onsdag 25 december 2013

Jessika Berglund på bilderbokskurs

På Högskolan för design och konst i Göteborg går en terminslång bilderbokskurs för bildmänniskor som vill ta ett helhetsgrepp över boken, text och bild tillsammans.

Jag går på den.

Det är heltidsstudier på distans och på sätt och vis är allt precis som vanligt. Jag sitter i mitt arbetsrum och kämpar med en berättelse i text och bild, osäker och ganska ensam. Gro Dahle, som föreläser på kursen, kallar det ”fammelfas”. Alltså att leta och famla och inte vara fördomsfull eller ge sig för fort.

Leta tills du hittar det du vill ha!

Jag försöker att inte ge mig, men det är ganska svårt. En av bilderna har hittills dykt upp i 6 ganska färdiga varianter och berättelsens alla figurer ligger i drivor på skrivbordet – blyerts, tuschpennor, fineliners och färgytor och restbitar från tidigare projekt kommer till användning.

Tror jag, jag famlar ju fortfarande (igår klippte jag sönder en gammal karta, till exempel).

 
 
 
Skillnaden mot det vanliga ensamarbetet är att vi med jämna mellanrum ses och har intensiva föreläsnings- och samtalsdagar. Vi som går kursen får nya kollegor och massor av input från bra föredragshållare. Alla delar generöst med sig av arbetsmetoder, teknikkunnande, materialtips.

 

Och handledning!

Någon att bolla med och det är så spännande. Nu har jag pratat om samma projekt med två helt olika personer, en textmänniska och en bildmänniska. Det blir djupdyk i helt olika slags detaljer.

Så här kändes det efter senaste handledningen, något slags fokus:

 

Vid pennan: Jessika Berglund


tisdag 24 december 2013

Adventskalender - JULAFTON


Bild ur "Tomten och den röda halsduken" av Lena Arro och Catarina Kruusval
 
I Barnboksnätet diskuterar vi ofta bildens betydelse och att bild och text inte "ska" överlappa varandra - så här skriver Lena angående det:
Här löd texten till att börja med ungefär: "...när tomten seglade med halsduken över sjöar och åar fick han ett belåtet uttryck i ansiktet..." - men Catarina och jag blev snabbt överens om att det var överflödigt, tomtens belåtna ansiktsuttryck syns så bra i bilden (om man tittar riktigt nära). Ord blev bild kan man säga. När det händer är det extra roligt att vara bilderboksförfattare.
 
GOD JUL hälsar Lena och Catarina

måndag 23 december 2013

Adventskalender - 23 december



Nämen, vad låg det i paketet? Jo, en hästbok! Nämligen den spännande fortsättningen på "Men, ta tag i tyglarna då!" Vad heter den här nya då? Vad står det? "Se vart du ska!" Jaha.

     "På bussen hem sitter Helena fortfarande och ler. Hon tittar ut genom fönstret och stryker sig på armen. Det kommer  fortfarande  
    knottror på den när hon tänker på vad hon varit med om. Det känns helt overkligt alltsammans.
        Solen håller på att sjunka ner i havet när de far över bron. Men de sista strålarna värmer genom fönstret och sticker henne  i 
    ögonen så hon måste blunda.
        Var det en dröm? Inte kunde det vara så härligt att rida på ridskola? Inte kunde det vara så roligt och lekfullt? Fick man
    vara så här lycklig?"

 
Ja, får man det? Kan det vara så lätt?
 
GOD JUL önskar Kristina Westerlund

söndag 22 december 2013

Adventskalender - 22 december

Vinterhaikus av Camilla Jönsson

Vintermörkret drar
sin skugga över staden.
Jag står som bländad.
 
 
Frosten biter till.
Handen darrar mot pennan.
Bläcket står stilla.
 
 
Landskapets vithet
Sticker i mina ögon
Längtar efter grönt


Vill du lära dig att skriva haiku? Klicka här

lördag 21 december 2013

Adventskalender - 21 december

Författare: Helena Karlsson
Illustratör: Elin Fahlstedt
 
 
Utdrag ur boken:
 
Födelsedagen
 
Det är måndag och jag vet att Olle fyller 15 år.
Han kommer till skolan på en ny moped.
Mopeden är snygg och svart.
Den ser dyr ut.
Elias och jag är på väg in.
Vi stannar när vi ser Olle.
Elias knuffar till mej.
-          Nu jävlar, säger han.
Nu ska vi plocka den jäveln.
Jag känner hur rädslan väller upp i mej.

fredag 20 december 2013

torsdag 19 december 2013

Adventskalendern - 19 december


 
Göteborg vintern 1846 (utdrag ur Smugglarens hemlighet)

I dag var det fin sikt utåt havet. Några fiskebåtar var på väg in med sin fångst. En skonert var på väg ut för fulla segel, antagligen Englandsbåten. Det var fint!

Samuel vände sig om och tittade åt andra hållet, bort över Masthuggsberget med sitt myller av småhus. En del av dem klamrade sig fast på sluttningen i en farlig vinkel. Han kastade ett öga på småbarnen, de var fortfarande fullt upptagna med isen. Då klättrade han upp på den allra högsta bergsklacken och drog fram kikaren. Den låg alltid i hans vänstra byxficka och han tänkte alltmera sällan på att lämna den tillbaka. Nu vände han ryggen mot havet och tittade åt andra hållet.

onsdag 18 december 2013

Adventskalender - 18 december


Illustratör/Författare - Peter Bergting

Malda är på flykt i Morwhayle och har hamnat på ett café där man serverar spöken. Egentligen är Malda blond, men i den här scenen har hon maskerat sig och färgat håret. Inspirationen var En Julsaga och jag tyckte det var fint att min lilla hjältinna fick fira jul med någon – även om det var med spöken. Usprungligen är bilden från bokserien Legenden om Morwhayle men när vi skulle göra rollspelet baserat på böckerna så ville spelskaparna att jag skulle färglägga bilden och det är den ni ser här.

God Jul önskar Peter Bergting

tisdag 17 december 2013

Adventskalender - 17 december


Caroline Röstlund vill med denna bild illustrera hur "kul" det är att åka slalom med barnen, speciellt när de är mycket bättre på att åka. ;D

måndag 16 december 2013

Adventskalender - 16 december

 
 
Hyakinthos hette en snygg kille från Sparta som fick en diskus i skallen. Där blodet droppade ner på marken växte hyacinter upp. 
Sen traskade hyacinterna ända hit till oss från sydöstra Turkiet så att vi kunde fira jul, det tog nog tusen år. Men det tar fem år innan löken blir så här tjock. Och Mohammed sa att är det så att man råkar ha två bröd gör man bäst i att byta bort det ena mot en blomsterlök, typ den här, för även själen måste få mat. Så låt själen ha den ifred, för om magen får den blir du sjuk.
 
GOD JUL alla tiders barn önskar Kristina Westerlund

söndag 15 december 2013

Adventskalender - 15 december

LITTERÄRA BRODERIER
 


Det här är ett utsnitt ur ett av mina hundradagars litterära broderier. Det bygger på Arundhati Roys The God of Small Things som jag arbetade med i somras.
Här på min hemsida kan man titta på ett broderi från förra sommaren som bygger på en helt annan bok. Där kan man också få en inblick i min arbetsmetod.
Just nu broderar jag Carsten Jensens Vi, de drunknade, men det blir inte klart förrän 5 mars, så det kan jag visa en annan gång.
 
Varma hälsningar Sassa Buregren

lördag 14 december 2013

Adventskalender - 14 december

Illustratör: Roy Svensson

Den grå tomten av Monika Häägg

Min mormor var en sagoberättare.

Den sista julen hon levde var jag sju år. Sent på kvällen före julafton började stora tussar av mjuk snö att falla. Jag stod i fönstret och såg upp mot den gråmörka natthimlen medan hela min värld sveptes in i ett vitt duntäcke.

På julaftons morgon låg tunga strängar av snö på träd och buskar. Pappa band upp havrekärven i päronträdet och några röda ivriga domherrar letade sig genast fram till de små kornen. En blek decembersol hängde strax över horisonten.

fredag 13 december 2013

Adventskalender - 13 december

Spårsnö


Om man följer spår i snön

kan man bli bra på att

känna igen olika sorters människor

 

Många små spår i varandra

Förskoleklass på väg till biblioteket

Ett spår hårt nedstampat utanför de andras

Ville inte gå i ledet


Läderstövelspår mellan streckspår av hjul och kryllande tasspår

Tant med rollator och pekingesrar

på väg till parken

torsdag 12 december 2013

Adventskalender - 12 december


Utdrag ur Tom och den Blå fågeln
Den mesta tiden tillbringade Beleby dock med att klaga högljutt och outtröttligt på Toms brist på intresse för sitt utseende. Tom ville gärna prata om vad som helst utom kläder, så en gång när den rödbruna taxen var med i samma vagn igen berättade Tom att han döpt den till Herman.
     ”Det heter hon inte”, sa Beleby tvärsäkert.
     ”Det vet jag väl”, sa Tom. ”Men jag vill inte fråga vad hunden heter på riktigt. Och varför den sitter i en väska.”
     ”Det är trendigt att ha hunden i en väska, fattar du väl. Om du vill du ha reda på vad den heter får du väl fråga hunden”, sa Beleby.
     ”Hundar pratar väl inte”, sa Tom.
     ”Det stod i boken att de gör det”, sa Beleby och sög på en klubba som han sparkat till sig för en stund sedan. På grund av en stor vattenskada på Karlaplan hade tunnelbanetågen varit fullare än vanligt och de fick stå och trängas i mittgången. "Det stod tydligt att övernaturliga väsen så som vättar, med andra ord finaste jag, kan prata med djur. Hundar är djur."
     ”Vilken bok?” frågade Tom.
     ”Den där boken som jag tittade i för att komma ihåg att jag absolut inte är en tomte”, sa Beleby och rykte på axlarna.
     ”Slog du upp dig själv i en bok?” skrattade Tom.
     Beleby krängde av sig ryggsäcken och plockade upp en bok ur den. Det var en bok om folktro med en gammal hustomte på framsidan, till förvirring lik Beleby med undantag av kläderna.
     ”Du såg den här boken och kom ihåg vad du är för något?” sa Tom.
     ”Jag mindes det så fort jag läste det, knäpptönt”, sa Beleby. ”Och jag ska säga dig att jag har mycket snyggare kläder än den där fjanten på framsidan.”
 
Tom och den Blå fågeln är Susanna Nissens debutroman - läs gärna om hennes resa till antagen bok på debutantbloggen..

onsdag 11 december 2013

Adventskalendern - 11 december

Välkommen till Grybbingdalen - nytt bokprojekt av Patrik Stigsson




Det här är Davvad. Han är en fruktgrybbing.

Fruktgrybbingarna bor i Grybbingdalen. De har maten de äter, frukt, nötter och bär, växande på tornen de bor i. De ägnar mycket tid åt att förädla det de odlar till must, marmelad, saft, sylt, gelé, kräm och kompott. För övrigt gillar de att spela spång, tupplura, promenera och bara ha det bra.
 
Snart måste Davvad ge sig i väg från dalen för att rädda Prinsessan Ja!. Men det vet han ännu inte om.
 
Davvads bäste vän, den ständigt flöjtspelande Polp, ser ut så här:



 

Illustrationer av Carl-Marcus Edhardt
Författare är Patrik Stigsson som tidigare utkommit med fantasy-romanen Cirkoli

tisdag 10 december 2013

Adventskalender - 10 december

Julfirande i bronsålder ur Isvintern av Monika Häägg


Det luktar av tall och gran. Jordgolven är strödda med halm och på väggarna hänger små knippen av de gröna grenarna.

Frida drar in den välbekanta doften. Under hela dagen har hon arbetat med att samla grenar och knyta de små Joletecknen. Kungsgårdens hall är nu omsorgsfullt klädd inför de stora dagarna. Hon vädrar i luften och suckar belåtet.

Ingemund har dragit ut på vargjakt och de gamla fångstgroparna har preparerats. Tore har arbetat under flera dagar medan Ulv muttrat om att det där bara är onödigt arbete. Vargen har knappt syns till under de senaste solvarven. Men Tore har varit entusiastisk och med hjälp av både Hervor och Torkel har groparna snabbt blivit användbara.

Nu har alla karlar gett sig i väg ut i vinterlandskapet med snöskor och kälkar. Till och med Ulv har haft ett brett leende i ansiktet när de lämnade gården. Det är något speciellt med vargjakt i vinterväder.

måndag 9 december 2013

Adventskalender - 9 december

Lysande lekklappar från Ingela Jonasson: Pysseltips

Lucka 9: Lysande lek

Än finns det tid att göra julklappar. Det är roligt. Fast klapparna i bloggluckan idag är lite luriga, för på dem är det utsidan (kursiv) som är rolig. Av gamla byggklossar har vi gjort lysande klappar att leka lekar à la "gömma nyckeln", perfekt lek för mörka decemberkvällar. I Julpysslatillsammans finns hela beskrivningen.

Detta pyssel är inte så tidskrävande, men kan ändå ta ett par dagar att göra - för det behövs flera lager färg som ska torka! Så börja spana efter fosforescerande färg och gamla byggklossar redan idag. Kanske blir detta en lek ni kan leka på julafton?

/Ingela Jonasson

lördag 7 december 2013

Adventskalender - 7 december

Snöar av Sara Gimbergsson

Vill du läsa mer om Sara och hennes alster - klicka här

 

fredag 6 december 2013

Adventskalendern - 6 december

Skrivtips och skrivövningar - ihopsamlade av Peter Ekberg

Hej!
Ibland när vi sätter oss för att skriva så är det alldeles tomt i knoppen. Det tomma pappret stirrar på oss och vi tappar tron på att vi skulle kunna skriva något bra. Trots det är skrivandet när det funkar alldeles  fantastiskt spännande! Att använda sin fantasi för att skapa något som inte fanns tidigare är väl faktiskt ganska fantastiskt? Sedan när man har fört ut sin fantasi ur huvudet och ner på pappret eller in i datorn kan man säga: Titta, här är något som jag gjort och som ingen annan gjort på exakt samma sätt före mig!
Det finns olika sätt att komma ifrån de där stunderna när det känns tomt i knoppen. Det viktigaste är nog att bara våga testa att skriva något. Här kommer några övningar. Du kan använda dem ensam eller i grupp. Du kan hålla dina texter hemliga eller så kan ni läsa varandras.

1. Börja med ”Jag minns...” Bara skriv ner många korta minnen. Om du hamnar i ett långt minne så skriver du det. Du bestämmer! Det spelar ingen roll om minnet är från något som hände för fem sekunder eller fem år sedan. Vad du än väljer så gör du det levande igen!

2. Håll inte tillbaka. Skriv så detaljerat du kan om
Stjärnorna
En resa till en annan planet
Simning
Det räddaste du någonsin varit
När du var som mest lycklig
Naturen
Saker som förändrat ditt liv
En lärare du har haft

3. Ta något du känner starkt för, positivt eller negativt och skriv ur två perspektiv. Först som om du älskar det och sedan som om du hatar det.

4. Skriv på olika ställen. Utomhus, i skolan, hemma, på bussen. Blir det någon skillnad?

5. Föreställ dig en plats som du älskar. Se detaljerna framför dig och skriv om det. Det kan vara ditt rum, eller ett träd som du satt under en sommar, eller en plats vid floden eller i stan. Vilka färger fanns? Vilka lukter?

6. Undersök din fantasi. Vad vill du helst av allt skriva om? Rymden, robotar, universum, skolan, livet som du ser det? Någon som förlorat sina föräldrar eller någon som har allt? Du bestämer. Fantisera. Hitta på.

7. Ett sätt att göra något spännande är att slänga in några fantastiska saker i en vardaglig historia. Trädet du sitter vid kanske slukar dig och visar vägen ner i en underjordisk värld. Vad händer där? Eller vad händer om ett rymdskepp landar när ni äter middag?

Det var några små tips för att komma igång! Många tar skrivandet för allvarligt och tänker att det måste bli ett mästerverk direkt. Det blir det aldrig! Bra böcker och texter vaskas fram genom att man skriver om många gånger. Det är kul!
Jag brukar se det som att man bygger ett hus. Först lägger man grunden, det är första utkastet, det får bli hur dåligt som helst. I det här steget är det viktigaste att få idén ner på papper. Sedan när grunden är lagd kan man skriva om. Då börjar det roligaste för då kan man lägga till, förbättra, stryka och smycka sitt hus som man vill! Om du testar att skriva om och försöka förbättra din text ett par gånger kommer du att märka hur den växer och utvecklas.

Lycka till!
Peter

Kolla in min blogg här.

torsdag 5 december 2013

Adventskalender - 5 december

 

Packa in roligt med Ingela Jonasson. Vill du har fler pysseltips - klicka här: Pyssla tillsammans


Strumpor kan vuxna tycka är roligt att få i julklapp, faktiskt. Men vuxna är ju lite svåra att förstå sig på ibland. Har de önskat sig tråkiga saker i julklapp så kan du ändå packa in dem på roliga sätt. Här förvandlar vi ett par strumpor till två rosor att ge bort.

1. Först målade vi två kvistar gröna, med hobbyfärg. Låt gärna färgen torka över natten! Kvistarna kan också vara omålade.

2. Vi plockar sen fram:
- två röda silkespapper (eller omslagspapper)
- grönt tyg, eller hobbyfilt
- limpistol, eller hobbylim
- snöre, t.ex. grönt presentsnöre
- sax

3. Vik papperet kring en strumpa.

4. Rulla ihop det till en ros runt pinnen.

5. Knyt fast blomman med snöre på "stjälken".

6. Klipp ut löv i tyget (eller i färgat papper) och limma fast dem på stjälken.

Gör ungefär likadant med andra strumpan. Klappat och klart!

tisdag 3 december 2013

Adventskalendern - 3 december


Södra Afrika

December


Flickan märkte inte de vassa stenarna under fötterna. Hon hade aldrig haft skor på sig under hela sitt 12-åriga liv. Inte heller solen som stekte högt på himlen störde henne. Värmen, insekterna, lukten, det skarpa ljuset i ögonen och tyngden av hinken på huvudet, hon kände inte till något annat. Det var hennes jobb att hämta vatten till familjen och det hade hon gjort så länge hon kunde minnas.

Det rasslade till i gräset och en orm ringlade sig iväg. Ett annat ljud fick henne att stelna till. Det kom från busksnåret bakom henne och hon vände sig sakta om. Det kunde vara en fara som lurade. Någon som ville henne illa. Ett vilt djur …

Vad hon än hade väntat sig så var det inte detta. Hon gnuggade sig i ögonen. Ett stort huvud tittade fram och det liknade inte något hon tidigare sett. Ett grått huvud med en stor, svart nos, som liksom rörde sig. Vad var det? Djuret stapplade fram, närmade sig henne med dimmig blick, vinglade och föll. Den svarta nosen försvann, löstes upp i hundratals sur rande flugor. I stället syntes ett köttigt, rött hål. Flickan släppte hinken och sprang.


Vid pennan: Åsa Öhnell (utdrag ur Elefantförarens hemlighet, en deckare för barn i mellanåldern om smuggling av elfenben)

måndag 2 december 2013

Adventskalendern - 2 december

Illustratör: Maria Nilsson Thore
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utdrag ur boken:
Stackars Oscar. Han har kanske världens pinsammaste föräldrar. Pappa testar akustiken i skolans trapphus genom att sjunga opera, och mamma som älskar att dansa ska naturligtvis upp och köra hip-hop när det är skoldisco. Ofta vill Oscar bara sjunka genom jorden.

Men så en afton i december går familjen på restaurang, en nyöppnad Kinakrog är det, och då … ja, vi låter väl Oscar berätta vad som hände den kvällen:

Jag ris och kyckling med nötter. Det var riktigt gott och jag behövde inte peta undan något alls. Sedan gick jag och tittade på fiskarna, medan mamma och pappa smaskade vidare. Efter en stund knackade någon på min axel och när jag vred på huvudet stod det en tjej där, ungefär lika lång som jag, mittemellan-lång alltså. Men resten av henne var inte mittemellan. Hon hade kolsvart hår och superbruna, nästan svarta ögon. Det såg nästan ut som om det glittrade små stjärnor där inne i ögonen. Och när hon log blev det en liten rynka högst upp på näsan.

torsdag 28 november 2013

ANNORLUNDA FÖRFATTARBESÖK - I POLEN

Jo, jag fick en oväntad inbjudan från Polen att hålla tal på en kvinnokongress i Poznan med anledning av mina böcker Demokratihandboken och Lilla Feministboken som kommit ut i Polen.
Läs min reserapport och talet jag höll på min hemsida.

Utdrag ur talet:
"I grew up during the cold war, and I remember how troubled and scared the adults were. It is natural to try to protect your kids from the more difficult parts of life, we want them to have a happy childhood. When I got kids of my own, I decided to try to explain everything they wondered about, because I think that the world seems less scary, if you understand more of it. Even things that are as horrible as war and famine, torture and evil, things you can never understand or explain." Vill du läsa hela?
 



Vid pennan: Sassa Buregren
 

måndag 25 november 2013

Författarbesök: föreläsning eller föreställning?

Jag har gjort flera föreläsningar (på högstadium och gymnasium) baserade på min ungdomsroman, Punkindustriell hårdrockare med attityd, då jag varvat läsning ur boken med berättelser om min egen tonårstid och om hur boken och dess karaktärer kom till. Nu kände jag att det var dags för något annorlunda. En författarföreställning.

I ett tidigare inlägg skrev ju Monica Häägg om hur hennes ungdomsroman förvandlades till en teaterpjäs. Jag drog nytta av min erfarenhet som estradpoet och bestämde mig för att gestalta tre olika sidor av mig själv och mitt skrivande. En av de sidorna var Amanda, huvudpersonen i ovan nämnda bok.








Louise Halvardsson

torsdag 21 november 2013

Vem är Myras pappa? En liten berättelse om skrivprocessen.

Jag har gett ut en bok hösten 2013 som heter Vem är Myras pappa.
Idèn till boken föddes när jag var och klippte mig och jag och frisören pratade om allt möjligt, som hur livet kan bli.

Här inne föddes Myras biologiska pappa i mitt huvud. Tyvärr har den här frisersalongen alldeles nyligen blivit nerlagd.

Jag fick upp en bild av en man som tillbringat det mesta av sitt liv på kriminalvårdsanstalt. Mannen som heter Kjell har under sin senaste vistelse på kriminalvårdsanstalt uppnått en viss drogfrihet och börjat fundera över sitt liv. Kjell sörjer en flickvän som dog av sitt missbruk för många år sedan. Strax innan sin död födde hon sitt och Kjells gemensamma barn. Kjell funderar mycket över hur det skulle varit om de kunnat hålla sig drogfria och om de haft barnet kvar och blivit en familj.

Nu blev det inte så. Efter flickvännens död kunde inte Kjell hålla sig borta från droger och kriminalitet. Han gick med på att adoptera bort sitt barn för att han själv visste att han inte förmådde att vara förälder.
Precis innan boken börjar grubblar Kjell mycket över att han har en dotter som snart närmar sig tonåren. Tanken på dottern lämnar honom ingen ro. Kjell letar upp dotterns adress.

Boken börjar med att den snart tolvåriga dottern Myra får ett brev från sin biologiska pappa Kjell.

 
Brevet vänder upp och ner på Myras värld. Hon har det bra hos sina adoptivföräldrar, men hon har aldrig vetat att hon är adopterad. Familjen hon lever i har alltid varit självklar för henne.
Det blir också en svår tid för Kjell. Han får till ett möte med Myra. Men han har inte riktigt tänkt sig in i vilka frågor en snart tolvårig flicka kan ställa. Frågorna väcker mycket svåra känslor inom honom. Myra är också smärtsamt lik sin mamma, Kjells döda flickvän. Det väcker ännu mer saknad och tomhet i Kjell.

Dessutom är det inte alls säkert att Myra vill träffa honom mer.
Till på råga på allt överger jag som författare Kjell.
Kanske kan man rent av säga att jag överger honom helt och hållet.
I boken är det bara Myras röst som hörs. Det är hennes perspektiv jag väljer.
Illustrationerna har Lisa Kleinschmidt gjort. Hon har illustrerat Myra precis så som Myra är allra längst inne.


Inger Granberg

tisdag 19 november 2013

Jag spelar min roll - bok - teater

Min senaste ungdomsroman heter ”Jag spelar min roll”. Den utkom i augusti och handlar om flickan Elvira, som är väldigt mobbad. Hon går sista året i grundskolan och har levt alla åren, från första klass, som utfryst, som om hon inte existerar. I boken hör hon en röst som ropar, en röst som ber henne att komma. Elvira tar bussen till skogen, till den plats vid en sjö, där Josefina Andersdotter bodde för mer än hundra år sedan. Sömmerskan som talade med skogens väsen och trädens andar. Josefina berättar sin historia som innehåller både kärlek och sorg. De båda kvinnorna flätas samman och blir som en enda person. Elviras enda frizon är skolans bibliotek och där möter hon också en ängel som gör att allt till slut förändras.
Texten till romanen skrev jag förra hösten. Några månader senare fick jag erbjudande om att arbeta med ett teaterprojekt. Jag har under många år, innan jag började skriva böcker, arbetat med teater. Efter en tids funderande bestämde jag mig för att tacka ja. Det har betytt ett år med en helt annan inriktning i mitt liv. Skrivandet har jag fått lägga på hyllan, dock inte helt och hållet. Jag bestämde mig i ett tidigt skede att använda bokens text och skriva ett manus. Deltagarna i projektet fick improvisera och prova texterna på golvet. I mars startade repetitionerna och i lördags var det premiär för ”Jag spelar min roll” med Halmstads Kvartersteater på Kulturhuset i Halmstad. I pjäsen medverkar tolv skådespelare, mycket musik, sång, projicerade foto och filmer. Under resans gång har vi varit i skogsmiljö och filmat och fotat.
Det är fantastiskt att få vara med om ett skapande som sträcker sig ända från det skrivna ordet och fram till musikkomponerande och gestaltande på scen. En helhetsprocess som uppslukar all tid och allt liv under de månader den pågår. Men, vilken resa! Jag är så glad för att jag återigen klev in i teaterns värld och fick möjlighet att regissera och producera en föreställning. Nu kryper jag tillbaka till mitt ensamma liv som författare.
Föreställningen spelas ytterligare en gång 22 november kl.19:00.

Monika Häägg





söndag 13 oktober 2013

Minirapport från Närproducerat


Årets Närproducerat ägde rum i fredags, en författardag och utbudsdag som Kultur i Väst anordnar i samarbete med BarnBoksNätet och några fler*. Medverkande författare från BarnBoksNätet var Henri Gylander, Erika Hedman (vars bok du ser här ovan) och Christin Ljungqvist - som presenterade sig och sina böcker. Jätteintressant och spännande! Intressant var också Örjan Hellströms (från Kultur i Väst) inslag om e-böcker, kring allt det nya som händer på den fronten. 

Vi kunde även ta del av Klara Perssons tankar och process kring sina böckers tillblivelser, bland annat den här. Och inte minst, huvudtalaren Ulf Stark!** Hans mycket varma och initierade fördragstext kring högläsning och annat, kommer att publiceras i höst i en skrift från Centrum för Barnkulturforskning. Håll utkik!

Missade du dem och denna dag? Då kan du trösta dig med att läsa deras böcker. Eller varför inte önska eller boka dem för författarbesök till din skola eller ditt bibliotek? Så kan fler ta del av deras kloka och spännande tankar. Och vi får väl hoppas på en Närproducerat 2014 också?

Jag var glad att jag kunde vara där och lyssna, tack alla!
/Ingela Jonasson
medlem och sammankallande i BarnBoksNätet


*Författardagen Närproducerat är ett återkommande arrangemang i samarbete mellan Kultur i Väst, BarnBoksNätet, Författarcentrum Väst, Stadsbiblioteket i Göteborg och Skolbibliotekscentralen i Göteborg.

** Ulf Starks rika produktion genom åren finns spridd på en mängd förlag, du kan titta här, här, här och här. Till exempel. Och missa inte en av hans nyaste, tillsammans med Sara Gimbergsson.

måndag 17 juni 2013

Lite paus

Ja, vi samlar nya krafter och har bloggpaus. Titta gärna runt i arkivet så länge, eller låt dig inspireras av Sara Elgeholms brev här nedan.
Och varmt välkomna tillbaka i oktober, då finns det nytt att läsa här!

lördag 15 juni 2013

En helt ny människa




När jag skriver detta är det den 25 februari 2013, min lillebror Hasses trettioårsdag. För de flesta innebär ju bemärkelsedagen ifråga att det var för trettio år sedan man lämnade livmodern för att, rimmande nog, inleda ett liv på Jorden. Men för min brors del innebär dagen mer än så. Han fick nämligen uppleva livets två största mirakel under loppet av endast tretton minuter: Födelsen och Döden. Det var ett genetiskt syndrom som var orsaken till hans hastiga bortgång, och som kom att drabba ytterligare två, och därmed alla, av mina syskon inom loppet av några år.  

Hur uppfattar ett litet barn - till exempel en treårig pojke som jag själv var för trettio år sedan - något så ytterst ofattbart som livets tillkomst respektive slut, när de dessutom äger rum så ytterst nära inpå varandra? Vilka känslor väcks, vilka frågor ställs, vilka uttryck uppstår? Det var dessa saker jag ville utforska i min första självbiografiska seriebok, En helt ny människa.


onsdag 12 juni 2013

Boktips från arkivet


Var med familjen i Köpenhamn en långhelg nyss och jag packade Lotta Olssons &Maria Nilsson Thores "Konstiga djur" i kappsäcken. Det gjorde jag rätt i. Ihopträngda i ett litet danskt hotellrum högläste vi oss igenom boken till stort nöje för såväl 9-, 11- som 48-åringar.

Jättemyrsloken känner sig ledsen. Alla säger att han är så konstig. Hasselmusen tröstar med orden:
- Se på mig! Jag är inte konstig alls, och hur roligt är det?
Detta muntrar upp jättemyrsloken så till den grad att han bestämmer sig för att ordna en tävling: Vem är konstigast?

Konstiga djur av Lotta Olsson & Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen) är underfundig i både text och bild från första början, men när anmälningarna med motiveringar börjar trilla in blir det dessutom riktigt, riktigt roligt.

Jag älskar det egensinniga uttrycket hos vart och ett av de djur som får uttala sig, från nakenhundens rörande, rara vers, till de bombastiska myrornas utvidgade upprepningar av ord som marsherar över sidan. Och en absolut favorit är dagsländan som trots sitt konstigt korta liv inte klagar alls, utan ber juryn skicka priset till barnen,eller barnbarnen, eller barnbarnsbarnen. Och tillägger Carpe Diem! 
Här är det humor och djupt allvar vart man ser och alldeles samtidigt.

Lotta Olsson ger varje djur ett individuellt (utom myrorna då som hävdar "En för alla! Alla för en!") och mycket personligt uttryck. Maria Nilsson Thore fångar dem i sina bilder.

Augustjuryns motivering till nomineringen lyder: "Faktion möter fabel i en humoristisk drift med tävlingssamhället. Klockrena nonsensdiskussioner om normalitet ackompanjeras av oemotståndliga illustrationer där minsta bär har karaktär."

En mumsig bok är det. Både texten och bilderna. I synnerhet både texten och bilderna, som hasselmusen skulle säga. Jättemumsig. Lika mumsig som vinnarkakan ska bli. Eller vinnarkakorna. För det är ju så det måste gå när jättemyrsloken kommer på att alla vinner, för alla är konstigast.

Det är en berättelse som passar alla från 5 och uppåt. Det är ju bara att titta in i vilket klassrum som helst. Ettor eller åttor. Eller se sig omkring på bussen, i affären eller på kontoret. Oj, vad vi undrar ifall vi är lite konstiga ibland. Var lugn! Det är vi.
Grattis till oss allihop!

/Kerstin Lundberg Hahn

PS! Läs recensioner av Sverker Lenas i DN och Åsa Warnqvist i SvD.

måndag 10 juni 2013

Sommar


Nu är det sommar igen! Vi i bloggredaktionen lyfter fram och visar en del av de intressanta inlägg som finns här på bloggen. Gå gärna in i bloggarkivet och leta upp det som du tycker är spännande. Varsågoda!


Jag tittar på bilder, alla möjliga, mest barnboksbilder, lite grafisk design och ibland illustration. Det är fantastiskt hur många det finns som håller på med just bild och hur skickliga de är.
Just nu ska jag börja med att färdigställa bilder till en bok och då tittar jag som mest. Mycket på hur andra löst sina bilder teknikmässigt, vilken slags färg de använt, vilka nyanser. Hur löser andra kompositioner, hur gör de för att karaktärerna ska bli så uttrycksfulla som möjligt. Finns det bättre sätt att kommunicera med läsaren än vad jag tidigare funnit. Funderingar och frågor som jag får svar på genom att just titta. Jag söker referensbilder.
När jag hittar något som jag tycker om suger det till i magen och jag blir sprallig som ett barn full av inspiration och vill genast börja jobba!
Man kan ju tro att det skulle bli kopiering och efterapning av detta? Nej, man är sig själv närmast, alla bär vi på olika erfarenheter, tycken och smak. Det blir alltid något nytt!

Jag vill visa vad som inspirerar mig just nu!

Ett spännande projekt håller Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho på med!

© Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho

"Moon Cookie - an artists´ book collaboration between Siri Ahmed Backström och Kyuhyung Cho. With the starting point of a story Kyuhyung wrotw, we made a layout together, but two individual set of drawings. These were screenprinted on top of each other - Kyuhyung´s in blue, Siri´s in red."


En fransk illustratör Marie Caudry. Hon är spännande på många sätt. Och hon jobbar för hand i kombination med datorn på ett bra sätt. Jag gillar hennes barnböcker mest men hennes illustrationer är också väldigt spännande.

söndag 2 juni 2013

Recension: Som om jag frågat


Världen har kommit ganska långt! Det är min utandning när jag lägger ifrån mig Som om jag frågat av Johanna Lindbäck. Boken beskriver John och hans liv under en period då hans föräldrars relation förändras. Varma relationer och kloka funderingar bygger upp berättelsen.

I Johns klass finns två störiga homofober. De är ett problem för lärarna och för klasskamraterna. Men klasskamraterna är nära en lösning – de driver med homofobin hos personerna och fram växer en social miljö som jag tror är själva lösningen på homofobin. Ondska handlar inte om enskilda människors handlingar utan gruppens likgiltiga tystnad – här skriver Lindbäck fram en grupp som visserligen är rädda, och ganska tysta, men som långsamt odlar fram en motbesvärjande ironi som får mig att känna: det kommer lösa sig!

fredag 31 maj 2013

Hanna Jedvik om vi

 

Vem hur och varför?

…eller han/hon/hen/det/vad?
Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.
Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.
”Pornography är Cures bästa album”, säger du.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.
Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.
Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?