torsdag 14 oktober 2010

Påhittade personer

Jag sitter med en text och det är förmiddag, solen skiner.
Just den här texten har jag läst tusen gånger tror jag, jag skulle kunna den utantill om det inte vore för att varje genomläsning leder till en massa småändringar.
Rätt få ändringar numera, faktiskt.
Personerna i texten är inte jag, men på något sätt har de efter alla petnoga ordval och flyttade kommatecken kommit att bli delar av mig. Det som händer i texten blandas in bland andra minnen jag har, av saker som jag har gjort, så numera vet jag inte säkert.
Var jag börjar och slutar.

Så blir det när man skriver, för de flesta tror jag.
Samtidigt håller jag på med en annan text. Den är längre bort från mig, till mindre förväxling men ändå. Det skrivna blir till verklighet, i alla fall för mig.
Ibland om jag kommer till en plats och jag har varit där förut, det har jag faktiskt, men mina påhittade personer har också varit där och plötsligt ligger deras upplevelser högst upp. Så att jag minns hur jag sprang längs en brygga, men det var ju inte jag.
Om jag skriver om en vuxen person är det svårt och ömtåligt, jag vill inget säga till någon alls om personen för det är som om den kan gå sönder.
När jag skriver om barn är det lite mindre känsligt.
Men svårt.
En svår sak är att barnen i texten måste vara på något vis rimliga. De ska vara lite som barn är, i alla fall som barn kan vara. Helst som ganska många barn är. Hurdana är barn? Det bästa vore kanske om jag kunde skriva om varenda unge på samma gång och så blev det ändå personligt och unikt. Så att just den läsaren kan känna igen sig och tänka, precis som jag. samtidigt med alla de andra.
Vi är ganska lika.
Fast den där känslan som man bär på, den som aldrig riktigt går över verkar det som fast jag är 46 nu och ganska van vid att finnas.
Känslan av att inte alls vara som de andra. Av att sticka av, ibland på ett mycket felaktigt vis och så att man blir obegriplig. Att man tycker att sådant är viktigt som ingen annan bryr sig om och samtidigt inte alls förstå det som de håller på med.
Att då ändå våga tro på att just jag ska kunna berätta det som för tillfället ska berättas, vad nu det är.
Den känslan.
Den har vi väl allihop?
Fast på olika sätt?
Den är svår.
Bilden är en ritbild.

7 kommentarer:

Arro sa...

Jag undrar då och då vad jag håller på med och varför och vem kommer att bry sig. Att man som författare envisas med att dela med sig av sin bild av tillvaron har knappast med gott självförtroende att göra ( hur många författare har starkt självförtroende?? ), jag tror att det helt enkelt handlar om en oförmåga att sluta innan berättelsen är färdig, ungefär som man inte kan sluta nynna på en trudelutt förrän man kommit till sista tonen. Man bara måste till slutet hur obegripligt eller ynkligt eller tragiskt slutet än är...
Och den där där känslan av att sticka av - jag tror det var Willy Kyrklund som sa nåt om att författare blir man därför att man på ett vis står vid sidan av det riktiga livet och tittar på det utifrån, det är väl den där lilla betraktaren som är och måste vara udda. Annars blev det ju inte just din berättelse. Eller min. Så det är väl bara att nynna vidare...

Katja sa...

Jag kan bli lite rädd för den där tanken. Helst som många barn är. Eller, som när man efterfrågar böcker om dom ”vanliga ungdomarna”. Alla ska kunna känna igen sig. (varför ställs inte det här vanlighetskravet på vuxenlitteratur? – skriv nu böcker om vanliga vuxna som alla vuxna kan känna igen sig i:) )
Samtidigt är det som att utrymmet för hur man kan vara bara krymper och krymper, inte bara för dom som sticker av utan för alla. Kan inte böcker få vara med och utvidga ramarna för vad som kan begripas, är inte böckerna själva med och bestämmer vad ett rimligt barn är, eller en vanlig tonåring? Vem som ska få plats där. Eller är en bok rent av ett tryggt och bra tillfälle att konfronteras med någon som man har svårt att begripa sig på, ett tillfälle att i lugn och ro kunna göra det?
Om man ska fortsätta att skriva behöver man bestämma sig för att det som ska berättas helt enkelt är det just man själv för tillfället berättar:)
Berättelser går liksom den vägen, innifrån en själv och ut.

sara g sa...

Härliga tankar att läsa och lyssna på!
Litteraturen och konsten är det bästa sättet att få små upplysta glimtar av människan, det stora mysteriet.

Jessika sa...

Bra sagt!
Ska det vara någon mening att berätta sin berättelse så måste man hålla sig till just den, så är det.
Jag tänker också att i alla fall i det egna skrivandet kan man väl få lov att vara sig själv, så knepig man nu är.
Det finns en massa andra saker man kan hålla på med annars.
Och jag tänker att jag vill skriva för sådana ungar som jag själv en gång var, eller om dem jag känner eller minns eller så. Ingen av dem har någonsin varit särkilt "vanliga" eller "alla".
Vuxna väljer själva, då vill jag berätta för dem som vill lyssna.
Vuxenlitteratur måste inte vända sig till alla, det säger de i alla fall inte. Men utgivningen känns mer och mer likriktad. Det är spänning här och spänning där och jättetravar med likadana böcker och det andra får inte synas så det hittar ingen. om man inte är så ålderdomlig så man går på biblan förstås...
Så kanske finns samma krav där, fast vi inte fattat det än?
Men som sagt.
Ska det vara någon mening, och föresten alls gå att genomföra, så får man berätta om det av vilket man har hjärtat fullt.
Och kanske ser man bättre när man står en bit ifrån.

Anonym sa...

Jag tänker inte alls att det jag skriver ska vara för alla barn. Ungar är ju olika, precis som vuxna. Det är ungefär som när man får frågan "tycker du om barn?", en av de fånigaste frågorna. Jag brukar svara nej, men jag tycker om en del barn (precis som jag gillar vissa vuxna bättre än andra).
Det där med att författare är betraktare stämmer i alla fall för mig. Ibland när jag skriver är det också så att barnet som är huvudperson blir någon sorts betraktare. Det är istället en kamrat som det "händer" något med. Ibland har jag funderat på det där - om det är ett bra grepp. I senaste boken t om medvetet jobbat på att huvudpersonen ska vara den som är i centrum för handlingen. Nån som känner igen detta?
/Maud

Caroline sa...

Att alla skriver på sitt eget sätt kan ge oss som läser möjlighet att välja vem vi vill vara med eller behöver lyssna på just då. Vanliga barn finns ju (eller inte), men hur ska barn hantera icke "vanliga" situationer och tankar? Att då få läsa en text eller bli läst för kan öppna en dörr inom oss, både barn och vuxna.
Det kan vara enkla ting som när Alfons säger "För jag slåss helst inte" Eller när Helena Östlunds Joy beskriver sin pappa som " Min pappa är tjock som en tunna och svart. Han är född i Mombasa i Afrika. Där blev han adopterad av ett svenskt par som döpte honom till Lars"........
Eller Sandvargens eviga filosoferande som ett av mina barn genast blev vän med.
Alla texter behövs för vi är många och det händer saker hela tiden som man behöver relatera till och fundera på. Så tack alla författare att ni delar med er.

BBN sa...

Apropå det där med efterfrågan på böcker till vanliga ungdomar så har jag fått beställningar på illustrationer som varit ungefär: ja, det ska vara en bild på en person som kan vara både en man och en kvinna och både en kristen eller muslim eller kanske ateist och liksom både svart och vit eller varken eller...
Det kan faktiskt vara lite roligt att lösa. Inte för jag vet om det har med den här diskussionen att göra men...
/Pia