torsdag 26 maj 2011

Spöken behöver tid

När vår kvinnogrupp den andra dagen skrev och presenterade sina spökhistorier visade det sig att alla hade något att komma med. Ändå var det första gången de skrev ner en spökberättelse, påstod de alla förutom en, som hade skrivit flera men inte vågat att dela med sig eller försöka publicera dem. 
foto Kristín Bjarnadóttir. Från vår skrivarverkstad i the Book Federation i Phnom Penh 21- 22 februari 2011, med Anna Mattson som tolk.

Denna gång skrev hon en dramatisk berättelse om en flicka som ständigt spökar i ett bestämt hus. Familjen som bor där störs och oroar sig, då de inte vet vad som ligger bakom, nämligen att någon gång bodde det en ung kvinna där som begick självmord.  När berättarjaget, en kvinna i 20-årsåldern, besöker just den familjen, upplever också hon att det finns ett spöke där. Hon blir inte rädd utan lyssnar på vad denna har att säga. Spöket visar sig vara en kvinna i hennes egen ålder som arbetat som tjänsteflicka för den familj som bodde i huset medan hon levde. Hon berättar om den tiden, om hur hon blir våldtagen av mannen i huset. Om tiden efteråt då hon upptäcker att hon blivit gravid och när hon beslutar att ta sitt eget liv. Efter det förtroliga samtalet med berättarjaget slutar det spöka i huset.  

Den unga författarinnan arbetade vidare med sin berättelse, kortade den ner till tre hundra ord och läste högt på det avslutande seminariet för över hundra åhörare.

Spöken behöver tid

En av de berättelser som fastnade i mitt minne, är den om flickan som var ute att springa. Hon upptäcker en annan flicka som springer vid hennes sida … och frågar hur hon kan springa så fort! Svaret kommer också fort: 
- Det är för att jag inte har några fötter. 

Ja, då fattar man nog … eller hur?

- Man måste ge spöken sin tid, förklarar en av de unga kvinnorna. Det går inte att ursäkta sig med att man läser läxor eller har annat hemarbete som är viktigare.

Vi får höra många olika beskrivningar av spöken, när kvinnorna läser sina berättelser högt. Och Anna tolkar åt Sveinbjörg och mig, återberättar direkt från khmer. Vissa är färgade av kända folksagor som de med en tunga som går ner till jorden och även knän hängande mot jorden. Vi hör om spöken i olika färger o.s.v. men också hur de har olika betydelser: olycksbebådande spöken, beskyddande spöken eller spöken som representerade ett trauma av något slag.

Fortsättning följer!

6 kommentarer:

Annika Rockström sa...

Spännande! Jag ser fram emot fortsättningen!

Kerstin LH sa...

Jag med! Spöken känns högst aktuellt!

Kristín Bjarnadóttir sa...

hmm.det kanske är så? att de är aktuella på många håll menar jag.

Kerstin LH sa...

Jag sitter själv och skriver om ett i alla fall. Åtminstone tror jag att det är ett spöke. Frågan är vilken kategori av de du räknade upp ...

Kristín Bjarnadóttir sa...

Oj!vad nyfiken jag blir :). Den sista katagorien har jo hur många underkatagorier som helst. Tror jag.

Kristín Bjarnadóttir sa...

Förresten så finns - eller fanns - ett särskilt namn för den beskyddande typen när jag växte upp: Fylgja. De flesta människor hade någon sån vid sin sida. sa man. En som bara den beskyddade kände till eller märkte och som bara de seende (synska?) kunde se.