Workshop på Tiny Toones:

Nu avslutar jag min bloggvecka med att berätta om Tiny Toones och vårt besök där, som var en del av kulturutbytesprojektet Femival. Du kan även besöka deres hemsida HÄR eller http://tinytoones.org/

Foto: Joel Sames, Tiny Toones.

Tiny Toones är alltså ett dagcenter i Phnom Penh, för att hjälpa och inspirera barn som annars är hänvisade till gatan under dagarna (och tyvärr i många fall även under nätterna). Här lägger man vikt vid kreativa ämnen. Till vardags bjuder centret på undervisning i breakdans och rapp samt DJ-ing, datorkundskap, khmer (att läsa och skriva), engelska, undervisning i att handskas med skador från droger och HIV, samt i traditionellt Khmer-måleri och numera även i sångskrivning.

Det var en kul utmaning att få vara med om deras allra första workshop i kreativt skrivande. Onsdagen den 23 februari 2011 åkte Sveinbjörg, jag och Anna (som fortfarande var vår tolk) ut till Kambodjas första hiphop center, för att hålla tre timmars workshop under eftermiddagen. 

En liten grupp killar, i åldern 17 – 20 år, visade sig lockade av ämnet; killar med ansvarsfulla roller på centret. DJ Curly och dansaren Homie, båda lärare på Tiny Toones; Thet, centrets lärare i datorkundskap, var där, samtidigt som han hade koll på sina elever i rummet intill. Två rappare hade hittat dit, uttrycksfulla killar med berättande kroppsspråk och mimik, visade det sig isär när vi tog en omgång improviserad muntlig spökhistoria.

De fick smaka på en västerländsk prosadikt (översatt till khmer) vilket nog var mest konstigt för dem, och när de fick välja egen poetiska form så skrev de gärna inom en av alla de (drygt 50) traditionella kambodjanska poesiformerna.

Vi började med en skrivövning då de fick välja mellan tre olika meningar. ”Den gamla maten gjorde mig sjuk” var ett tema de uppenbart lätt kunde identifiera sig med och spinna vidare på. Fast Curly berättade hellre om sin arbetsplats till att börja med. När temat blev spöken, då växte det fram en skrämmande bild på hans papper: ett spöke utan kropp, bara ett huvud som åt just människors inälvor. Och råttor, berättar han.

Foto: Kristín Bjarnadóttir. Rapparkillarna kollar isländska spöken; t.h. bboy Homie.

Traditionella spöken?

Homie och Thet hade tillgång till en egendomlig källa i fråga om spökhistorier, de var båda från norra Kambodja. Homies berättelse utspelade sig i ett mindre samhälle utan för Battambang, till att börja med i ett enkelt hus.

 ”Det finns ett traditionellt trädhus, där många människor bor tillsammans. I det här huset verkar det finnas ett spöke, för under en kort period dog alla som bodde i huset. Ingen visste varför.” Och Homie berättar om hur grannarna kunde höra röster från huset. Hur de av ren skräck vägrade gå förbi, stannade hemma från klockan fem på eftermiddagen till klockan sju på morgonen. Och de började fundera på att flytta till ett annat samhälle. Sammanfattningsvis slutade det ungefär så här:

”En morgon när folk var på väg till arbetet på risfälten på sina cyklar började det komma ut människor ifrån det övergivna huset. De försökte lifta, satte sig rent av bak på cyklarna. En av cyklisterna vände sig om och såg att han fått en passagerare som visade sig vara ett kvinnligt spöke. Denna natt dog han.”

Berättelsen leder onekligen tankarna till vad man kan föreställa sig att folk fått uppleva under 70-talet, då människor ständigt försvann från de lantliga arbetskollektiven utan förklaring.  Det visade sig också att Homie hade valt att återberätta vad han själv har hört berättas, och han har även en relation till det här huset.

Det ansiktslösa skrikandet.

Vad Thet skriver ner för att sen läsa upp, är en rad olika sagor han antingen upplevt eller hört under sin uppväxt i Battambang. Exempelvis när spöken hoppade upp på bilarna och åstadkom bilolyckor genom att störa förarna. Han minns att ett hundratal människor omkom på det viset under kort period när han var 12 år. 

En annan handlar om risbönderna som på väg till risfälten hörde skrik, från fältet eller skogen, men utan att kunna se någon där. Det ansiktslösa skrikandet gjorde dem så skräckslagna att de inte längre vågade vara ute och arbeta på fälten i just det området.

Thet berättar om en glassförsäljares öde då han upptäcker att pengarna är borta och glassen flyter omkring … Och slutligen får vi höra om ambulansen som var full med lemlästade människor på väg till sjukhuset. På något oförklarligt sätt visar den sig vara tom när den kommer fram.

Otäcka sagor eller hur? Och det värsta: jag tror de är sanna, att allt detta har hänt i verkligheten.

Fler nutida spöken

Den ena rapparkillen skriver om ett vitt ställe där han möter en vitklädd kvinna, som han tilltalar. Han får inget svar. I stället ser han hur hennes ögon växer sig skrämmande stora och hur hennes tunga blir lång. När han fattar att det är fråga om ett spöke av den onda typen, då svimmar han.

Den andra rapparkillen kallar sig Ya. När vi kommer till den personliga spökhistorien, knyter hans skrivna berättelse an till olyckan under vattenfestivalen i november 2010.*

Ya berättar om de döda som kommer tillbaka. De söker efter sina bröder och systrar, söker i hemmen, vandrar på gatorna, hörs skrika från bron. De ropar på hjälp.

Nä vi har fått hans berättelse översatt frågar jag om han förlorat någon vän i den olyckan. Först skakar han på huvudet och skrattar lite innan svaret kommer. Jo visst. Två av hans vänner omkom.

Vad vi först senare får veta, är att gatorna i Phnom Penh faktiskt tömdes dagarna efter olyckan. Även vuxna människor vågade sig inte ut i flera dagar på grund av spöken. Så levande är denna folktro.

Floden som byter riktning och vattenfestivalen*

Tonlé Sap är så speciell i sitt samspel med Mekong och människorna, att den får ett eget litet avsnitt. Ett naturfenomen som förser halva Kambodjas befolkning med fisk och vatten. Tonlé Sap är både en sjö och en flod. Floden byter riktning två gånger om året. Det är den som möter Mekongfloden  vid Phnom Penh. Under regnperioden (maj till oktober) växer Mekongfloden och när floden Tonlé Sap tar emot dens överflödsvatten flyter den mot nordväst. Då växer sjön Tonlé Sap (dess  yta går från 2 700 upp till 16 000 kvadratkilometer). När den torra årstiden börjar och Mekongflodens vatten minskar, då vänder Tonlé Sap-floden om, flyter mot sydöst och ger Mekong tillbaka vatten från sjön Tonlé Sap som då krymper.

Kambodjanerna håller sin vattenfestival varje höst. Man firar den tid när flödet vänder mellan floderna Tonlé Sap och Mekong, vilket också blir en tacksägelsetid för flodens betydelse för bevattning och fiske.

Under vattenfestivalen i november 2010 hände en fruktansvärd olycka. Ett populärt område under festivalen är en konstruerad ö som kallas för Diamantön, ett tidigare slumområde nära den ryska ambassaden i Phnom Penh, och hyser numera nybyggda konferens- och utställningshallar, restauranger och underhållning. Under festivalen fördubblas antalet människor i huvudstaden, folk reser dit från hela landet för att delta i firandet. På kvällen, festivalens tredje och sista dag hände det: den glada höjdpunkten förvandlades till en tragedi, när folk försökte komma fram i båda riktingarna från var sin sida av bron. Panik bröt ut på mitten av bron och folk började falla om kull, blev nertrampade av de som i paniken försökte klara sig … Ett 50-tal kastade sig i floden, några försökte rädda sig från kaoset genom att klamra sig fast vid elektriska linjer längs bron, vilket blev dödstöten för en del. Antalet omkomna uppgavs dagen efter vara 345 och nästa lika många skadade.

Just denna tragiska händelse blev en bas för flera av ungdomarnas berättelser. Någon fick vi höra ute på PSE, skolan i närheten av soptippen som vi besökte innan veckan tog slut.

Men det får jag berätta om en annan gång :)

Tack för nu! 

Med svenska sommarhälsningar

Kristín Bjarnadóttir