det en bra dag vinner man, är det en dålig dag skämmer man ut sig.

Men dansen är en god ledstjärna om man tänker sig ridning. Den sammanfattar samarbetet, känslan och takten. Man ska vara den som för, men inte för mycket, man måste vänta in också, lyssna, känna efter och anpassa sig en smula. Min äldsta dotter behöver inte tävla för att uppleva det. Tvärtom tycker hon att tävlingsmomentet bara förstör dessa ögonblick, egentligen.
 
 

Men yngsta dottern älskar att tävla. Eller, nej, hon älskar att vinna. Och det gör man inte alltid. Särskilt inte tillsammans med en häst. Då är man två inblandade. Så det har varit en resa, som man säger. Och det hon som bäst håller på att lära sig av detta går inte att beskriva på en A4. Men jag tror det är en lärdom för livet.

torsdag 6 september 2012

KOMMUNIKATÖRERNA



Ett tjugotal ponnyhästar hade varit utlånade under året till olika familjer. Nu skulle de tillbaka till ägaren för att tjänstgöra under sommarens ridläger, så var det överrenskommet.

En efter en rullade transporterna in, hästar lastades ur, inspekterades och släpptes ut i en stor hage. Alla visade sina olika personligheter och läggningar. Det var så otroligt fascinerande, som ett skådespel.

Några hittade direkt en gammal kompis, de luktade på varandra och började genast leka. Andra hittade sin gamla fiende och började genast mucka. Några ville inte veta av de andra över huvudtaget utan jagade bort den som kom i närheten. Och vissa gick rastlöst omkring som om de måste säkra området.

Hela tiden kommunicerades det tydligt. Hästar är väl inte direkt tysta som möss, de kan gnägga pockande, skria hjärtskärande eller frusta nöjt, skrapa otåligt med hovarna och slå irriterat med vinande svansar.
 Det är inte storleken som avgör. Här är det den allra minsta som håller vakt.


Men de snackar ju inte som vi, de gapar inte och skäller, eller pratar omkull människor i sin omgivning eller tjatar hål i öronen på folk. Men kommunicerar gör de ändå, precis hela tiden.

onsdag 5 september 2012

JA, HÄSTBÖCKER ÄR EN GENRE…



… precis som tillexempel deckare. Det är nåt visst med genrer. De är pålitligt på något sätt. Man vet vad man får, i alla fall ungefär. Ibland behöver man veta det. När man ska läsa bort några timmars väntan, eller är för trött för att kultivera sig med något tyngre. Som avkoppling och nöje.

Nu läser jag inte gärna deckare längre. Jag har i alla fall inte hittat någon på mycket länge som fångar mitt intresse. Men hästböcker går fortfarande bra att varva ner med. Att lustläsa döttrarnas gamla hästböcker en ledig förmiddag, är en nästan syndig lyx efter några nätters jobb i vårdsvängen.

Men även om hästböcker generellt är rätt hårt styrda av sin form skiljer de sig ändå åt. Precis som med deckare går hästböcker tillexempel att använda som förevändning för att berätta något mer än det förväntade, man bara lånar dramaturgin. Och detta görs både i deckare och hästböcker, i olika grad. Jag och mina döttrar har olika smak men vi har ändå alla tre hittat våra egna favoriter som vi med god aptit har glufsat i oss.

Äldsta dottern älskade verkligen Lisbeth Pahnkes serie om ”Britta och Silver”. Hon läste dem allihop. Inte bara en gång, utan om och om igen. Hon uppskattade den trygga och ganska soliga tonen i böckerna. Visserligen hände det någon gång att en häst dog eller något annat sorgligt, men det hörde till ovanligheterna, vilket var tur. De få hemskheterna var tillräckligt traumatiserande. Hon minns dem ännu.
 
Flickorna, flickorna, flickorna Cartwright. Jag och döttrarna.

tisdag 4 september 2012

Intervju: Lisbeth Pahnke Airosto

Idag kommer en intervju med Lisbeth Pahnke Airosto, författare till hästboksklassikerna Britta och Silver och sedan många år tillbaka journalist på tidningen Ridsport.


Britta och Silver-böckerna har lästs av flera generationer av hästflickor och är fortfarande populära. Hur gick det till när du började skriva på serien? Vad var drivkraften i skrivandet?

- Jag läste alla hästböcker som fanns och de flesta var översättningar, som till exempel Jillböckerna och Svarta Hingsten. Det kändes som om de var så långt från min egen verklighet, dvs “tjej på ridskola som längtar efter egen häst”, så då bestämde jag mig för att skriva om min verklighet.

Hade du några litterära förebilder?

- Egentligen inte, men när jag tittar tillbaka så ser jag ju att jag har påverkats av andra hästboksförfattare, åtminstone i mina första böcker. Så småningom hittade jag väl en egen stil.



måndag 3 september 2012

Tema: Hästböcker


Under två veckor kommer vi ha hästbokstema på bloggen. I temat ligger underförstått att hästböcker är en egen genrer. Något gör dessa böcker annorlunda andra böcker. Men vad är det som utmärker dessa böcker? Vad är det som gör att en bok blir en hästbok? Och hur påverkar det litteratur att bli inräknad i en genrer?
Min uppväxt i stallet har gett mig ett
outömligt stoff till skrivandet.
Jag har valt att i mitt skrivande huvudsakligen fokusera hästvärlden. En värld jag känner väl, efter att tillbringat all min tid mellan åtta och arton där och sedan ha kvar mitt hjärta hos hästarna och mitt intresse i sporten. Det är en spännande microvärld där de livs- och samhällsfrågor som "den vanliga världen" brottas med finns, ofta extra allvarligt, då hästfolk är allt annat än lite ljumna i sitt intresse. Att klara av sin favorithäst är för nioåringen en fråga på liv och död.
En situation som uppstått många gånger är att människor i artiga konversationer antyder att dina böcker säkert bryter mot hästboksgenren, genom att de berättar om något viktigt, att de är mer allvarligt menade, att de inte ”bara” är hästböcker. Jag är övertygad om att de flesta hästboksförfattare känner igen denna situtaion. Den som säger det menar det som en komplimang, men egentligen avslöjas bara det sorgliga faktum att hur bra jag än kommer att lyckas att skildra hästflickans liv och psykologi – mitt mål är ju att lyckas med detta svåra uppdrag som jag än bara är en liten nybörjare i – så kommer det ändå inte förändra den breda allmänhetens blick på genren.