Han träffade mormor i Slottskogen, hon bakade bullar i ett bageri, och det blev en bulle i ugnen ...haha!
Då luffade han bara litegrann i närheten och skickade pengar så gott det gick. Så fick han äntligen jobb i stan, han bar tegel till alla nya hus och fick en egen etta i majorna till sig och sin familj.
Men vandrade gjorde han ändå så fort han hade tid. Till Saltholmen eller Hisingen. Min bror och jag fick föja med på söndagarna, till hamnen där vi tittade på båtarna och morfar berättade var de kom ifrån, vart de skulle, vad de lastade och vad flaggorna betydde.
Ja, han gillade att röra på sig, morfar. När jag pluggade i Umeå tog han tåget upp, stod plötsligt utanför dörren och fick en kopp kaffe. "Ja, då vet jag hur du har det", sa han och tog tåget hem igen.
Jag kanske skulle skriva en bok om morfar. Fast det har jag redan gjort på sätt och vis. Den kan man låna på biblioteket. Den ser ut så här:
I morgon ska jag nog reta upp några kattälskare. Eller skriva mer om vandring. Eller kanske om gamla männsikor? Jag tycker mycket om gamla människor, det har jag gjort ända sen jag var liten. Jag jobbar med sådana på natten. Jag brukar lyfta upp dem från golvet när de ramlat. Jag ska jobba i natt, tänk på det när du går och lägger dig.
God natt!
4 kommentarer:
Faschinerande berättelse. Vad är fem år före Harry Martinsson, 10-tal, 1890-tal?
/Pia
När jag läser om din morfar tänker jag på alla oskrivna berättelser som fortfarande finns som människor bär inom sig.
Bara detta att vara uppväxt på institution för över 100 år sen.
Blev lite nyfiken på Arvids hemlighet nu.
Ja, skriv om gamla människor! Om hur dom var innan dom började ramla i golvet och måste plockas upp. Det är så lätt att glömma att dom inte alltid gjort det.
Jag ska låna Arvids hemlighet!
Det är också väldigt, väldigt skönt att tänka på att någon lyfter upp den som ramlar i golvet. Snälla händer, starka armar, det är faktiskt ganska underbart:)
Skicka en kommentar