JA, HÄSTBÖCKER ÄR EN GENRE ... av Kristina Westerlund

… precis som tillexempel deckare. Det är nåt visst med genrer. De är pålitligt på något sätt. Man vet vad man får, i alla fall ungefär. Ibland behöver man veta det. När man ska läsa bort några timmars väntan, eller är för trött för att kultivera sig med något tyngre. Som avkoppling och nöje.

Nu läser jag inte gärna deckare längre. Jag har i alla fall inte hittat någon på mycket länge som fångar mitt intresse. Men hästböcker går fortfarande bra att varva ner med. Att lustläsa döttrarnas gamla hästböcker en ledig förmiddag, är en nästan syndig lyx efter några nätters jobb i vårdsvängen.

Men även om hästböcker generellt är rätt hårt styrda av sin form skiljer de sig ändå åt. Precis som med deckare går hästböcker tillexempel att använda som förevändning för att berätta något mer än det förväntade, man bara lånar dramaturgin. Och detta görs både i deckare och hästböcker, i olika grad. Jag och mina döttrar har olika smak men vi har ändå alla tre hittat våra egna favoriter som vi med god aptit har glufsat i oss.

Äldsta dottern älskade verkligen Lisbeth Pahnkes serie om ”Britta och Silver”. Hon läste dem allihop. Inte bara en gång, utan om och om igen. Hon uppskattade den trygga och ganska soliga tonen i böckerna. Visserligen hände det någon gång att en häst dog eller något annat sorgligt, men det hörde till ovanligheterna, vilket var tur. De få hemskheterna var tillräckligt traumatiserande. Hon minns dem ännu.

Flickorna, flickorna, flickorna Cartwright. Jag och döttrarna.

Yngsta dottern ville ha en mer krass verkligheten, som hon ansåg fanns i böckerna om ”King of Sunset”, av Ulrika Ekblom. ”Den där författaren begriper verkligen vad det handlar om”, upplyste nioåringen mig. Och eftersom King of Sunset var en travhäst började hon förstås köra gotlandsruss på Åby travbana några terminer, parallellt med dressyrridningen.

Själv njöt jag av Gunilla Woldes dokumentära böcker om Twiggy, så till den grad att jag skickade beundrarbrev till henne - och fick svar! Vilken lycka! Jag tror jag var 42, men har man väl blivit hästtokig blir man sällan mer än 12. Eller nej, åldern saknar nog snarare betydelse.

Men mest svag är jag för Nan Inger Östmans problematiserande skildringar där allt verkligen inte är en dans på rosor. För det är ju sällan. Och det är nog den pinnen jag plockat upp, i mitt eget skrivande i hästboksgenren.

Alla hästböcker skildrar hur som helst, precis som all annan litteratur, relationer på något sätt. Till ett själv, till en omgivning, till hästarna. Kanske framförallt till det där självet, det är ju ofta så med böcker, eftersom relationen till en själv många gånger kan vara den knepigaste.

Och det är här hästarna kommer in och kan åstadkomma något som man i annan litteratur måste hitta andra verktyg för. För det fina med hästar är att de fungerar som spegelbilder. I samvaron med en häst kan man nämligen få syn på sig själv, sina egna tillkortakommanden, rädslor och styrkor, om man bara är tillräckligt uppmärksam.

Så kan det vara i hästböcker och så är det även i verkligheten.

En hästhandlare jag känner använder sig av det här i sina affärer. Hon brukar ta med sin syster när hon ska köpa häst. För systern lyckas alltid locka fram det värsta ur saluhästen. De kan vara lugna som zombies med vilken annan ryttare som helst men med systern på brakar det alltid loss i någon grad.

”Hon är en sån djävla dramaqueen, min syster”, förklarar hästhandlaren. ”Med henne på ryggen tar hästarna fram sin ”drama” också, och jag kan snabbt se att det i alla fall inte blir värre än så där!”

/Kristina Westerlund