Pia Hagmar om hästbokens status

– Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson? frågade sig sportjournalisten Lasse Anrell när svenska folket sagt sitt och Jerringpriset skulle delas ut nu i våras.

Tja, Rolf-Göran Bengtsson var då etta på världrankningen, hade just vunnit en världscupseger, hade tagit EM-guld och OS-silver och sportjournalister brukar inte direkt vilja skryta med sin okunskap.  Men när det gäller ridsport är det tydligen helt okej, ja snarast bra, att vara okunnig. Och ändå är ridsport den näst största ungdomssporten efter fotboll  för flickor.

Den här nedlåtande attityden finns även när det gäller hästböcker. Jag har två gånger deltagit i seminarium på bokmässan i Göteborg som skulle handla om hästböcker. Men båda gångerna har vi i princip inte kommit längre än att diskutera frågan ”Har hästböcker existensberättigande?”

Jag upplever att det här är ett uttryck för att flickors intressen inte tas på lika stort allvar som pojkars och det gör mig arg. Ingen har någon gång ifrågasatt mina ungdomsdeckares existensberättigande, snarare har jag fått en massa uppskattning för att de får läsovilliga pojkar att vilja läsa. Men jag har mycket svårt att tro att jag skulle skriva mycket sämre bara för att jag skriver om ett ämne som jag behärskar. För jag kan betydligt mer om hästar än om kriminalitet.

Hittills har jag skrivit … låt mig se … 33 hästböcker. I början tänkte jag inte så mycket på att det var just hästböcker jag skrev, jag skrev de historier som dök upp i mitt huvud och eftersom det ofta råkade förekomma hästar i dem så blev det helt enkelt hästböcker. Jag är intresserad av att försöka skildra brytningstiden mellan att vara flicka och kvinna, det händer så mycket då. Och kanske har jag dålig fantasi, men eftersom jag själv höll på med hästar i den åldern (och nu med) så föll det sig naturligt. Vad gör man egentligen med sin tid om man inte håller på med hästar?

                                       
                                         Pia med sin häst Ginza.

Många verkar tro att flickors hästintresse (och hästböcker)  handlar om luddiga mular, fladdrande manar och gulligull. Inget kan vara mer fel. Är det att gosa med något med mjukt päls som man är ute efter är det betydligt enklare - och mer kostnadseffektivt – att skaffa sig en hamster.

Stallet är en intressant plats att försöka skildra. Annars verkar tonårsflickors liv gå ut på att vara smala och söta – en trång och otroligt trist roll. Men i ett stall värdesätts helt andra saker, som mod, kunskap och styrka. Egentligen är det ju helt fantastiskt att en liten 11-åring kan hantera ett djur på över ett halvt ton. Som jag ser det är stallet en arena där flickor har möjlighet att utveckla och bredda sin kvinnoroll. Livet är så mycket mer än att vara söt!

Pia Hagmar