Särskilt fina barn

När jag började första klass hörde jag en vuxen prata om särskolan.

Särskolan är för de särskilt fina barnen. Det hörs på namnet tänkte jag. Sedan såg jag barnen i särskolan. En del av dem såg annorlunda ut, mycket annorlunda ut till och med. En flicka hade hakklapp för att hon dreglade hela tiden. Den flickan hade också med sig två leksaker varje dag. Den ena leksaken var en ängel i guld och den andra leksaken var en helt osannolikt stor klippdocka. Klippdockan var lika lång som flickan själv och hade kungakrona på huvudet. Flickan fick ha med sig sina leksaker i matsalen. En dag ville jag ha med mig mina glaskulor till matsalen. Det fick jag inte för fröken.

Jag blev mycket arg, men jag sa ingenting. Men när vi kom in i matsalen gick jag fram till flickan. Hon satt redan vid ett bord. Guldängeln stod framför henne. Pappersdockan satt på en annan stol bredvid flickan.
Jag satt händerna i sidorna och sen stirrade jag på flickan.
- BARA FÖR ATT DU ÄR ETT SÄRSKILT FINT BARN SÅ BEHÖVER DU INTE HA LEKSAKER MED DIG I MATSALEN! röt jag.
Flickan spottade i ansiktet på mig. Sen gick det undan. Flickans fröken och min fröken kom fram och skällde på mig. Jag minns inte vad de sa, för jag blev bara rädd av deras skällande.
Men efteråt tog fröken med mig in i klassrummet för att förklara. I klassrummet fanns det en fotobok om de utvecklingsstörda. Varje bild i fotoboken visade en människa som såg mycket annorlunda ut.
- De här människorna har hjärnor som aldrig kan lära sig att tänka bra. Därför måste vi vara snälla mot dem. Du får aldrig mer ryta åt ett barn i särskolan, förklarade fröken.
Jag tittade ut genom klassrumsfönstret. Det såg dimmigt och grått ut, lika dimmigt och grått som jag kände mig.
Jag sa aldrig till min fröken att jag trott att barnen i särskolan var de särskilt fina barnen.

Inger Granberg