… precis som tillexempel deckare. Det är nåt visst med
genrer. De är pålitligt på något sätt. Man vet vad man får, i alla fall ungefär.
Ibland behöver man veta det. När man ska läsa bort några timmars väntan, eller
är för trött för att kultivera sig med något tyngre. Som avkoppling och nöje.
Nu läser jag inte gärna deckare längre. Jag har i alla
fall inte hittat någon på mycket länge som fångar mitt intresse. Men hästböcker
går fortfarande bra att varva ner med. Att lustläsa döttrarnas gamla hästböcker
en ledig förmiddag, är en nästan syndig lyx efter några nätters jobb i
vårdsvängen.
Men även om hästböcker generellt är rätt hårt styrda
av sin form skiljer de sig ändå åt. Precis som med deckare går hästböcker
tillexempel att använda som förevändning för att berätta något mer än det
förväntade, man bara lånar dramaturgin. Och detta görs både i deckare och
hästböcker, i olika grad. Jag och mina döttrar har olika smak men vi har ändå alla
tre hittat våra egna favoriter som vi med god aptit har glufsat i oss.
Äldsta dottern älskade verkligen Lisbeth Pahnkes serie
om ”Britta och Silver”. Hon läste dem allihop. Inte bara en gång, utan om och
om igen. Hon uppskattade den trygga och ganska soliga tonen i böckerna. Visserligen
hände det någon gång att en häst dog eller något annat sorgligt, men det hörde
till ovanligheterna, vilket var tur. De få hemskheterna var tillräckligt
traumatiserande. Hon minns dem ännu.
Yngsta dottern ville ha en mer krass verkligheten, som
hon ansåg fanns i böckerna om ”King of Sunset”, av Ulrika Ekblom. ”Den där
författaren begriper verkligen vad det handlar om”, upplyste nioåringen mig.
Och eftersom King of Sunset var en travhäst började hon förstås köra gotlandsruss
på Åby travbana några terminer, parallellt med dressyrridningen.
Själv njöt jag av Gunilla Woldes dokumentära böcker om
Twiggy, så till den grad att jag skickade beundrarbrev till henne - och fick
svar! Vilken lycka! Jag tror jag var 42, men har man väl blivit hästtokig blir man
sällan mer än 12. Eller nej, åldern saknar nog snarare betydelse.
Men mest svag är jag för Nan Inger Östmans
problematiserande skildringar där allt verkligen inte är en dans på rosor. För
det är ju sällan. Och det är nog den pinnen jag plockat upp, i mitt eget
skrivande i hästboksgenren.
Alla hästböcker skildrar hur som helst, precis som all
annan litteratur, relationer på något sätt. Till ett själv, till en omgivning,
till hästarna. Kanske framförallt till det där självet, det är ju ofta så med
böcker, eftersom relationen till en själv många gånger kan vara den knepigaste.
Och det är här hästarna kommer in och kan åstadkomma
något som man i annan litteratur måste hitta andra verktyg för. För det fina
med hästar är att de fungerar som spegelbilder. I samvaron med en häst kan man nämligen
få syn på sig själv, sina egna tillkortakommanden, rädslor och styrkor, om man
bara är tillräckligt uppmärksam.
Så kan det vara i hästböcker och så är det även i
verkligheten.
En hästhandlare jag känner använder sig av det här i
sina affärer. Hon brukar ta med sin syster när hon ska köpa häst. För systern
lyckas alltid locka fram det värsta ur saluhästen. De kan vara lugna som
zombies med vilken annan ryttare som helst men med systern på brakar det alltid
loss i någon grad.
”Hon är en sån djävla dramaqueen, min syster”, förklarar
hästhandlaren. ”Med henne på ryggen tar hästarna fram sin ”drama” också, och
jag kan snabbt se att det i alla fall inte blir värre än så där!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar