söndag 21 december 2014

Adventskalendern - 21 december



Ett smakprov ur ungdomsromanen Ekon av Camilla Jönsson. Kommer i mars 2015 på B. Wahlströms bokförlag.


Alva drar på sig gympaskorna och tar på sig jackan. Hon virar om sig halsduken och tar till och med på sig mössan. För vem ska se henne? Kvällsluften är kall men frisk, himlen alldeles klar. Alva tar ett djupt andetag och börjar gå.
     Det känns bra att röra på sig, den där våta svampen i skallen vrids sakta ur och tankarna flyter lite lättare. Hon går genom grönområdet bakom villorna. Fast det är fortfarande mest vitt. Snön ligger i ett tunt men envist lager över allting. I vissa vinklar syns husen inte alls och det går nästan låtsas att man är i en riktig skog. Förutom gatlyktorna och parkbänkarna och de asfalterade gångvägarna förstås, men om man ställer sig mellan gatlyktorna, där det är som mörkast, och ser rakt upp känns det nästan som om man är ensam i världen.
     ”Alva?” Rösten kommer bakom henne. ”Är det du, Alva?”
     Alva stannar och snurrar runt. Hon känner igen rösten, vet vem det är redan innan hon kan se hennes ansikte. Liv kommer gående mot henne. Hon ser tunnklädd ut, den tajta korta skinnjackan kan inte innehålla mycket foder och hon har varken mössa eller vantar. Håret hålls tillbaka av två svarta spännen, ett ovanför vardera öra. Som vanligt är hon supersnygg. Alvas hand flyger upp som av sig själv och drar lite i mössan, som för att försiktigt smyga ner den i fickan. Men det är faktiskt kallt och förresten alldeles för sent. Hon har redan blivit sedd. Alva stoppar händerna i fickorna i stället och försöker le.
     ”Hej”, säger hon, och sen ”Är du också ute och går?” Heldumt, som vanligt.
     ”Jag behövde komma bort från huset ett tag”, säger Liv och grimaserar.
     ”Mmm, jag med.” 

     De börjar gå, bredvid varandra och Alva försöker slappna av men axlarna verkar ha fastnat uppe vid öronen. Hon tar ett djupt andetag, försöker sänka dem, försöker verka naturlig.
     ”Vart tog du vägen?” undrar hon. ”Efteråt menar jag.”
     ”Jag stack hem.”
     Så enkelt. Hon bara stack. Sket i att byta om eller tala om för något vart hon skulle.
     ”Okej.”
     ”Förlåt om jag var dryg. Det är klart att du inte behöver skolka för min skull.” Liv ler lite.
     ”Det är lugnt.”
      ”Så du är inte arg på mig då?” undrar Liv och Alva skakar på huvudet. ”Gud vad skönt. Jag var faktiskt orolig. Du vet”, säger Liv och lägger sin hand på Alvas arm, ”du är den enda vettiga människan jag känner här.”
     Alva fortsätter att stirra ner i asfalten. Hon vet att hon rodnar och det är inte mörkt nog på gångstigen för att dölja det. Hon har fortfarande händerna djupt nerstuckna i fickorna men det gör det bara lättare för Liv att föra in sin hand under hennes arm och kroka tag.
     ”Fryser du?” undrar Liv och Alva skakar på huvudet igen och inser sen att det är andra gången hon besvarar en fråga på det sättet.
     ”Inte så värst”, säger hon.
     ”Men jag gör! Om händerna. Får jag värma dem i dina fickor?”
     Och innan Alva hinner svara har Livs hand letat sig ner i fickan och lagt sig om hennes vantklädda. Det finns gott om plats där, täckjackan är rymlig. De går så nära nu att deras axlar nuddar vid varandra. Axlar, överarm och underarm.
     Så när Liv stannar måste Alva också göra det.
     ”Vad är det?” undrar hon.
     Liv ler och lyfte sin andra hand, den som inte har någon plufsig ficka att värma sig i, och lägger den mot Alvas kind. Den är riktigt kall, huden liksom drar ihop sig där Liv rör vid henne.
     ”Jag ska bara testa en sak”, säger Liv och sträcker sig fram och kysser henne.
     Bara så där, på en plats där vem som helst kan se dem. Läpparna är lika kalla som hennes hand. Kalla läppar smakar på ett annat sätt än varma men det är fortfarande lika fantastiskt att kyssa Liv. Det är fortfarande explosioner och stjärndamm. Små kalla gnistrande stjärnor.
     Sakta drar de sig ifrån varandra. Deras varma andedräkter bildar små moln mellan dem. Liv låter tungan fara längs med överläppen.
     ”Jag tänkte väl det”, säger hon.
     ”Vadå?”
       Men Liv bara ler.

Inga kommentarer: