Att skriva ur ett barns synvinkel - det låter sig inte göras utan att man använder sig själv. Därför är skrivandet samtidigt ett slags resa i tiden. Oförvanskade minnen kanske det är ont om, men det man minns finns ändå, som ett slags stökigt huller-om-buller-förråd av upplevelser och känslor. Därur kan man ösa eller småpytsa, eller kanske bara kika ner för att sedan dra upp huvudet igen och skriva, om händelser som inte är ett dugg sanna, men som känns ... sanna?
Alla vi som skriver för barn och unga måste förhålla oss aktivt till den egna barndomen/ungdomstiden. Det tror jag. Vad kan man göra med minnen?
Och kanske ännu mer intressant: Hur påverkar minnena skrivandet? Och hur påverkar skrivandet minnena? Det kan man fundera på medan man ligger i hängmattan, bakar namnsdagstårta eller hugger ved.
(Återkommer senare i veckan med länkar ill ett par tidigare inlägg som på olika sätt handlar om kopplingen mellan minnen och skrivande.)
Kerstin Lundberg Hahn
3 kommentarer:
Åh, vilket intressant ämne för fortsatta samtal! På webben eller irl. Kanske helst det senare...
//Maud
Roligt att du tycker det, Maud. Jag håller också på att läsa (för 2a gg), En dåre fri av Beate Grimsrud där hon låter huvudpersonen säga ungefär: "Jag brukar säga att allt jag skriver är självupplevt eftersom jag upplevt allt med mina sinnen och känslor när jag skrivit det."
Så är det ju!
Det är sanning alltihop.
Jag hittar egentligen aldrig på någonting. Kanske kan man säga att jag hittar det istället? I eller utanför mig själv.
Ett viktigt ämne att prata om " i verkligheten", det tar vi med oss:)
Skicka en kommentar