Ett smakprov ur ungdomsromanen Ekon av Camilla Jönsson. Kommer i mars 2015 på B. Wahlströms bokförlag.
Alva drar på sig
gympaskorna och tar på sig jackan. Hon virar om sig halsduken och tar till och
med på sig mössan. För vem ska se henne? Kvällsluften är kall men frisk, himlen
alldeles klar. Alva tar ett djupt andetag och börjar gå.
Det känns bra att röra på sig, den där våta svampen i skallen
vrids sakta ur och tankarna flyter lite lättare. Hon går genom grönområdet
bakom villorna. Fast det är fortfarande mest vitt. Snön ligger i ett tunt men
envist lager över allting. I vissa vinklar syns husen inte alls och det går
nästan låtsas att man är i en riktig skog. Förutom gatlyktorna och parkbänkarna
och de asfalterade gångvägarna förstås, men om man ställer sig mellan
gatlyktorna, där det är som mörkast, och ser rakt upp känns det nästan som om man
är ensam i världen.
”Alva?” Rösten kommer bakom henne. ”Är det du, Alva?”
Alva stannar och snurrar runt. Hon känner igen rösten, vet vem
det är redan innan hon kan se hennes ansikte. Liv kommer gående mot henne. Hon
ser tunnklädd ut, den tajta korta skinnjackan kan inte innehålla mycket foder
och hon har varken mössa eller vantar. Håret hålls tillbaka av två svarta
spännen, ett ovanför vardera öra. Som vanligt är hon supersnygg. Alvas hand
flyger upp som av sig själv och drar lite i mössan, som för att försiktigt
smyga ner den i fickan. Men det är faktiskt kallt och förresten alldeles för
sent. Hon har redan blivit sedd. Alva stoppar händerna i fickorna i stället och
försöker le.
”Hej”, säger hon, och sen ”Är du också ute och går?” Heldumt,
som vanligt.
”Jag behövde komma bort från huset ett tag”, säger Liv och
grimaserar.
”Mmm, jag med.”
De börjar gå, bredvid varandra och Alva försöker slappna av men
axlarna verkar ha fastnat uppe vid öronen. Hon tar ett djupt andetag, försöker
sänka dem, försöker verka naturlig.
”Vart tog du vägen?” undrar hon. ”Efteråt menar jag.”
”Jag stack hem.”
Så enkelt. Hon bara stack. Sket i att byta om eller tala om för
något vart hon skulle.
”Okej.”
”Förlåt om jag var dryg. Det är klart att du inte behöver skolka
för min skull.” Liv ler lite.
”Det är lugnt.”
”Så du är inte arg på mig
då?” undrar Liv och Alva skakar på huvudet. ”Gud vad skönt. Jag var faktiskt
orolig. Du vet”, säger Liv och lägger sin hand på Alvas arm, ”du är den enda
vettiga människan jag känner här.”
Alva fortsätter att stirra ner i asfalten. Hon vet att hon
rodnar och det är inte mörkt nog på gångstigen för att dölja det. Hon har
fortfarande händerna djupt nerstuckna i fickorna men det gör det bara lättare
för Liv att föra in sin hand under hennes arm och kroka tag.
”Fryser du?” undrar Liv och Alva skakar på huvudet igen och
inser sen att det är andra gången hon besvarar en fråga på det sättet.
”Inte så värst”, säger hon.
”Men jag gör! Om händerna. Får jag värma dem i dina fickor?”
Och innan Alva hinner svara har Livs hand letat sig ner i fickan
och lagt sig om hennes vantklädda. Det finns gott om plats där, täckjackan är
rymlig. De går så nära nu att deras axlar nuddar vid varandra. Axlar, överarm
och underarm.
Så när Liv stannar måste Alva också göra det.
”Vad är det?” undrar hon.
Liv ler och lyfte sin andra hand, den som inte har någon plufsig
ficka att värma sig i, och lägger den mot Alvas kind. Den är riktigt kall,
huden liksom drar ihop sig där Liv rör vid henne.
”Jag ska bara testa en sak”, säger Liv och sträcker sig fram och
kysser henne.
Bara så där, på en plats där vem som helst kan se dem. Läpparna
är lika kalla som hennes hand. Kalla läppar smakar på ett annat sätt än varma
men det är fortfarande lika fantastiskt att kyssa Liv. Det är fortfarande
explosioner och stjärndamm. Små kalla gnistrande stjärnor.
Sakta drar de sig ifrån varandra. Deras varma andedräkter bildar
små moln mellan dem. Liv låter tungan fara längs med överläppen.
”Jag tänkte väl det”, säger hon.
”Vadå?”
Men Liv bara
ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar