HÄSTTERAPI

Min äldsta dotter gillar att rida för att det är som att dansa. Hon har tävlat i dans, men gillar inte att tävla med häst. Mest för att vi haft ett sto och ston har så olika dagar. Ibland gör de allt man bara önskar och tänker. Ibland är det fingret och ”fuck you” och då är man rökt. Är det en bra dag vinner man, är det en dålig dag skämmer man ut sig.

Men dansen är en god ledstjärna om man tänker sig ridning. Den sammanfattar samarbetet, känslan och takten. Man ska vara den som för, men inte för mycket, man måste vänta in också, lyssna, känna efter och anpassa sig en smula. Min äldsta dotter behöver inte tävla för att uppleva det. Tvärtom tycker hon att tävlingsmomentet bara förstör dessa ögonblick, egentligen.

 

 

Men yngsta dottern älskar att tävla. Eller, nej, hon älskar att vinna. Och det gör man inte alltid. Särskilt inte tillsammans med en häst. Då är man två inblandade. Så det har varit en resa, som man säger. Och det hon som bäst håller på att lära sig av detta går inte att beskriva på en A4. Men jag tror det är en lärdom för livet.

Jag är ganska ängslig av mig, nästan för allt. Hästar skrämmer mig också. Jag är rädd att ramla av och gå i tusen bitar, det gör man gärna i min ålder. Därför har jag gått många kurser i hästkommunikation för att bättre kunna läsa av och förhindra katastroferna innan de kommer.

Och jag blir bara mer och mer fascinerad, inspirerad och hänförd. Och rörd. Över att dessa stora djur, på ca ett halvt ton, över huvud taget låter sig föras, styras, köras, ridas. De är ett unikum i social förmåga! För de vill verkligen kommunicera med oss, de vill samarbeta, vill vara till lags, vara ett team. Det ligger så starkt i deras gener.

Man har ju försökt att domesticera älgar och zebror, men det har inte gått så bra. En oxe kan man få till att dra, en ren likaså, kameler bär ryttare och packning till en viss gräns, sen lägger de sig ner. Men hästar! De kan fås att lyda minsta vink, och göra allt, till och med gå i döden, för dig!

Det finns de som rider komplicerade mönster utan både sadel och träns. Det blir rätt gångart och böjning och riktning och fart ändå. Inklusive stopp. Det är en konstart. Bara mästare kan detta. Det har människor vetat i tusentals år. De som kunde samarbeta och tygla hästar blev mäktiga. Ryttarfolk tog över världen. Och under antiken och ända fram till 1700-talet var ridläraren den allra viktigaste läraren av alla.

Vi dillettanter får endast nosa på, och ana, detta stora. Våra gamla kampar suckar åt våra patetiska ansträngningar. Men de finner sig (för det mesta) och lunkar på. Och ibland händer det! Man smälter ihop med sin häst och blir en enda varelse, en kentaur, och man tänker och vill samma sak! Det är sannerligen en magisk känsla! Det kanske bara varar några sekunder, men är värt all möda och allt harvande och alla tafatta och misslyckade försök.

Men det är ju som bekant inte målet som är mödan värd utan vägen. Och den vägen är ett äventyr i sig. Eftersom hästen ser dig. Den vill kommunicera med dig, socialisera. Den undrar vad du vill och vem du är. Om du är trovärdig. Om du vet vad du vill. Om du vet vem du är.

Ja, jag ska nog ta och skriva några hästböcker om det där. Ska bara hitta på en historia först.

/Kristina Westerlund