Gunilla Woldes "Första sommaren med Twiggy"

Såhär inför hästbokstemat bestämde jag mig för att göra en omläsning. Som blev flera. Jag begav mig till biblioteket för att låna Gunlla Woldes "Första sommaren med Twiggy" och kunde inte låta bli att ta med mig resten av böckerna om Twiggy hem. Det blev en läsning som på många sätt levde upp till minnet av sig själv, såhär tjugo år senare. 

Det jag minns mest av Woldes Twiggyböcker (skrivna under sjuttio och åttiotalet) är att dom gav en så fin bild av hur det faktiskt är att ha häst. Dom kändes verkliga. När jag läser igen tycker jag fortfarande det. Wolde har  ett tydligt projekt att i sann sjuttiotalsanda göra upp med den sortens hästböcker som målar upp drömridturer i månsken. Ogenerat låter hon sin jagberättare upplysa läsaren om allt från ponnyköp till avmaskning med slang genom näsan. Men vad som framför allt gör den där känslan av igenkännande så stark och väcker minnen är nog hennes starka karaktärsskildringar, både av människor och hästar. Inte minst Twiggy är ett starkt hästporträtt, fullt av fina bilder. Hur hon släpar sin nya matte över stallbacken för att äta en maskros. Hur hon bockar tills lillhusse Peppe hänger över halsen och då vänligt går och äter  från en buske i huvudhöjd så att han ska slippa trilla ner i backen.  Det är också en fin utvecklingsberättelse. I den sista boken har Twiggy en helt annan mognad, den unga osäkra Anna bär hon försiktigt genom skogen utan minsta krumbukt, men när hennes vuxna, ridvana matte sitter upp bär det av i vilda, egensinniga bocksprång. Jag har aldrig ridit en häst som Twiggy, men jag tror många kan känna igen delar av Twiggys personlighet i hästar dom mött. När jag fick min första häst var hon femton år (en mogen hästdam) och jag tolv. Och hon hade den där klokheten Twiggy fick på gamla dar, det fanns en stilla överenskommelse om att hon var äldst och ytterst måste ansvara för vad som hände oss.

 

 

Dom delar av berättelsen som är mer faktainriktade står sig sämst när jag läser nu sådär 35 år efter att första boken skrevs. Inte bara priset på en ponny har förändrats, även synen på hästar och människor. En del råd känns underliga idag. Redan i Woldes senare Twiggyböcker verkar synen på Twiggy ha förändrats. I den första boken är det mer fokus på att Twiggy ska fås att lyda, i senare delar är hennes egensinne mer en del av hennes personlighet som alla har något att lära av.

När jag läser om den första Twiggyboken så tänker jag att berättarperspektivet, det är dom ridande barnens mamma som berättar i jagform, känns spännande och ovanligt. Mamman kan inte själv rida, hon agerar därför inte så mycket i berättelsen, men hon är ofta närvarande och iakttar med stor känsla och engagemang vad som sker. Hon kan å ena sidan sätta sig in ganska bra i hur hennes barn och ponnyn tänker, det gör deras inre delvis tillgängliga för läsaren. Å andra sidan vet hon inte allt, Twiggy blir innerligt skildrad, men förblir en gåta. Även mammans fysiska frånvaro i vissa avgörande situationer lämnar viktiga hål att fylla igen och dröja vid när jag läser. Som när Peppe, 8 år, och Twiggy smiter iväg själva ut i skogen. Mamman får bara berättat för sig i efterhand att mycket hände på dom ridturerna... Eller under den avslutande hubertusjakten (låtsasjakt av en rävsvans till hästs) när jagberättaren står på en höjd och blickar ut över tävlingsområdet i väntan på att ekipagen ska dyka upp. Just  detta väntande, och dröjande vid höstnaturen som laddas med en stämning gör effekten mycket större när ekipagen till sist galloperar in i mammans synfält under upploppet täckta av lera.

Inför hästbokstemat funderade jag också på vad allt hästboksläsande (bagar, kassar, famnar fulla) kan ha betytt för mig och mitt skrivande? En hästbok kan vara vad som helst, tänkte jag till sist. Den kan vara skriven på sextiotalet i England, den kan handla om ponnyer som galopperar över solstänkta ängar, en pojke på en ridskola, tjejer som vinner makalösa tävlingar, den kan frossa i realistiska skildringar av sadelsmörjningar och strålröta, den kan vara en dussinpocket, en konstnärlig text, den kan fånga tjejers utsatthet, eller vara full av vackra naturskildringar. Att läsa hästböcker är att läsa, helt enkelt. Men kanske finns det ett område där hästboken ofta tagit sig större friheter än många andra barn och ungdomsböcker, hästboken har oupphörligt skildrat tjejers intressen och relationer till varandra i egen rätt. Hästbokens stall var ofta en kvinnovärld. Där tjejerna fick vara vinnare, förlorare, rivaler, skötare, ridlärare, äventyrare, bundsförvanter.

Så kanske fyllde hästboken  ett hål i den bokflod som sen skulle komma? Där tjejer ofta råkade ut för att i första hand vara flickvänner, (hetero)familjemedlemmar, sedda genom killarnas blickar, eller tycktes oförmögna till långtgående projekt som inte relaterades till en kille. Återvänd då till stallflickan Irene i "Första sommaren med Twiggy". Som utan någon som helst presenterad familjebakgrund varje dag dyker upp med longerlina och långpiska för att ta sig ann ponnyn Twiggy, erfaret, målmedvetet och mycket bestämt.

/Katja Timgren