fredag 30 april 2010
Hur katten Rune tog sig in i en bok
För några år sedan föddes katten Rune, en ärrad gammal slagskämpe som ingen ville ha. Det blev inte ens någon bok av manuset där han först figurerade. Men Sassa Buregren gillade honom och nu är han med i vår nya bilderbok "Kokongs långa resa" som kommer på Kabusa Böcker till hösten. Det är förstås Sassa som har gjort bilden.
torsdag 29 april 2010
Häxväxter
Jag är barnsligt förtjust i häxväxter och magiska recept! Härom dagen var jag i Bua hos Sassa Buregren (vi jobbar ihop) och då besökte vi en hemlig trädgård där det växer en riktig mandragora! En alruna. Det är en alruna som är själva gåvan i Dödgrävarens gåva, så jag har läst på ganska mycket om dem.
onsdag 28 april 2010
Hur texter växer och dör
Ett manus är som en levande planta; det kan inte hanteras hur som helst. Det måste få plats att växa och näring. Och det måste få ta den tid det behöver för att mogna. Varje manus är olika, inte bara till innehållet utan även vad gäller arbetsrytm och de är olika känsliga för störningar.
tisdag 27 april 2010
Ut ur garderoben
måndag 26 april 2010
Perspektiv
Moder Jord slår tillbaka! Hon öppnar en ventil långt borta i Island och pustar ut sin vrede. Låter sin aska regna ner över oss, vi små dödliga som myllrar omkring på hennes yta. Plötsligt blir allt kaotiskt, så sårbart och så skört. När vulkanen börjar spy ut sina askmoln över Europa befinner jag mig 250 mil hemifrån, på en ö i den kroatiska skärgården.
söndag 25 april 2010
Så blir du lycklig
I tisdags bloggade jag efter ett skolbesök i Borås kommun och började fundera lite kring långsam läsning och högläsning. Eftersom högläsning är en av mina käpphästar vill jag använda min sista bloggardag till att fundera vidare.
Kritikern Pia Huss pratade i svt:s Debatt (se mitt inlägg 22 april) om att den censur och självcensur som det talas om i barnbokskretsar just nu är ett ”bråttomproblem”, i alla fall delvis. Att vi vuxna är så fokuserade på att klara av godnattsagan snabbt att vi undviker svåra ämnen som kräver samtal och funderingar. Jag tror hon har rätt, och jag befarar att högläsningen riskerar att åka ut med samma badvatten.
Kritikern Pia Huss pratade i svt:s Debatt (se mitt inlägg 22 april) om att den censur och självcensur som det talas om i barnbokskretsar just nu är ett ”bråttomproblem”, i alla fall delvis. Att vi vuxna är så fokuserade på att klara av godnattsagan snabbt att vi undviker svåra ämnen som kräver samtal och funderingar. Jag tror hon har rätt, och jag befarar att högläsningen riskerar att åka ut med samma badvatten.
fredag 23 april 2010
"Jag är ett läromedel"
Det sa skolbibliotekarien Petra Romberg på Gunnesboskolan i Lund när hon visade runt i biblioteket.
Dessförinnan hade jag träffat 2:or och 3:or denna Världsbokdag. Sedan 10 år firas den här dagen på Gunnesboskolan med en Bokmässa där alla elever från F-klassare till 9:or möter en författare vars böcker de har läst och utforskat. Förutom jag var Stefan Casta, Torsten Bengtsson, Johan Unenge, Per Brinkemo och
Wilhelm Agrell på plats.
Dessförinnan hade jag träffat 2:or och 3:or denna Världsbokdag. Sedan 10 år firas den här dagen på Gunnesboskolan med en Bokmässa där alla elever från F-klassare till 9:or möter en författare vars böcker de har läst och utforskat. Förutom jag var Stefan Casta, Torsten Bengtsson, Johan Unenge, Per Brinkemo och
Wilhelm Agrell på plats.
Världsboksdagen
torsdag 22 april 2010
Två dagar i Lund
Ikväll är jag trött efter en heldag i Lund med många spännande möten, så jag nöjer mig med en sevärd länk. Såg Debatt Valspecial på svt 1 för en stund sedan. De sista femton minuterna debatterade de censur/ängslighet/nymoralism i barnböcker. Här kommer länken - ca 55 min in i programmet börjar debatten om barnbokscensur.
Dagens bild får bli några hemliga fjärdeklassare i Lund.
Imorgon ska jag på Bokmässa på Gunnesboskolan. Rapport därifrån imorgon.
Kerstin Lundberg Hahn
Dagens bild får bli några hemliga fjärdeklassare i Lund.
Imorgon ska jag på Bokmässa på Gunnesboskolan. Rapport därifrån imorgon.
Kerstin Lundberg Hahn
onsdag 21 april 2010
Varför skulle jag det?
- Skriver du bara för barn?
- Ja.
- Skulle du inte vilja skriva en vuxenbok?
- Varför skulle jag det?
Jag får frågan med jämna mellanrum. Både från vuxna och från elever jag träffar på skolbesök.
Förut försökte jag svara och förklara något slags varför och varför inte. Jag trasslade in mig och var aldrig nöjd med svaret.
Jag får frågan med jämna mellanrum. Både från vuxna och från elever jag träffar på skolbesök.
Förut försökte jag svara och förklara något slags varför och varför inte. Jag trasslade in mig och var aldrig nöjd med svaret.
tisdag 20 april 2010
Läslust i Borås och i världen
Igår, måndag, träffade jag 3:or och 5:or på Kilskolan i Sparsör. De har läslustvecka den här veckan, precis som alla skolor i Borås kommun.
Det är ju Världsbokdagen på fredag - "hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning, samt värnandet av upphovsrätten, och människors tillgång till fri information" - allt enligt svenska Unescorådet.
En av Kilskolans aktiviteter är en läsutmaning som innebär att eleverna för protokoll över hur många minuter de läser. Så läggs allas lästider ihop, och för en viss sammanlagd tid under en viss period väntar en gemensam belöning.
"Vi tycker det är bättre att räkna antalet minuter än antalet sidor", berättar en av pedagogerna, Annika Hagberg. "Då är det ingen nackdel att läsa långsamt."
måndag 19 april 2010
Har vi roligare i Göteborg?
Jag klämmer in en liten rapport så här mitt i Kerstins vecka.
För jag har varit i Stockholm. Och träffat ett (litet) gäng barn- och ungdomsboksförfattare som ville ha inspiration och pusch så att de också kommer igång med ett sådant här bra nätverk som vi har.
De hade bjudit tecknare också men den här gången kom inte de.
Ja, så jag berättade om BarnBoksNätet, att vi samarbetar och hittar på fortbildningar ibland, men framförallt är kollegor och arbetskamrater. Att vi träffas och pratar och så här när man har varit med några år så har kollegorna blivit riktiga vänner. Vänner som gör jobbet roligare och lättare - kanske är vännerna rent av förutsättningen?
Så känner jag ibland.
Fast egentligen behövde de där stockholmarna ingen hjälp. De behövde bara träffas... För ganska snart bestämdes ett nästa datum att ses och det är ju så man gör när man nätverkar. Träffas nämligen!
Sammanfattningsvis kan man kanske säga att än så länge HAR vi roligare i Göteborg, men det blir kanske ändring på det snart:)
Jessika Berglund
Mörkrädd
Jo, just det. Som jag skrev igår är jag så förtjust i Maria Nilsson Thores skisser till min kapitelbok som ska komma i september.
Här är ett smakprov:
Här är ett smakprov:
Och jag tänker: "Ja, titta - där är ju snigelburken. Och där är lillebrorteckningen ..."
På Marias hemsida kan man se mer av hennes arbete. (Kolla in bilderna till Oscar Wildes "Spöket på Canterville"!)
http://www.marianilssonthore.se/
Jag var på skolbesök i Sparsör utanför Borås idag. Pratade lite om den här boken också i den femma jag träffade. Även om den riktar sig mer till lågstadiet har eleverna massor med frågor om idéer - skrivprocess -manus - och bilder förstås!
Och mörkrädsla är ju en känsla som alla känner igen. Även elva- och tolvåringar. Även fyrtiosjuåringar ...
Kerstin Lundberg Hahn
söndag 18 april 2010
En oas mitt i läsningen
Så är det alltså min tur att blogga här en vecka. Spännande!
Det finns mycket som är spännande med det här jobbet. Till exempel att vänta på omslagsbild och illustrationer till sin nya bok.
I september kommer det en bok för barn i sisådär 6-9-årsåldern och deras vuxna. Texten är klar och just nu sitter finurliga Maria Nilsson Thore och tecknar bilderna. En illustration per kapitel ungefär blir det ju i den här typen av bok. Så här såg det ut när vi träffades hos Rabén & Sjögren i höstas och pratade omslag, Maria till vänster:
Det finns mycket som är spännande med det här jobbet. Till exempel att vänta på omslagsbild och illustrationer till sin nya bok.
I september kommer det en bok för barn i sisådär 6-9-årsåldern och deras vuxna. Texten är klar och just nu sitter finurliga Maria Nilsson Thore och tecknar bilderna. En illustration per kapitel ungefär blir det ju i den här typen av bok. Så här såg det ut när vi träffades hos Rabén & Sjögren i höstas och pratade omslag, Maria till vänster:
Häromdagen kom mailet med de första skisserna. Jag tror nästan jag höll händerna framför ansiktet av ren spänning i väntan på att datorn skulle tugga färdigt ...
Det är ju viktigt! Texten är mer än orden. Det finns i bästa fall en del mellan raderna också, och där kan illustrationerna fylla i och signalera en hel del med t.ex. blickar och hållning.
... så landade den på skärmen. Oj, så fint!
I en illustrerad kapitelbok står text och bild i ett annat förhållande till varandra jämfört med i en bilderbok, tänker jag, bland annat för att texten vanligtvis är klar innan illustratören kommer in i arbetet. Men nu har jag suttit och begrundat Marias bilder ett tag och upptäckt en sak som jag faktiskt inte har tänkt på tidigare (förutom det där med undertext, blickar och kroppsspråk) nämligen att detaljer i bilden kan peka både bakåt och framåt i texten. Kanske genom föremål och detaljer som blir viktiga senare, eller som spelade en central roll i ett tidigare kapitel.
Bilden i en kapitelbok kan kanske fungera som en slags paus eller oas mitt i läsningen? Ett utsnitt ur textens universum att titta på, fundera kring och prata om?
Alltså ... nu borde jag ju visa en skiss här, eller hur? Det hoppas jag kunna göra också. Men jag måste ju be Maria om lov först.
Och hallå! Nu är ju jag textmänniska som sitter och funderar kring bildens roll i en kapitelbok. Vad säger bildskaparna?
Kerstin Lundberg Hahn
Det är ju viktigt! Texten är mer än orden. Det finns i bästa fall en del mellan raderna också, och där kan illustrationerna fylla i och signalera en hel del med t.ex. blickar och hållning.
... så landade den på skärmen. Oj, så fint!
I en illustrerad kapitelbok står text och bild i ett annat förhållande till varandra jämfört med i en bilderbok, tänker jag, bland annat för att texten vanligtvis är klar innan illustratören kommer in i arbetet. Men nu har jag suttit och begrundat Marias bilder ett tag och upptäckt en sak som jag faktiskt inte har tänkt på tidigare (förutom det där med undertext, blickar och kroppsspråk) nämligen att detaljer i bilden kan peka både bakåt och framåt i texten. Kanske genom föremål och detaljer som blir viktiga senare, eller som spelade en central roll i ett tidigare kapitel.
Bilden i en kapitelbok kan kanske fungera som en slags paus eller oas mitt i läsningen? Ett utsnitt ur textens universum att titta på, fundera kring och prata om?
Alltså ... nu borde jag ju visa en skiss här, eller hur? Det hoppas jag kunna göra också. Men jag måste ju be Maria om lov först.
Och hallå! Nu är ju jag textmänniska som sitter och funderar kring bildens roll i en kapitelbok. Vad säger bildskaparna?
Kerstin Lundberg Hahn
fredag 16 april 2010
Skolturné i Ale, sista inlägget
Som jag skrev häromdagen så fick jag ett helt kompendium med frågor från klass 5a från Madenskolan i Älvängen. Till vänster syns försättsbladet av Amanda (tyvärr blev färgerna blekare än i originalet vid scanningen).
Alla har skrivit var sitt långt brev och det är garanterat över 100 frågor sammanlagt. Jag lovar att jag ska mejla svar på alla.
Men låt mig ta en enda ur högen - "vad inspirerade dig att börja skriva?".
Från början var det mest det fotbollslag som jag var en av ledarna för och allt som hände på och vid sidan av planen. Träningar, matcher, allt snack före och efteråt, att bo ihop med tjugo tjejer under en cupvecka m. m.
Numera blir det mer och mer mina läsare som inspirerar mig. Ett stort fett tack för alla brev, mejl, gästboksinlägg och personliga möten!
Vi ses!
Mikael
Skolturné i Ale, dag 5 - del 2
Det var bättre förr. Särskilt i skolan. Numera sitter ungarna med fötterna på bänkarna, pratar i sina mobiler, hotar lärarna med kniv (om de över huvud taget är på plats) och är allmänt vidriga. NOT, som Borat säger.
Tvärtom - ungarna är som änglar, tusen gånger trevligare och mer ambitiösa än de var på min tid. Se nedan delar av Nödingeskolans klass 5Ö hur de jobbar med den skrivövning som jag brukar avsluta mina timmar med. De har 10-15 minuter på sig och nästan alla lyckas åstadkomma något, precis alla försöker.
Respect!
Tvärtom - ungarna är som änglar, tusen gånger trevligare och mer ambitiösa än de var på min tid. Se nedan delar av Nödingeskolans klass 5Ö hur de jobbar med den skrivövning som jag brukar avsluta mina timmar med. De har 10-15 minuter på sig och nästan alla lyckas åstadkomma något, precis alla försöker.
Respect!
Skolturné i Ale, dag 5
I dag träffade jag Nödingeskolans tre 5:or i Nödinge bibliotek, en ljus och luftig byggnad ritad av Gert Wingård. Även den här gången var det ett gäng intresserade och positiva 11-12-åringar på plats. Jag skulle bara önska att jag hade mer tid till förfogande, så att jag hann prata en stund med var och en. I varje klass finns det självklart några stycken som inte tycker om att höja sin stämma i grupp och de missar man ju lite när man tvingas hålla ett högt tempo.
Men i övrigt har det varit en helt fantastisk vecka. Jag tycker en aning synd om vuxenförfattarna, för jag är säker på att jag har mycket roligare och mer positiva läsare. Dessutom vill jag gärna buga och bocka även för lärarna och bibliotekarierna som har ordnat allt på ett suveränt sätt och matat mig med thaikäk, kaffe och kakor.
Tack till alla inblandade!
Men i övrigt har det varit en helt fantastisk vecka. Jag tycker en aning synd om vuxenförfattarna, för jag är säker på att jag har mycket roligare och mer positiva läsare. Dessutom vill jag gärna buga och bocka även för lärarna och bibliotekarierna som har ordnat allt på ett suveränt sätt och matat mig med thaikäk, kaffe och kakor.
Tack till alla inblandade!
William skriver dialog i ett mobilsamtal och Edwin om en älgjakt i skogen. Båda historiena blev jättebra.
torsdag 15 april 2010
Skolturné i Ale, dag 4
I dag besökte jag en 5:a i Bohusskolan och två i Nolskolan.
En kille gissade att mina böcker trycks i en upplaga på en miljon exemplar. Det hade ju varit väldigt bra, men i verkligheten är den något mindre.
I kväll känner jag mig en aning trött efter att först ha varit på fotbollsmöte och sedan läst drygt 60 alster från dagens skrivövningar. Så jag stänger av datorn nu och återkommer i morgon.
En kille gissade att mina böcker trycks i en upplaga på en miljon exemplar. Det hade ju varit väldigt bra, men i verkligheten är den något mindre.
I kväll känner jag mig en aning trött efter att först ha varit på fotbollsmöte och sedan läst drygt 60 alster från dagens skrivövningar. Så jag stänger av datorn nu och återkommer i morgon.
onsdag 14 april 2010
Skolturné i Ale, dag 3
Något har hänt med mellanstadiet. Från min egen skoltid tycker jag mig minnas ett permanent lätt kaos och en stundtals gråtande lärarinna.
Den här veckan träffar jag årskurs 5 och eleverna är så trevliga att man häpnar. I dag var det ett helt gäng killar och några tjejer som tog i hand och tackade efter timmen var slut! Det där var garanterat inget som hände i Tynnered på 1970-talet.
Av en av klasserna från Madenskolan i Älvängen fick jag ett helt kompendium i dag. Alla hade skrivit var sitt välformulerat och artigt brev, där de berättade lite om sig själva och ställde mängder av frågor om hur det är att vara författare o. d. Förstasidan var en teckning (ska försöka lägga ut den på bloggen i morgon) med motiv från mina böcker.
Tekniken bröt ihop i dag men det gjorde inget, det blev faktiskt nästan bättre. Till mycket stor del tack vare extremt aktiva och frågvisa elever.
Dagens roligaste frågor (som kanske tyder på en hälsosamt realistisk syn på författaryrket):
Skriver du alla dina böcker själv?
Vad får du betala för att ge ut dina böcker?
tisdag 13 april 2010
Skolturné i Ale, dag 2
Tre skolor i dag: Ahlafors fria skola (bilden är därifrån), Himlaskolan och Surteskolan.
Ale verkar vara en fotbollsspelande kommun. Eftersom jag skriver om fotbollstjejer blir det en del prat om fotboll också utanför litteraturens värld under skolbesöken. Samtliga klasser hittills har legat över genomsnittet i Sverige beträffande hur många som spelar i klubb. Det gläder förstås en gammal ungdomsledare.
Till och med lärarna hade fina meriter. En hade vunnit Gothia Cup, en annan hade kommit tvåa.
En sak som jag pratar om under besöken är vad man får skriva om och vilka ord man får använda. Det känns extra viktigt nu i och med den aktuella debatten om censur och självcensur inom barn- och ungdomslitteraturen. Enligt min mening finns det inga förbjudna ämnen och i princip inte heller några förbjudna ord. Men självklart är det viktigt att göra det på rätt sätt och anpassat efter målgruppens ålder.
I det sammanhanget vill jag gärna ge en eloge till min redaktör Louella som under våra tre-fyra år av samarbete haft mycket få synpunkter på just de här sakerna. I min blåögdhet har jag trott att alla författare har samma frihet men så är det tydligen inte.
måndag 12 april 2010
Skolturné i Ale, dag 1
En av de riktigt stora fördelarna med att skriva för barn och ungdom är möjligheten att komma ut till bibliotek och skolor på så kallade författarbesök. Eftersom jag hittills skrivit huvudsakligen för 9-13-åringar är det oftast mellanstadieelever som jag har haft förmånen att få möta.
Det är en fantastisk ålder. Mycket av blygheten från lågstadiet har försvunnit samtidigt som de ännu inte varken har behov av eller ens förmågan att var coola och blasé. De säger vad de tänker, något förenklat uttryckt. Och tänker gör de ju.
I dag träffade jag några femteklassare från Alboskolan i Skepplanda bibliotek. Tekniken som alltid inger en aning oro i förväg visade sig fungera problemfritt; OH-kanonen och min dator pratade med varandra så fort jag satte i sladden.
I dag träffade jag några femteklassare från Alboskolan i Skepplanda bibliotek. Tekniken som alltid inger en aning oro i förväg visade sig fungera problemfritt; OH-kanonen och min dator pratade med varandra så fort jag satte i sladden.
Ungarna var som vanligt på tårna. Lyssnade och ställde en massa frågor, de flesta om författandet förstås men också en del mer oväntade. Dagens topp var nog "Har du suttit i fängelse?".
Vi avslutade båda passen med en skrivövning och de flesta lyckas faktiskt få ur sig riktigt bra grejer på bara 10-15 minuter. Majoriteten valde en uppgift som går ut att fylla i ena halvan av ett mobilsamtal. Där kunde jag, när jag läste igenom dem alldeles nyss, se en klar skillnad mellan könen: nästan alla tjejerna associerade till kärleksrelationer, mer än hälften av killarna till slagsmål.
Dagen i Skepplanda avslutades med fika tillsammans med bibliotekarierna Solveig (som tog bilden) och Elinor.
söndag 11 april 2010
Att skicka brev
En kommentar, svarar jag på barnens brev ett och ett eller alla tillsammans?
Svårt.
Eller inte svårt egentligen, de hade skickat alla brev i samma kuvert så det verkar vara så man gör. Då får också ALLA brev, utan att jag behöver hålla reda på var och än. Vilket jag inte lyckas med hur gärna jag än vill.
Men jag upplever att när jag gör författarbesök så är det viktigaste just själva mötet. Att jag möter barnen, de är de som är centrum. Jag träffar ju bara ganska små barn, detta att jag är författare är lite diffust för dem. Kanske skriver de själva på något? Kanske undrar de något helt annat? Kanske är det inte så jätteofta en vuxen person hälsar på och ägnar tid åt dem och deras frågor?
Och nu skriver de så fina saker i sitt brev, och vill att jag ska hälsa på snart igen. Borde jag det då?
Nej.
En av förutsättningarna för det faktiskt rätt lyckade mötet är ju att det är en timme och jag ger järnet. Det vet jag att jag inte pallar hur länge som helst.
Men om de nu svara på det brevet jag skickade till svar, med fina fjärilsbrevpappret, då har jag fått brevvänner och brevvänner är kul!
Och NU kom ett sms från "svärdottern" om att sädesärlan är siktad vi Biskops-Arnö!
torsdag 8 april 2010
Att få brev
Nu kom posten, nu kan jag skriva på riktigt.
Jo, det rosa, det handlade ju om att undersöka något noggrant.
Och skolbesöken under Litteraturveckan handlade också om det för mig, att undersöka noggrant.
Nu har jag fått brev från en av skolklasserna, nämligen 1E på Backegårdsskolan. Åh, jag blir så GLAD!!!
Så jättegrad, hela kroppen full av skratt och värme, så fina brev. Så fina bilder, så vackra ord och så snällt från hjärtat alltihop. Det känns extra bra då att ha tänkt så mycket just på Backegårdsskolan efter besöket.
Jo, för jag var ju där en hel dag och blev så fint emottagen. Dagen innan hade jag varit i Nya Långedragsskolan, det var också väldigt trevligt, en mycket mysig skola, verkligen.
Två skolor i var sin ände av 11ans spårvagn.
Man sitter kvar på vagnen bara, samma busskort gäller men resan är så lång, så lång. Så olika det kan vara, så olika det SER UT, bara en sådan sak. Vacker och varierad villabebyggelse med havet strax intill, eller rad efter rad av fantastiskt grå höghus och grusiga gångvägar.
Fint då att skolorna är ganska lika. Att lärarna på båda ställena verkligen kändes engagerade och rara, att alla ungarna utan undantag var urmysiga. Att barnen har sin skola och att den verkar bra...
Det var en mycket omtumlande resa.
I alla fall.
Mitt lilla brev... "Jag har målat kåltrasst. Jag kan allt om kåltrasst".
Jag ska visa några av barnens teckningar, men jag måste fråga dem först och nu har de påsklov. Tills de svarat får det räcka med min egen koltrast.
Jessika Berglund
onsdag 7 april 2010
tisdag 6 april 2010
Rosa är bara en färg
Nej, rosa är inte alls bara en färg.
Rosa är något underbart!
De unga släktingarna igen, treåringarna har snöat in på rosa. Ja, ja typsikt småtjejer tänker man och blundar för att den ene faktiskt är pojk. Och så försöker man intressera dem för något annat, en annan färg, vad som helst.
Men sen fattar man.
Att intressera sig för rosa är att intressera sig. För något, hade det varit kattungar eller brandbilar eller olika sorters pasta så hade man sett det, att det är ett intresse.
Ett forskningsområde, som man faktiskt kan utforska.
Som när ungen letar igenom hela bokhyllan efter rosa böcker och hittar Bitterfittan, fast då läser man kanske inte den för henne...
Eller när de gräver igenom fyra kritaskar på jakt efter alla rosa kritor och allvarligt överväger att ta med även lila. Men ratar de lila.
Jag gjorde nyss en massa skolbesök där jag pratade med lågstadieelever om att göra faktabilder. Alltså bilder med information i, relativt sann sådan. Om att man måste forska då, fördjupa sig, verkligen grundligt gräva ner sig i det man till sist lyckas avbilda.
Så kan man såklart göra också med en färg.
Rosa är en färg, men inte bara.
Det är blommor (min mamma har många rosa blommor i trädgården...) och insidan av händerna, öron i motljus, kattens nos, yoghurt med hallonsylt.
I morgon ska jag gå och köpa släktingarna en kritask med bara rosa kritor, tusen nyanser. Så att de kan forska lite.Så kan vi ta grönt lite senare.
Jessika Berglund
måndag 5 april 2010
Att läsa för unga släktingar
Jaha, då är det dags att börja.
Ingen överaskning precis, jag har vetat länge att den dagen skulle komma. men nu känns det VIKTIGT och lite pirrigt att inleda den här bloggen, som är en sådan bra idé...
I säkert flera veckor har jag försökt tänka ut bästa texten att börja med. Det kommer nya idéer hela tiden, och sen glömmer jag dem lika snabbt. Svårt....
Men jag har valt.
Om att läsa bild.
Om att läsa högt.
Jag har en kull unga släktingar som jag tycker mycket om. Härom dagen passade jag dem och då läste vi. Jag gjorde som på dagis, att jag packade en påse (den blommiga) med fem utvalda böcker och så läste vi dem, bara dem, i en ordning som ungarna kom överens om.
En unge på var sida och så en i knät att försöka se texten över.
En av böckerna var Pimm och stora bär-björnen av Lena Arro/ Sara Gimbergsson. Det är roligt att läsa böcker av vänner och kollegor, och det är roligt att prata om dem med barnen. Att det är just de här personerna som gjort boken, Lena och Sara, att det är ett jobb och en rolighet som folk håller på med.
Som man kan göra.
Jag tror att barn är intresserade av vad vuxna människor gör på sina jobb nämligen. Och jag vill gärna att det ska verka som en bra idé att bli vuxen, så småningom. Som att det händer roliga saker då också. Vad ska man annars växa för?
Ja.
Och så pekade My, 3 år på bilderna och sa att en sån bok har vi med. Om att vara stor och liten. Och då kom jag på att det har de, nämligen Lycke och Lage, ibland är det bra att vara liten, de har fått den av mig nämligen. Och ja, bilderna är lika. Man känner igen figurerna och det är ju för att det är Sara som har gjort dem!
Sådant kan man läsa utan att kunna bokstäver.
Sen läste vi Vilse. De bilderna har också Sara gjort...
Och sen ritade vi stora hajar på gamla överblivna brevpapper.
ps, texten till Lycke och Lage har Lena Arro skrivit, och texten till Vilse skrev Kristina Westerlund. Och ja, jag har frågat Sara om lov innan jag plockade hennes bilder...
Jessika Berglund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)