Det började på eftermiddagen klockan 16. Då var jag i barnsalongen i Lagerhuset som tillhör Pusterviksteatern. Där lyssnade jag tillsammans med andra vuxna och barn på Gro Dahle som läste ur sin bok Den Arge. Svein Nyhus har gjort illustrationerna i boken. På norska heter boken SINNA MANN
Den Arge handlar i korthet om en liten pojke som lever i en familj där pappan är våldsam.
På bilden ser ni Gro Dahle tillsammans med böckerna, en norsk version och en svensk.
Efter Gros läsning var det dags för frågestund. Barnen frågade om datorn som Gro hade med sig, medan de vuxna var mer intresserade av hur boken kommit till. Gro berättade att den var skriven på uppdrag av ett projekt i Norge som heter Vitne til Vold. Gro har samtalat med många barn om hur de upplever det när föräldrar är arga. Hon har också genom familjerådgivare Öivind Aschjem fått ta del av hur arbete med vuxna och barn i våldsamma familjer kan se ut.
Några timmar senare klockan 19 var jag tillbaka i Lagerhuset igen. Där lyssnade jag tillsammans med kollegorna Sara Gimbergsson, Kerstin Lundberg Hahn och Getrud Widerberg och många andra på ett samtal om barnbokens möjligheter och begränsningar.
Henrik Sputnes som är representant för Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys ledde samtalet som var mellan Stina Wirsen och Gro Dahle.
Stina Wirsen berättade att hon arbetat som tecknare och illustratör i hela sitt vuxna liv. Men för åtta-nio år sedan började hon skriva böckerna Vem. Hon berättade att hon fått kritik från vissa vuxna för att dessa böcker behandlar svåra ämen trots att de riktar sig till mycket små barn, till exempel så heter en av böckerna,
Vem är död?
Kan man då skriva om vad som helst även för mycket små barn? Finns det inga gränser för vad man kan skriva om? Stina Wirsen menade att det var viktigt för henne själv att hon bottnar i det hon ska skriva om, att det inte är för svårt för henne själv. Gro Dahle höll med och betonade också att hennes böcker är för alla åldrar. Stina Wirsen menade att hon själv lägger mycket ansvar på den vuxne som ska läsa för barnet. Gro Dahle höll med men betonade också att en bilderbok kan läsas på många sätt. Ibland läses den på det sättet att ett barn sitter och tittar på en enda bild.
Båda författarna var rörande ense om att det är viktigt med lyckliga slut i böcker som ska läsas av barn. Författare och illustratörer som riktar sig till barn har ett ansvar att visa på ett hopp, en väg ut ut svåra situationer.
Samtalet lever kvar i mig nu efteråt. Jag tänker på hur viktigt det är för oss som skapar böcker för barn, att det finns vuxna som är engagerade och läser för barnen. Det är inte bara viktigt för barn med författare och illustratörer som bottnar i svåra ämnen, det är också viktigt med vuxna läsare som gör det. Barn är sällan rädda för det vi tror. Det viktiga för barn är vuxna som kan möta dem och verkligen lyssna.
Arrangemanget i dag ordnades av förlaget Daidalos, Folkuniversitetet, Ord och Bild. Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys.
Inger Granberg
7 kommentarer:
Jag tycker det är väldigt få frågor som är tabu att prata med barn om, bara man gör det på rätt sätt så man inte skrämmer dem eller kränker dem.Döden funderar ju barn naturligt över. Jag jobbar på förskola och häromdagen var det en flicka som tog mitt ansikte mellan sina händer, tittade noga och sa:"Alla kommer att bli gamla och dö!"... Tre-fyra år gammal var hon.
Tack Inger för att du berättade för oss som inte kunde vara med. Måste kolla upp Vem-böckerna!
Och Ann: vilken underbar liten historia, vilken empati. :)
Jag har läst Vem böckerna många gånger för min son. Böckerna är väldigt bra på flera plan eftersom Stina Wirsén inte gör figurerna snällare eller smidigare än barn är på riktigt så känner barnen igen sig och den vuxne läsaren får en påminnelse om barns natur och deras sätt att lösa konflikter eller ställa frågor på.
jag tror att dessa böcker kommer att hålla lång tid framöver.
Jag skulle så gärna varit med igår men kunde inte. Tur att någon av oss kom iväg! Tack Inger för att du rapporterar.
Min starkaste upplevelse den här kvällen var att höra Gro Dahle LÄSA. Då blev det så tydligt att hennes texter är poesi - upphängd på en dramaturgisk tråd, som jag tror hon sa.
Fint!
Håller med dig Kerstin!
Poesi och musik att lyssna på. Och hon hade mycket intressant att säga. Norskan är heller inget svår att förstå.
Instämmer i Sassas och Carolines tack, hade heller ingen möjlighet att gå. Och jag ser tråden framför mig Kerstin, med orden upphängda - kul!
Tack allihopa för era kommentarer.
Jag tycker också att Gros språk var mycket poetiskt och att hennes norska var mycket vacker.
Jag vill också instämma i Sassas tack till Ann för att hon delar med sig av den fina berättelsen.
Jag är mycket glad för att jag var ledig i går och hade möjlighet att gå. Det var det värt många gånger om.
Skicka en kommentar