Hur gör man?
Ja, man kan göra hur som helst. Jag gör såhär.
För hand först, svart bläckpenna, överstrykningar och pilar. Jag skriver ingenting i ordning, inte kapitlen i romanen, inte meningarna, inte orden.
Jag kan inte skriva orden i den ordning som dom ska läsas. Då kan jag oftast inte säga exakt det jag vill, utan bara något vid sidan av. Det dyker kanske upp ett ord eller två som har en stark stämning och känns viktiga, då börjar jag meningen där mitt i och sen växer den lite i krokar åt båda hållen tills den går att läsa. Och sen kanske orden behöver flytta runt ett tag och byta plats tills rytmen kommer.
Sen går jag omkring lite. Gå och skriva hänger ihop. Det händer att jag sitter och skriver på bibblan och då vankar jag lite i smyg bakom poesihyllan i källaren. Annars vankar jag hemma i köket, tar en frukt, stannar en stund vid fönstret, dricker ett glas vatten och öppnar några skåpdörrar. Sen tillbaka till ordkaoset igen. Jag börjar kunna se en situation framför mig, var är jag? Vem är där, säger dom någonting och vad sades innan. Dags för datorn och nu skriver jag in det i den ordning jag vill att det ska läsas så småningom.
Jag är i hemlighet lite avundsjuk på dom som sitter vid datorn och skriver i plötsligt inspiration, sidorna bara rasar ur dom i en väldig fart. Hur känns det?
Katja Timgren
9 kommentarer:
Äta frukt och stå vid fönstret, det låter skönt att vara författare :)
Men finns egentligen dom som inspirationen bara rasar ner över så där tro?
/Pia
Kul att höra hur du gör, Katja! Är det på Varbergs bibliotek du vankar? Då kanske jag har sett dig där bakom poesihyllan, jag är där då och då, jag bor i Bua. (Kanske kan vi samåka till BBN-möte nån gång.)
Ja, jag håller med. Att gå och skriva hör ihop. Möjligen även cykla! Det funkar bra för mig. Det vill säga - så särskilt mycket blir ju inte skrivet under själva cykelturen, men det som har hakat upp sig någonstans brukar lossna.
Jättespännande att höra om din skrivprocess, Katja.
Jag tänker till och med att upptäckandet av processen (iaf ibland) går hand i hand med att upptäcka den historia jag håller på med. Det är ju inte alltid man vet vilken det är förrän man har hållit på ett tag :)
Men!
Jag skrev ju en kommentar! Glömde jag att skicka den?
Så kan det gå...
I alla fall.
Jag tycker att en av de svåra sakerna med att skriva är att en så stor del av berättelsen är ordlös när den väl dyker upp. För mig är det så. Det är färger kanske, lukter, en känsla på huden, en temperatur. Det kan vara musik eller väder, ofta elgitarrer då och regn.
Att sedan översätt detta i ord är SVÅRT och kräver mycket tid, många promenader, mycket tänkande.
Mina ord gömmer sig ofta i granskogen. Då får jag gå dit och hämta dem, annars blir det inget skrivet.
Härligt att bo i Bua, mycket hav där med… Vilken bibbla jag vankar i är hemligt, men det skulle ju kunna vara i Varberg eftersom jag bor där:)
Och Kerstin, jag gillar tanken att upptäckandet av skrivprocessen hänger ihop med upptäckandet av berättelsen. Jag är nog lite rigid med min skrivprocess, tänker jag nu. Borde kanske vara öppnare med hur jag ska göra när jag börjar på något nytt. Det är det där, inte fastna, ingen roman är den andra lik att skriva.
Mitt skrivande är ett enda långt försöker-sätta-ord-på-saker. Jag vet eller anar vad jag vill säga och det går inte. Och sedan, man har försökt och det säger inte alls det man ville. Nytt försök. Men nu kom jag på, det kanske inte är självklart är så för alla?
Mina berättelser är mycket visuella, det är filmsekvenser och bilder. När det går bra att skriva är det som att jag i lugn och ro vistas i ett rum där jag kan gå omkring och titta närmare på saker och känna på dom och känna efter i kroppen hur det är att vara där inne medan jag letar efter ord för det. Det behövs mycket lugn och ro, annars blir det inga ord.
Är det nån som upplever att orden kommer först tänker jag nu? Att det inte fanns någon berättelse före orden? Att man liksom sa det innan eller samtidigt som man visste vad man ville säga? Spännande i såna fall. Det blev lite flummigt det här, vet jag ens själv vad jag menar?
Jag brottas för fullt med att manus. Det är en film i huvudet, men vissa bitar är fortfrande suddiga o luddiga - måste framkalla dem i huvudet först för att kunna SE dem - då kan jag skriva dem.
Idag är det nog helt enkelt så att jag måste åka hemifrån för att skriva. Annars blir det tvättsortering o sånt. Det är ingen magi över detta "åka hemifrån" - det är helt enkelt ett försök att stävja mitt flyktbeteende :)
Intressant om skrivprocessen! Den ägnade vi oss ju mycket åt i BBN:s barndom. Nu är det alltid lika spännande ämnet tillbaka. Jag hör till dem som tror på rörelsens stimulerande inverkan på ordskapandet. När jag är ute och går med hunden (cavalieren Aslan med det barnboksklingande lejonnamnet) har jag alltid ett litet, litet block och en liten, liten penna i min jackficka. När ingen ser mig tar jag upp min lilla, lilla penna och skriver i mitt lilla, lilla block. Aslan nosar och viftar på svansen.
Britt Engdal
Jag har inte skrivit så mycket skönlitterärt än, även om jag har en tanke - ord som vill skrivas, stämningar som vill fram. en idé. Det är väldigt fint att få ta del av hur ni gör, när ni skriver. kanske kan jag inspireras av sätten.
När jag skriver tanketexter, där jag mer vill förmedla en idé. Då sätter jag mig i min soffa med ett block och gör en tankekarta runt idén. Sedan går det oftast ganska bra att skriva ner det jag tänkt. Mest gäller det det som jag skriver här: http://relationer.wordpress.com :)
och jag skriver om böcker och läsning på http://bokord.wordpress.com
Skicka en kommentar