Hur är det egentligen; är man illustratör om man inte har några uppdrag? Den frågan ställde jag mig efter att gått från att ha jobbat femtio av årets femtiotvå veckor (den mest intensiva Kråketiden var sån…) till att jobba mer sporadiskt. Att helt plötsligt kanske ha två månaders ofrivillig semester var för mig en besvärlig omställning, samtidigt som det inte kändes lockande att börja jaga nya potentiella kunder. Det kändes bara jobbigt, jag var inte alls lika hungrig längre för hur kul var det egentligen att illustrera? Ville jag verkligen fortsätta?
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
LÅNGVARIGA UPPDRAG
I mitt förra inlägg berättade jag om en för mig viktig bild som gav mig ett uppdrag att illustrera samtliga böcker och reklammaterial till en bokklubb. Kråkes bokklubb, Gleerups förlag med Marie Rydell som huvudförfattare. Ett uppdrag som gjorde att jag kunde börja illustrera på heltid.
måndag 27 februari 2012
BETYDELSEFULL BILD
Hej alla bloggläsare! Jag heter Jessica Lindholm och bor i Hova, en liten ort i norra Västergötland och jobbar som illustratör. När jag nyligen blev medlem i barnboksnätet fick jag frågan om jag ville blogga. Och det ville jag.
I mitt första inlägg tänkte jag berätta om en ganska anspråkslös bild som kom att betyda mycket, nästan allt, för att jag skulle kunna leva av mitt illustrerande på heltid.
fredag 24 februari 2012
Spökskåp med mera
Jag var i Umeå i början av veckan, höll en workshop och gjorde skolbesök på Västangårdsskolan. Det finns så mycket jag skulle kunna berätta. Jag skulle kunna berätta att det finns ett äkta spökskåp i bibblans sagorum. Jag skulle kunna dra byggnadens historia som en del av (numera nedlagda) Umedalens mentalsjukhus. Jag skulle kunna berätta om hur slöjdlärarna jobbar med böcker, hur bibliotekarierna smyger i kulvertar och eleverna blir omslagsrecensenter. Jag kan visa exempel på det nära samarbetet mellan skola och bibbla.
Det får bli i form av en bildkavalkad och några länkar. Titta noga nu:
Nära samarbete mellan lärare och bibliotek under devisen "Leka, språka, lära". Klicka HÄR så får du läsa mer om projektet där Engelbert var med.
PS! Det där med böckerna och slöjden: Kolla HÄR.
Glad fotograf, besökande författare och f.d. Umebo: Kerstin Lundberg Hahn
Det får bli i form av en bildkavalkad och några länkar. Titta noga nu:
I bibliotekets sagorum finns ett äkta spökskåp. Det verkar trivas där och håller sig någorlunda lugnt. |
Vicky Uhlander med slöjdlärarens tolkning av Kråkan Engelbert, skapad av Lena Arro och Catarina Kruusval. |
PS! Det där med böckerna och slöjden: Kolla HÄR.
Glad fotograf, besökande författare och f.d. Umebo: Kerstin Lundberg Hahn
torsdag 23 februari 2012
Man vet att man är i Västerbotten ...
...jo, man vet att man är i Västerbotten
när man rycker till vid någons mobilsignal
på bussen
en knallkall vinterdag
och det är storspoven
som sjunger sorgset
i någons jackficka
Och från det ena till det andra undrar jag fortfarande över det där med barnbokskritik. DN:s kritikerpris "Lagercrantzen" gick till Sydsvenskans Per Svensson härom dagen. Han säger så här i en DN-intervju den 21:a februari:
En recension måste alltid vara en text i sin egen rätt. Det ska var givande läsning också för den som inte läst boken. Kritiken ska också vara allmänbildande, människor vill lära sig saker. Och den ska vara underhållande. Just underhållningsvärdet är underskattat i Sverige.
Nog borde det gälla också för barnbokskritik?
Funderar Kerstin Lundberg Hahn
Och imorgon blir det bildkavalkad från Umedalens bibbla. Då får man veta vem fågeln är som sitter i Vickys hand (se gårdagen).
när man rycker till vid någons mobilsignal
på bussen
en knallkall vinterdag
och det är storspoven
som sjunger sorgset
i någons jackficka
Storspov av Martin Löfqvist, Sörfors. I juni sjunger storspoven i min bok "Skuggan i väggen" |
Och från det ena till det andra undrar jag fortfarande över det där med barnbokskritik. DN:s kritikerpris "Lagercrantzen" gick till Sydsvenskans Per Svensson härom dagen. Han säger så här i en DN-intervju den 21:a februari:
En recension måste alltid vara en text i sin egen rätt. Det ska var givande läsning också för den som inte läst boken. Kritiken ska också vara allmänbildande, människor vill lära sig saker. Och den ska vara underhållande. Just underhållningsvärdet är underskattat i Sverige.
Nog borde det gälla också för barnbokskritik?
Funderar Kerstin Lundberg Hahn
Och imorgon blir det bildkavalkad från Umedalens bibbla. Då får man veta vem fågeln är som sitter i Vickys hand (se gårdagen).
onsdag 22 februari 2012
Snöbollspris
I år delas det nyinstiftade priset Snöbollen - Årets svenska bilderbok ut för första gången. Så spännande det ska bli! Den 1 mars kommer det att meddelas vem eller vilka som har skapar 2011 års bästa bilderbok. Det är Umeåbaserade Krumelur - föreningen för unga ord i norr som ser till att den unika konstform som bilderboken är ska lyftas fram och stå i fokus. De säger bl.a. att målet med detta bilderbokspris är att "lyfta bilderbokens status så att dess unika möjligheter blir synliggjorda". Och priset ska delas ut till "upphovspersonerna till den bok vars konstnärliga uttryck på ett föredömligt sätt tar tillvara den unika bilderbokens möjligheter".
Caroline Röstlund bloggade ett inlägg om detta redan i augusti i år, och nu närmar sig prisutdelningen.
Jag träffade Wiveca 'Vicky' Uhlander i Umeå, ordförande i juryn, och passade på att ställa några frågor.
Caroline Röstlund bloggade ett inlägg om detta redan i augusti i år, och nu närmar sig prisutdelningen.
Jag träffade Wiveca 'Vicky' Uhlander i Umeå, ordförande i juryn, och passade på att ställa några frågor.
Vicky Uhlander och en kråka. Vad kråkan heter och var den bor? Mer om det senare i veckan. |
måndag 20 februari 2012
Snövitt och sjutusan till plogvallar
Umebesök. Snöstorm. Snörök. Snöhögar: knähöga, lårdjupa.
Plogvallar: manshöga, kvinnodjupa, barnsväljande, hundbajsdöljande, lyktstolpeklättrande. Snöglittrande.
Snöknarriga snögator. Motorbullerdämpande, vitblänkande. Snöblåa.
Plogvallar: manshöga, kvinnodjupa, barnsväljande, hundbajsdöljande, lyktstolpeklättrande. Snöglittrande.
Snöknarriga snögator. Motorbullerdämpande, vitblänkande. Snöblåa.
söndag 12 februari 2012
fredag 10 februari 2012
Att återvända
När det gäller gamla lästips så tänkte jag så här avslutande spåna lite runt att återvända till gamla böcker. De flesta av oss har de där speciella böckerna som man läser om med jämna mellanrum; de erbjuder en värld där man trivs. De blir en del av ens liv, en trygg tråd att följa när allt annat stormar och förändras eller ett välkänt äventyr en dag när allt annat är trist vardag.
Det susar i säven är för mig en sån värld. När tillvaron förlorat riktningen kan jag hitta tillbaka bara genom att lyssna på ljudbanden i bilen. Med Mulle, Vattenråtta och Padda och deras dekadenta ungkarlsliv i den vackra engelska naturen växer själva meningsfullheten fram igen.
En speciell återvändarupplevelse fick jag för några år sedan då jag läste Maria Gripes Ellen, Dellen. Jag mindes inte att jag läst den förut. Men under läsningens gång så förstod jag att jag hade det, någon gång i tidigaste tonåren – minnet visar min mellanstadieskola så kanske var jag bara tolv. Och när jag nu läste om den fick jag en så stark nuupplevelse av den jag var då. Alla tankarna, känslorna, drömmarna kom tillbaka och de tolkningar jag gjorde av bokens handling som tolvåring var tydliga och självklara. Läsningen fick mig att lära känna den jag en gång var.
Att läsa om det man läste som barn är en läsning som inte påminner om någon annan. Man ser och upplever detaljer som man blivit blind för senare. Det gäller också illustrationerna. Den vackraste bild jag visste som barn var den med prinsessan Vår i Olles skidfärd. Hur hon med sitt gyllene hår svävar fram över himlavalvet bakom sina citronfjärilar. När jag ser bilden idag kan jag växla mellan mitt barnaögas fascination och min vuxnas blick, som inte alls blir imponerad. Och frågan är, hur har mina sinnen kunnat bli så trångsynta? Varför glittrar det inte längre runt prinsessan Vår? Men likt bilden som visar både en häxa och en prinsessa, ni vet perspektivbytet som gör att teckningen helt förändras, kan jag växla till den sinnrikare barnblicken och på det viset blir de böcker jag läste som barn ovärderliga nycklar. För det är där, på andra sidan, med min barnblick, jag vill skapa. Men dörren är inte lätt att ta sig igenom. Likt Alice i underlandet är man ena stunden för stor och andra för liten.
Nu är veckorna med gamla boktips slut, nästa vecka är det sportlov på bloggen. Men veckan därpå fortsätter vi med nytt ämne.
Det susar i säven är för mig en sån värld. När tillvaron förlorat riktningen kan jag hitta tillbaka bara genom att lyssna på ljudbanden i bilen. Med Mulle, Vattenråtta och Padda och deras dekadenta ungkarlsliv i den vackra engelska naturen växer själva meningsfullheten fram igen.
En speciell återvändarupplevelse fick jag för några år sedan då jag läste Maria Gripes Ellen, Dellen. Jag mindes inte att jag läst den förut. Men under läsningens gång så förstod jag att jag hade det, någon gång i tidigaste tonåren – minnet visar min mellanstadieskola så kanske var jag bara tolv. Och när jag nu läste om den fick jag en så stark nuupplevelse av den jag var då. Alla tankarna, känslorna, drömmarna kom tillbaka och de tolkningar jag gjorde av bokens handling som tolvåring var tydliga och självklara. Läsningen fick mig att lära känna den jag en gång var.
Att läsa om det man läste som barn är en läsning som inte påminner om någon annan. Man ser och upplever detaljer som man blivit blind för senare. Det gäller också illustrationerna. Den vackraste bild jag visste som barn var den med prinsessan Vår i Olles skidfärd. Hur hon med sitt gyllene hår svävar fram över himlavalvet bakom sina citronfjärilar. När jag ser bilden idag kan jag växla mellan mitt barnaögas fascination och min vuxnas blick, som inte alls blir imponerad. Och frågan är, hur har mina sinnen kunnat bli så trångsynta? Varför glittrar det inte längre runt prinsessan Vår? Men likt bilden som visar både en häxa och en prinsessa, ni vet perspektivbytet som gör att teckningen helt förändras, kan jag växla till den sinnrikare barnblicken och på det viset blir de böcker jag läste som barn ovärderliga nycklar. För det är där, på andra sidan, med min barnblick, jag vill skapa. Men dörren är inte lätt att ta sig igenom. Likt Alice i underlandet är man ena stunden för stor och andra för liten.
Nu är veckorna med gamla boktips slut, nästa vecka är det sportlov på bloggen. Men veckan därpå fortsätter vi med nytt ämne.
torsdag 9 februari 2012
Några fler böcker...
Avslutningsvis kommer några fler boktips:
För mellanåldern tipsar Gertrud Widerberg på Stadsbiblioteket i Göteborg om böckerna:
Vargflickan och Vildmarken talar av Jean Craighead
Pinquo - pingvinen av Colin Thiele
och
Den hemliga trädgården av Frances Hudgson Burnett.
Frida Lax, Bokhandeln Bokskåpet, tipsar om böckerna:
Min älva av Ann-Madeleine Gelotte
Lisen kan inte sova av Kaj och Per Beckman
Fyll gärna på i kommentarfältet med dina egna boktips!
För mellanåldern tipsar Gertrud Widerberg på Stadsbiblioteket i Göteborg om böckerna:
Vargflickan och Vildmarken talar av Jean Craighead
Pinquo - pingvinen av Colin Thiele
och
Den hemliga trädgården av Frances Hudgson Burnett.
Klassikern Den hemliga trädgården finns i ny upplaga på B. Wahlströms förlag, med underbara illustrationer |
Frida Lax, Bokhandeln Bokskåpet, tipsar om böckerna:
Min älva av Ann-Madeleine Gelotte
Lisen kan inte sova av Kaj och Per Beckman
Fyll gärna på i kommentarfältet med dina egna boktips!
onsdag 8 februari 2012
0-10 år
Böcker det är något att hålla i handen hela livet. Om man får boken introducerad för sig som liten är det lättare att ta den med sig i sitt eget liv när man blir större.
Därför är just högläsning för små barn så viktig. Det börjar med pekboken och sen läser man högt upp till 10 års ålder ungefär. Efter 10 års ålder har de flesta barn fått upp ett läsflyt som gör att de orkar ta sig igenom en bok. Om barnen inte orkar läsa efter den åldern har vi tipsat om högläsningsböcker för lite äldre i tidigare inlägg. Jag har valt böcker ur vår bokhylla som på det ena eller andra viset blivit favoriter genom åren.
© Caroline Röstlund 2012 |
ca 0-3 år
HÄR ÄR DET LILLA HUSET
av Barbro Lindgren och Eva Eriksson, Eriksson&Lindgren 1994
En upprepningssaga där man får möta alla i det lilla huset. ”Först kommer gubben ut -HÄJ HÄJ säger gubben. Varpå barnen med glädje svarar -ÄJ ÄJ! Sen kommer gumman ut -GODAGEN säger gumman -ODA! Säger barnen.
En upprepningssaga där man får möta alla i det lilla huset. ”Först kommer gubben ut -HÄJ HÄJ säger gubben. Varpå barnen med glädje svarar -ÄJ ÄJ! Sen kommer gumman ut -GODAGEN säger gumman -ODA! Säger barnen.
EMMAS VERKSTAD
av Gunilla Wolde, Natur&Kultur 1976
Emma är Tottes kompis och alla de böckerna är fortfarande aktuella i det lilla barnets värld. Det roliga är 70-tals pedagogiken. I Emmas verkstad har Emmas leksaker gått sönder.
Vilket inte alls innebär att Emma vill ha nya saker!
Nej, hon lagar och visar med mycket handfasta tips på hur man går till väga när tex dockan har tappat sitt hår.
Emma är Tottes kompis och alla de böckerna är fortfarande aktuella i det lilla barnets värld. Det roliga är 70-tals pedagogiken. I Emmas verkstad har Emmas leksaker gått sönder.
Vilket inte alls innebär att Emma vill ha nya saker!
Nej, hon lagar och visar med mycket handfasta tips på hur man går till väga när tex dockan har tappat sitt hår.
LITE SJUK
av Anna-Clara Tidholm, Alfabeta 2002
Fin bok om att vara lite sjuk på småbarns språk som blir till poesi. ”Pojken snuvig Lite sjuk Flickan ramlar Näsan aj Pappa blåsa. Plåster på.” Lagom mycket text för otåliga små barn. Det ska gå fort och gärna många gånger. I det här fallet står man ut med hur många omläsningar som helst.
Efter några år räcker det inte med att härma gubben eller titta på sjuka barn utan barnen vill vara delaktiga på ett annat sätt. När de börjar förskoleklass är det roligt att räkna allt!
tisdag 7 februari 2012
Eddie och Mimmi.
Mera Tema; Gamla Boktips.
Och som sagt, fyll gärna på i kommentarerna!
Så här skriver Lotta Olsson i lördagen DN, apropå att böcker försvinner så fort ur bokhandeln och sen är svåra att hitta.
Fast de fortfarande är bra;
En väldigt enkel åtgärd som alla bokförlag borde kunna införa bums är en tipslista på hemsidan, där man kan skriva vilka böcker man vill ska komma ut i nya upplagor, Så kan bokförlagen få lite idéer om vad som efterfrågas.
Så rätt, så rätt.
Men som läsare kan man ju också gå till biblan, där finns faktiskt det mesta kvar:)
Och som sagt, fyll gärna på i kommentarerna!
Så här skriver Lotta Olsson i lördagen DN, apropå att böcker försvinner så fort ur bokhandeln och sen är svåra att hitta.
Fast de fortfarande är bra;
En väldigt enkel åtgärd som alla bokförlag borde kunna införa bums är en tipslista på hemsidan, där man kan skriva vilka böcker man vill ska komma ut i nya upplagor, Så kan bokförlagen få lite idéer om vad som efterfrågas.
Så rätt, så rätt.
Men som läsare kan man ju också gå till biblan, där finns faktiskt det mesta kvar:)
måndag 6 februari 2012
Magasinet.
Också denna vecka är det Tema: gamla boktips.
Då när jag var på biblan häromdagen och pratade med Anita Leman hamnade vi ju på klassikerna.
Vilka nu det är.
Man kanske kan säga att det är "böcker som har varit underbar läsning för några årskullar barn"?
Eller måste det vara verkligt gamla böcker, sådant som lästs av generationer? Då blir det naturligtvis svårare eftersom så mycket av samtiden märks i texten, både till innehåll och språk.
Vissa böcker blir på något vis klassiska med en gång och då kan det kanske bero på att de handlar om mycket självklara saker. Som att vara människa, att växa upp, lära känna sig själv osv...
Men gör inte alla böcker det, på något sätt?
Då när jag var på biblan häromdagen och pratade med Anita Leman hamnade vi ju på klassikerna.
Vilka nu det är.
Man kanske kan säga att det är "böcker som har varit underbar läsning för några årskullar barn"?
Eller måste det vara verkligt gamla böcker, sådant som lästs av generationer? Då blir det naturligtvis svårare eftersom så mycket av samtiden märks i texten, både till innehåll och språk.
Vissa böcker blir på något vis klassiska med en gång och då kan det kanske bero på att de handlar om mycket självklara saker. Som att vara människa, att växa upp, lära känna sig själv osv...
Men gör inte alla böcker det, på något sätt?
lördag 4 februari 2012
Ö-världen
Nu fortsätter Tema: gamla boktips....
Eftersom det är jag som har samlat ihop boktips den här perioden blir det mest fantasy.
Det blir böcker som passar för högläsning, men såklart kan läsas tyst också.
Och det blir böcker som egentligen inte har någon åldersmålgrupp. Är man bara stor nog att ta till sig dem, och det är man ofta runt 11-12 sådär så går det bra.
De flesta har jag sedan läst om som vuxen och då är de plötsligt vuxenböcker....
Är det detta vi kallar klassiker?
Eftersom det är jag som har samlat ihop boktips den här perioden blir det mest fantasy.
Det blir böcker som passar för högläsning, men såklart kan läsas tyst också.
Och det blir böcker som egentligen inte har någon åldersmålgrupp. Är man bara stor nog att ta till sig dem, och det är man ofta runt 11-12 sådär så går det bra.
De flesta har jag sedan läst om som vuxen och då är de plötsligt vuxenböcker....
Är det detta vi kallar klassiker?
onsdag 1 februari 2012
Läsa tillsammans.
Idag fortsätter Tema: gamla boktips....
Jag älskar högläsning.
Både som idé och som något man verkligen gör - läser för någon som lyssnar, kanske med kaffekoppen i närheten och ett fönster öppet om det är sommar.
Tillsammans kan man ta sig igenom helt andra böcker än de man läser själv, så kan det vara.
Det kan vara så att barnet är, säg 9-12 år och läser sådär lite halvbra. Han eller hon KAN läsa, men det går ändå lite knackigt och det är rätt många ord man inte förstår. Då måste boken gripa tag rätt rejält och den får inte vara för svår. Har man ingen att prata med om det lästa måste det vara ganska tillgängligt, så tänker jag.
Jag älskar högläsning.
Både som idé och som något man verkligen gör - läser för någon som lyssnar, kanske med kaffekoppen i närheten och ett fönster öppet om det är sommar.
Tillsammans kan man ta sig igenom helt andra böcker än de man läser själv, så kan det vara.
Det kan vara så att barnet är, säg 9-12 år och läser sådär lite halvbra. Han eller hon KAN läsa, men det går ändå lite knackigt och det är rätt många ord man inte förstår. Då måste boken gripa tag rätt rejält och den får inte vara för svår. Har man ingen att prata med om det lästa måste det vara ganska tillgängligt, så tänker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)