måndag 25 juli 2011

Mod

Jag vill skriva om mod. Nu. På bloggen. Men också i mina böcker, som när jag skrev min första roman om Jenny och Kristina som möts i en högstadieskola i norrland i början av 00 talet och blir kära. Bög är ett skällsord man ropar för att motivera att man doppar någon i toaletten och på lektionerna kan man diskutera vad som är äckligast, bögar eller lesbiska. Då krävs det mod.

Jag tänker att många unga romankaraktärer, flator och bögar, har just modet gemensamt, Jonas Gardells tonåriga Juha i ”Ett ufo gör entré”, Annika Ruth Perssons Jenny, Hans Olssons Johan, Ragnfrid Trahaugs Ida, Mian Lodalens Connie. Och Åsa Nilssons Alexandra i ”Dags att våga”.

Det krävs mod för att möta fördomar och gå bortom det förväntade. Men mod är också en del av själva berättelsen om kärlek. Också då den är som mest förväntad - omgiven endast av imponerade klasskompisar, eller släktingar som kommer på inflyttningsfest med en inslagen espressomaskin under armen – krävs stort mod för att närma sig.

Modet kan vara karaktärens. Men också själva berättelsen. Eller berättandet. Mod kan handla om att inte stanna, om att säga, det måste finnas mer än såhär, om att sitta ensam på tåget in till stan med ett telefonnummer på en lapp i fickan. Kanske är det därför så många ungdomsromaner handlar om just mod. Det är en sån tid. Ett helt annat liv än det som var tänkt kan plötsligt skymta bakom skogen på andra sidan viken. Stort, underbart, skrämmande.

Minns ni vilka modiga karaktärer ni läste om när ni växte upp?
Hur är man modig? Vad händer om modet tar slut? Vad är en modig berättelse? Hur kan man skriva, eller rita mod?

Katja Timgren

5 kommentarer:

Caroline sa...

Nu måste jag få säga att mod är den drivkraft som behövs för att överhuvudtaget välja ett yrke som illustratör eller författare. Ja, kulturarbetare överhuvudtaget. Man kastar sig dagligen ut i ett ingenting utan skyddsnät och vet inte alls vart man kommer att landa. Hand i hand med modet går lusten och måstet, inte för någon annans skull utan för sin egen. Om och när man sedan möter andra som kastat sig ut blir illafall jag stärkt av deras mod och fylld av lust för att göra samma sak i morgon igen.

inger granberg sa...

Mod är tycker jag att göra saker som man vet är de rätta även när det inte är bekvämt. Att våga säga vad man tycker på en arbetsplats tex fast det kanske blir alldeles tyst eller man hör hörbara suckar. Mod kan vara andra saker som att våga vara med någon som har djup sorg, att våga vara kvar fast det inte finns några ord och man bara känner sin otilräcklighet.
Många böcker jag läste när jag var liten handlade om karaktärer som först visade sig svaga men som man sen märkte hade styrka.
Mumintrollet i trollvinter. Mio i Mio min Mio. Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Barbro i Jättehemligt etc.
Mod är ju också att våga utvekclas lyssna på sin egen röst och ton.

Jessika sa...

Visst kan det vara mod att ALLS skriva, göra bild eller uttrycka sig på annat sätt som fri kulturarbetare.
Det är att kasta sig in i något som är osäkert och otydligt, där man dessutom syns mycket och hela tiden måsta försvara sitt val.
Men därmed är det inte självklart att det som kommer ut av ens arbete är så modigt. Alltså det finns många sätt som saker kan vara bra på, mängder av igenkänning som behövs och berättelser som ska berättas vare sig de är verkligt nyskapande eller bara underhållande och spännande. Det är bra och nödvändigt.
Och roligt.
Men sen finns det faktiskt berättelser som kräver extra mycket mod, inte bara av karaktärerna utan av den som skriver, ritar eller vad han/hon nu gör!
För sen står man där med sin offentlighet och kan liksom inte försvinna igen.
De här modiga berättelserna som Katja nämner, när man till sist hittar dem och kanske inte ens vågar visa att man hittat dem, och får hjälp med ord och erfarenhet att förstå något om världen och sig själv, då är det något utöver själva läsupplevelsen.
När jag som läsare är tyst och inget vågar säga så hjälper författaren och karaktärerna till.
När jag som författare inte riktigt vågar kan jag också ha hjälp av karaktären.
Och av tanken på en läsare som BEHÖVER mina ord.

inger granberg sa...

Min syster har skrivit ett mycket intressant blogginlägg om mod efter att ha läst det här inlägget.
Mycket intressant om mod som ett slags civilkurage.

http://micolek.blogg.se/2011/july/mod.html

Pia Johansson sa...

Och först måste man ju vara rädd för att kunna vara modig... Glöm inte det.