onsdag 2 juni 2010

Idéer, ämnesval och skrivprocessen

Jag får väldigt många uppslag till intriger, karaktärer och händelser i mina böcker när jag läser morgontidningen. Jag kanske läser om ett brott, och så börjar det att så ett litet frö i mitt bakhuvud. Ibland har jag fullt med frön, och ibland känns det som det ska bli överfullt. Ett tag läste jag inte morgontidningen, det var helt enkelt för fullt i huvudet …


Fröna får ligga där och gro ett tag. En del ändras, en del försvinner och nya tillkommer. När något börjar kännas ganska rätt så spinner jag vidare på det, och funderar på hur det skulle kunna passa in i en Tommy och Flisen-bok. Det jag läser om i tidningen och som hamnar i böckerna är bl.a inbrott, kidnappning, nätpedofiler, bötning (utpressning och hot), fysiskt våld i familjen, vuxna som säljer alkohol till barn, sol-och-vårare, knarksmuggling. Så jag behöver ju inte åka till månen för att leta efter ämnen att skriva om, utan jag skriver helt enkelt om sådant som redan händer här och nu. Mina böcker är spännande, men min uppfattning är att det går att skriva om spännande och hemska ämnen, även för barn.

För ett par år sen var jag inbokad på författarbesök till en kommun i södra Sverige. Några veckor innan besöket dimper det ner ett mail till Författarcentrum där kommunen vill avboka mitt besök . Motiveringen löd; "Tyvärr har det strulat till sig. Vid närmare läsning av hennes böcker tyckte de flesta i rektorsområdet att de inte var så lämpliga för våra yngre elever.” Synd när vuxna ska styra och bestämma vad barnen ska läsa och inte läsa. Nåväl, de vuxna i det rektorsområdet fick klara sig utan mig. Synd bara om barnen som sett fram emot mitt besök.

Sen har jag egna gränser för vad jag inte skulle skriva om. Jag skulle inte vilja skriva om självmord, våldtäkt eller sexuella övergrepp inom familjen. Det skulle vara för tunga ämnen, och jag skulle inte vilja utsätta läsaren för det. Dessutom känner jag att det skulle vara ett för stort ansvar att leda barnen och ungdomarna genom en sådan berättelse, där jag skulle vilja vara helt säker på att varje enskild läsare skulle må bra när boken är slut.

När jag bestämt mig för ett ämne att skriva om hänger jag upp ett stort vitt pappersark på väggen och börjar att pussla med post-it lappar i olika färger. Man skulle väl kunna säga att det är min variant av en mindmap. Jag ser boken framför mig som en film, och jag kan höra hur karaktärerna pratar med varandra. När jag pusslat färdigt, och tycker att ”filmen” flyter på ganska bra, så börjar jag skriva. Ibland flyger fingrarna på tangentbordet och jag hinner nästan inte med själv. Första utkastet är otroligt slarvigt skrivet , men det är bara stammen för mig. Sen går jag tillbaka, fyller på, ändrar, klipper ut och klistrar in text, tar bort, skriver nytt osv. Så håller jag på så tills själva skelettet är klart. Sen är det bra om manuset får ligga och jäsa ett tag, gärna i två månader. Efter två månader plockar jag fram texten, läser igenom den, och då ser man allt med helt nya ögon. Och därmed ändras det en del igen. Och så håller jag på tills jag tycker att boken är klar.

Alla författare jobbar på sitt sätt, men för min del handlar det om att sätta sig ner och skriva. Jag studerade till manusförfattare för några år sen, och det var då jag insåg att skrivandet faktiskt är ett hantverk. Det låter kanske inte så romantiskt som många skulle vilja, men det blir inga konkreta boksidor av enbart inspiration, utan det behövs definitivt transpiration också. Även om inte det är lika romantiskt …


//Lena Lilleste

3 kommentarer:

Mikael sa...

Nu blir jag nyfiken! Fick du någon närmare förklaring på vad det var i dina böcker som man inte trodde att barnen skulle tåla?

Lena sa...

Nej, de skrev bara så. Men jag tror att det handlar om själva ämnena som jag tar upp i böckerna. För jag har hört förut av några vuxna som undrat förfärat hur man kan skriva om sådana ämnen för barn. De tror att barnen inte tål att läsa om det, men jag har aldrig hört från en enda läsare att böckerna är hemska. Istället vill de att jag skriver fler böcker, i en snabbare takt!
Men det är intressant det där, att en del vuxna ska tala för barnen ...
/Lena

Inger Granberg sa...

Jag tror att många vuxna glömt barnet i sig själva.
Som barn bar jag på många svåra saker inom mig själv. Det barnet bär jag med mig när jag skriver för barn. Jag tror att det skulle vara bra om de som jobbar med barn, skulle ha bättre tillgång till barnet inom sig själva. Att vara barn är precis lika komplicerat som att vara vuxen, allt för många har glömt det.