Inte kan man ta utan att ge

Måndagen den 21 februari var det dags för workshops i Phnom Penh. Sveinbjörg och jag var laddade i vårt alldeles nya samarbete; förberedda med presentation av västerländsk poesi, olika typer av flash fiction som en genre inom kortprosa och våra isländska spökhistorier i ord och bild. Samt förstås massor med olika övningar för att komma i gång, och råd för att komma vidare. Vi förväntade oss elever med vana att uttrycka sig i skrift lika väl som nybörjare. Det var tur det!

Hotellets takterrass blev en plats där Sveinbjörg och jag satt förberedde oss ... (på isländska!). Därifrån kunde man över hustaken se en glimt av floden Tonlé Sap, som rinner förbi Kungapalatset strax innan den möter Mekong.

Lokalen för vår första skrivarverkstad fanns i  "Bokfederationens" hus (som författarinnan Pal Vannarirak, företräder), vilket fungerade som ett center för de av Femivalens Workshops, som enbart var öppna för kvinnor.

Så småningom hittade alla dit. Vår grupp bestod av tolv unga kvinnor i åldern 15 till 26, och det blev två givande eftermiddagar tillsammans.  Några av deltagarna kom från NGO (non-governmental organization), så som WDA och NYEMO som båda arbetar med utsatta kvinnor; några från PSE - en av de skolor vi skulle besöka senare under veckan - och några hittade dit individuellt.  

   

Disciplinerad kreativitet

Fläkten fungerade. Vilken tur! Så var det nog inte där ovanpå där Sara jobbade med sin grupp, och kanske inte heller i eftermiddagens litteraturvetenskapliga verkstad, hos Malan och Kerstin? Fläktfritt kan vara påfrestande när det är över trettio plusgrader i luften.  Men vatten fanns för alla, till och med underbara frukter i pausen.  Anna Mattsson var vår tolk den dagen, liksom de två kommande.

Vi arbetade inledningsvis utifrån olika slags bilder; vi använde högläsning av dikter som inspiration, vi gav deltagarna olika meningar att skriva en kort berättelse utifrån. Och vi gjorde muntliga samarbetslekar med ord i syftet att släppa kritisk kontroll och hitta det spontana flödet. Ibland som en grupp, ibland två och två. Dessa samarbetslekar syftade även till att styrka tilliten, till de andra lika väl som sig själv.

Inte alla var vana att skriva utifrån sig själv eller sin fantasi och än mindre att leka med olika former, medan några hade skrivit målmedvetet ett tag och till och med blivit publicerade. Men en sak verkade de ha gemensam: en sagolik disciplinerad kreativitet.

Den kloka Akrahome:

Många fina flash fictions eller mikroberättelser blev till denna eftermiddag och även poetiska texter. En av de som tydligt talade till mig blev berättelsen om hunden Akrahome. Han var röd och klok, en typ som alla andra hundar i gatan gärna lyssnade till. En dag kallade Akrahome till ett stormöte och talade om för hela släktet att deras livsvillkor inte var acceptabla; nu fick de faktiskt göra något åt saken. Tillsammans.

Tyvärr finns det inte bara väldigt många hemlösa hundar på gatorna i Phnom Penh, ofta mycket dåligt behandlade, men också väldigt många barn och vuxna. Och unga kvinnor  - i tjugo års åldern och yngre - får ofta axla stort ansvar. (Senare lärde jag känna en tjugotvå åring som exempelvis hade en sjuk pappa, en blind farmor och en yngre syster att försörja. Målmedveten höll hon på att lära sig engelska och bekostade även sin systers skolgång.)

Inte kan man ta utan att ge:

En annan berättelse jag inte gärna glömmer, hade en moral att förmedla: Man kan inte ta utan att ge. Den skildrade barn som ser ett vackert träd med gula frukter. När barnen närmar sig för att plocka frukten hörs trädets röst, som säger ungefär: om ni tänker äta mina frukter då får ni hämta vatten för att vattna mina rötter. Och barnen gjorde som trädet bad innan de tog var sin frukt och åt.

I morgon blir det dags för lite spökhistorier.

Hej så länge