Den här veckan ska jag blogga om olika ögonblick som jag ibland tänker tillbaka på och som jag delvis tror har format, varför jag skriver om det jag skriver om. Jag börjar med att skriva om en promenad för ganska länge sen.
Det var en stjärnklar kväll och jag var fortfarande ett barn. Min pappa och jag var ute och gick. Vi gick förbi några kyrkogårdar.
Pappa pekade på de olika kyrkorna.
-Det är märkligt att det måste finnas så många kyrkor när det bara finns en enda Gud, sa han.
Vi stod stilla en stund och tittade bortåt kyrkorna och kyrkogårdarna. Pappa såg uppfodrade på mig.
- Varför tror du att människor behöver så många kyrkor när det bara finns en enda Gud, sa han.
- Det är för att människor alltid måste känna att de har rätt, sa jag.
Då tittade min pappa på mig med stolthet i blicken. Han skrattade till.
-Ibland förstår man inte att du bara är ett barn, sa han.
Sista biten hem gick vi över en av kyrkogårdarna. Vi sa ingenting mer. Jag tittade på gravstenarna. Jag tänkte på att under varje gravsten låg någon som en gång varit lika levande som jag, som älskat och hatat, gråtit och grälat och haft samma sorts blodomlopp inom sig som jag.
Då var det som om jag hörde en röst inom mig. Den sa:
- Också du kommer en dag att ligga under en gravsten på en kyrkogård. För så slutar det alltid hur man än lever.
När jag gick och la mig den kvällen tänkte jag att jag inte längre var ett barn.
Inger Granberg
7 kommentarer:
Den kvällen blev du av med en del av din oskuld och kanske började din väg mot författandet samtidigt?
Fanns det en författare i dig redan som barn?
Är det ett förhållningssätt till livet mer än ett yrke?
Min syster har berättat för mig att när vi var tonåringar sa jag att författare är inte något man är, det är något man blir.
Jag tyckte om att både skriva och rita när jag var liten. Men jag fick reda på att jag ritade fult så jag började tidigt drömma om att få ge ut böcker i stället.
Vilken starkt minne och vilken fin text! Så fin!
Ja, vilken fin text, och så klok du var i din kommentar.Så hemskt att någon sa till dig att du ritade fult. Och vad man kan bära med sig sådant. Jag fick höra i skolan att jag inte kunde sjunga, och sen tror man ju på det, och får verkligen kämpa för att inte fastna i den stämpeln.
Tack för era kommentarer.
Annika man brukar ju säga att ett barn föds med hundra språk men blir fråntagen nittionio. Det handlar kanske om att lära sig att sluta värdera sig själv, barnen och andra så mycket och bara använda de uttrycksförmågor man vill om det nu är att skriva eller sjunga eller rita.
Mycket fint skrivet om ett viktigt ögonblick, ett vägskäl!
En fudering jag fick: Vad är att vara barn och vad är det att vara vuxen? Varför har vi så stort behov att dela in människor ja allt i fack kön, ålder,yrke,mm?
Jag har en önskan att vilja se människan bakom all kategorisering... kanske är det därför man vill skriva?!
En intressant fråga Jonna.
Jag tror att vi är densamma inuti hela livet, vi blir bara lite äldre men inte nödvändigtvis klokare. Jag tror att allting egentligen redan finns där från början.
Skicka en kommentar