fredag 6 maj 2011

Fortsatt samtal

Blinka lilla supernova, Alfatbeta förlag.
Bild, Maria Beskow
      Igår publicerade vi första halva av en intervju med Helen Rundgren, författare.
Hennes svar räckte till två inlägg, så här kommer resten! Läs och fundera! Vad är naturfakta för barn?
För mig är faktaböcker för barn helst böcker som på något sätt pratar med sina läsare om, kring eller runt ett ämne. Den brukar kallas faktabok för att den startar i något faktiskt fenomen som är kul, spännande, udda eller på annat sätt roligt att prata om. Naturfakta börjar väl då i något som har med naturen att göra och förmedlar en känsla eller ett stycke trevlig fakta som väcker tankar och frågor kring bläckfiskar, husmossa och stratovulkaner.

På vilket sätt är det annorlunda att jobba med fakta jämfört med annan litteratur?
Man måste kolla allting och jag har en ständig ångest för möjliga faktafel, misstag eller missuppfattningar av olika slag. Det är det värsta som finns! Varje gång en ny bok dimper ner i brevlådan får jag, på riktigt, panik och undrar varför jag utsätter mig för detta igen och igen. Och det har bara med faktaboken att göra. Om jag har en fiktiv berättelse så kan den i och för sig recenseras som dåligt berättad, dåligt skriven, obegriplig, onödig eller vad som helst. Det kanske inte skulle vara roligare det men jag tycker själva faktainnehållet är skillnaden. Tiden det tar, svårigheten och ångesten.

Har du någon gång använt dig av en påhittad figur, eller en fiktiv berättelse i en faktabok?
     Ja, jag gjorde faktiskt det helt nyligen. Det började som en form av eftergift för att jag förstod att det var så de skulle vilja ha det på det förlaget. Situationen var lite speciell. Men det blev en intressant begränsning det också. De började hitta på allt möjligt de där figurerna så jag fick rensa till slut så inte faktainnehållet helt drunknade i de sociala spelen, middagar, förflyttningar och intressanta samtal om ditten och datten. Det var riktigt roligt att skapa en stor familj. Jag har också gjort det när jag fått i uppdrag att gå in i en serie böcker som har sitt persongalleri. Det första jag fick göra då var att försöka få rensa bland allvetande farbröder. Det fick jag som tur var så det blev också kul till slut.
      Men jag tycker att det finns en risk att det känns konstruerat. I värsta fall som om man inte litar på faktainnehållets egna möjligheter och häller på en slags barnsirap som man tror måste finnas där för identifikation. Men vad är egentligen fiktivt och ofiktivt?
   Vad jag menar är förstås när man hittar på de otydliga figurerna Hans och Greta som är ute och råkar se en björn, hane som väger mellan 100- 300 kg och som äter blåbär och renar och går i ide i oktober. På avstånd skymtar honan som får sina ungar inne i idet under vintern… Men det finns väl inget rätt och fel. Nils Holgersson är ju en sådan skolbokskonstruktion. Är det bra eller dåligt berättat och har författaren haft ett äkta uppsåt i sin berättelse?  Falska toner skär alltid, i alla former. Men vad är fiktion? Jag menar, myggor som pratar och funderar är ju sådär som fakta de också. Jag skriver kanske oftare fiktivt än jag tror.

Vad gör du för research? (”Hur kan du veta så mycket?”)
Läser, pluggar ofta på universitet, mailar professorer och ringer och stör folk. Hur gör man annars? Är ständigt på jakt efter bra experter som kan faktagranska och som jag kan bolla med. Sådana som klarar de förutsättningar för berättelsen som jag satt upp från början; djuren pratar, vi åker bil i rymden, vi är i en annan tid, vi är i två tidsåldrar samtidigt, formen är hexameter, eller vad det nu kan vara. De växer inte på träd de där experterna!

Hur tänker du när du skriver texten? Hur ser din arbetsprocess ut?
Jag skriver och skriver. Randar text efter en idé, kanske en form och stilidé och sen går jag tillbaka och kollar fakta och kollar fakta och kollar fakta. I vissa lägen har jag förstås varit tvungen att läsa in mig ordentligt i ämnet innan jag kan börja ösa på tangenterna. Kanske för att ens hitta tråden, om idén från början var lite vag, eller om jag egentligen inte kan så mycket om det ämne som jag fått för mig att jag ska skriva om.

Hur svår får texten vara?
Det kan man väl inte veta? Mina är komplexa i överkant ibland. Det vet jag. Det kan också handla om annat som påverkar, som layout. En bok som jag skrev nyligen, skrev jag egentligen dubbelt så tjock. Hälften av texten på varje uppslag, så tänkte jag när jag skrev. Sen blev fonten inte så lättläst och den låg ofta i vitt mot mörk bild, men, inte alltid. Och så var boken så liten när den blev skuren! Skär alltid bort det vita och gör en skalenlig dummy av korrekturen. Det har jag lärt mig nu.
Den boken blev väl lite i överkant svår tycker jag. Men är texten så svår? Njae, alltså, jag kan fortfarande läsa den i min dator och tycka att den är bra. Begriplig.  Men i den lilla vackra boken får de jobba lite, barnen och deras föräldrar.

Det viktiga tror jag är, i alla faktaböcker, för både barn och vuxna, om det inte är en väldigt intern text, att man ser till att få ord förklarade. Nya och konstiga ord är kul och bra men man måste skriva runt så man förstår av sammanhanget vad de betyder. Det kan handla om att berätta samma sak på tre olika sätt. Om man gör det tre gånger i samma mening genom synonymer eller om det återkommer i samma bok beror förstås på bokens upplägg, men vill man skriva om långhalsarna, sauropoderna, jättedinosaurierna som går på fyra ben med lika lång hals framåt som svans bakåt, och införa ordet ”sauropoder”, så kan man ju göra så, ungefär.

Hur ser du på förhållandet mellan text och bild? och på samarbetet mellan illustratör och författare?
     Drömmen är att samarbeta helt och få berättelsen till en enda helhet där texten fyller i bilden på rätt sätt och tvärtom. Att någon på avstånd ILLUSTRERAR ens text är inte alltid så kul. Men om man drar åt samma håll, kan kommunicera och lätt ändra i text och bild så är alla sätt bra. Vid större krockar så tänker man, att nästa gång, nästa gång då ska jag illustrera själv. Men det går över. Det är fantastiskt när en konstnär sett något nytt, lagt till och byggt ut texten på ett oväntat sätt. När texten flugit i väg och vuxit åt ett helt galet håll som man aldrig kunnat komma på själv, då vill man absolut aldrig stänga in sig i sin egen bubbla och bara göra den bok man tror att man vill ha. Det kan finnas en helt annan och bättre där ute. Det är bara att hitta den. 
Tack för att vi fick ställa våra frågor!
Jessika Berglund/ Annika Rockström
foto, Helen Rundgren

3 kommentarer:

Annika sa...

Spännande att få höra hur Helen tänker och jobbar. Tycker det här med identifikation är intressant. Vi människor kanske behöver höra myggor och myror prata , för att kunna leva oss in i deras värld? Se saker ur ett annat perspektiv, men ändå försöka förstå att livet kan levas väldigt annorlunda?
Det kan bli väldigt kul också.

Jessika sa...

För mig handlar det också om vem jag själv är.
När jag jobbade på dagis sa ofta barnen till mig att "den kan inte prata" när jag pratade med jordlöpare och annat vi mötte.
Svaret på det var "men det kan jag".
jag tänker att en viktig sak är att alls ha en relation till naturen och alla de andra levande varelserna. Att vara en del av ett större system och sammanhang, att det är en bra sak. Och då gör man det man själv kan för att knyta kontakt - till exempel så pratar man.

Annika sa...

Ja, det är en viktig sak att ha en relation till naturen och andra levande varelser.Jag tycker relationen är lite skadad i vårt samhälle. Har precis läst en vuxenroman, "Flickan som dök ner till jordens mitt" av Sabina Berman.Den handlar mycket om hur vi ser på djur och människor. Huvudpersonen Karen är autistisk och det gör det lättare för henne att se och känna in djuren. Det är människorna hon har problem med...
En fantastisk bok om känslor och tankar och språk och man får också veta mycket om tonfisk.
Nu lämnar jag bloggandet ett tag för att ge mig ut i naturen i Halland. Får se om det finns några fåglar eller träd att prata med där.