Det är skillnad på offentliga bilder och privata. Dom offentliga är förhandlingsbara, jag jobbar gärna om bilden så att den man samarbetar med blir nöjd, det känns viktigt. Det är en balansgång mellan att behålla sina egna ideér och möta den andres förväntningar och önskemål. Ofta har nog författare eller förläggare en bild av hur det ska se ut, (helst författaren som skrivit sin berättelse efter bilder i sitt huvud) som illustratör får man försöka mejsla ut det genom skissandet.
Men så finns det privata berättelser. Ser man dem utifrån kan man ha åsikter, tycka att bilderna skulle vinna på att ändras här och där... kanske finns det en poäng, men syftet med bilderna behöver inte vara säljbarhet, det kan finnas andra mål.
Jag skriver och ritar tidsdokument. Ett av mina större projekt är en berättelse om en av mina flickor.
Dessa bilder och texter behöver inte kastas in i förlagsvärldens mangel, dom kan få vara lite som dom är, leva sitt eget liv. Berättelser gjorda för en liten krets.
Tack för idag!
Caroline Röstlund
4 kommentarer:
Ja, och såhär är det ju med text också... Det finns manus man vill skicka in till förlag och är beredd att jobba om, man låter folk läsa och försöker möta läsarnas önsemål, fast på sitt eget sätt, man fortsätter ju att vara en fri skapande människa, det är en balansgång.
Sedan finns det privat text, dagbok till exempel, där kan man bara häva ur sig det som känns bra att skriva i stunden. Det är tråkigt att läsa efteråt till och med för en själv.
Sedan finns det ett mellanting. Text där man använder sitt konstnärliga tänkande, gestaltar saker, kanske ur livet. Men som man behåller för sig själv. Man behöver inte kompromissa, inte servera det år någon, inte bli mer klar än man har lust med. Jag gillar sån text, kanske lite som dina bilder här ovanför.
Hej Katja!
Vad kul att höra, jag håller med om att det är något specielt med det där materialet som inte är cencurerat eller tänkt för någon annan. Det är sällan överarbetat och behåller en känsla av fräschör, liksom.
Jag tror att det är väldigt viktigt att ha texter och bilder som bara får vara som de är. Jag tror att det är i dem som kärnan till varför man en gång började skapa finns.
Vad fint sagt, Inger. Nånstans i mötet med förlag och offentlighet och läsare riskerar man att tappa bort den där kärnan. Och det är den som ska göra att man håller, för refuseringar och kritik och förslag och allt som kommer att dyka upp på vägen, tänker jag. Jag tycker om att minnas att mitt skrivande någonstans på djupet är mitt och bara mitt.Och att jag fortfarande skriver av samma anledning som jag gjorde långt innan jag blev publicerad. Dom där texterna som inte ska ut i nån offentlighet hjälper mig att minnas det.
Skicka en kommentar