torsdag 21 oktober 2010

Författardrömmen

Ibland gör jag bilderböcker. Jag gör annat också, men ibland gör jag bilderböcker. Tillsammans med en författare som berättar i text berättar jag i bild, också blir det efter hand en historia, en bok, av våra gemensamma ansträngningar.
Då och då händer det att någon kontaktar mig och vill ha tips och råd. Någon som drömmer om att göra en barnbok, drömmer om att skriva och teckna den där boken. Jag har en känsla av att det finns många, många människor i Sverige som skriver och som längtar efter att skriva. Och att det finns många som drömmer om att skriva en barnbok, att göra en bilderbok just.
Vad kommer sig det här av egentligen funderar jag? Den här längtan hos så många att uttrycka sig i det skrivna ordet? Längtan och drömmen om att bli publicerad? Att få ge ut en bok, kanske en bilderbok. Jag är nyfiken på detta och har en känsla av att detta tål att återkomma till.
Drömmen om att skriva...
I dag ska jag i alla fall till Folkuniversitetet och träffa den här gruppen som förmodligen består av författardrömmande människor. Kanske kan jag få några svar där.
/Pia Johansson

7 kommentarer:

Malin Fasth sa...

Ska du vara gästlärare eller ny kurs? Fin bild!

BBN sa...

Gästlärare på kurs som Klara Wettre håller normalt. Ska bli kul!
/Pia

Katja sa...

Nu tänkte jag från ett annat håll. Att man som författare är en av dom där få vars dröm gick i uppfyllelse. Lyx.

Jessika sa...

Jag kan känna att just BILDERBOKEN är värsta drömmen, det som skulle vara allra, allra roligast och finast - åh vad jag vill göra bilderböcker!
När en bilderbok är bra har den liksom allt. Det uppstår helt nya saker i mötet mellan text och bild, att dem ryms mycket mer mellan raderna då.
Kanske är det därför det är extra svårt att få till en bra bilderbok? För det tror jag att det är om det ska bli bra, inte alls lättare som många tycks tro.
Svårt därför att man ska få dit allt det där som står mellan raderna, bilderna och i skarvarna däremellan.
Att vilja skriva/teckna är väl att drömma om att uttrycka sig, att komma till uttryck.
Lite som att det känns som ett tryggare sätt att säga saker på, så där i tredje hand. Att det står där oåterkallerligt sedan, men ändå en liten bit ifrån själva mig.
Och inte minst, att få möjlighet att växa till något mer och kanske större genom att berätta inte bara om sig själv utan också om andra.
En lyx, javisst. men en lyx man får jobba ganska hårt för.
Du får berätta sedan, jag ska visst gästlära lite på samma kurs sen längre fram:)

Anonym sa...

Ja, det ska du Jessika, dom ser fram mot det!
Fint skrivit om att uttrycka sig. Några svar av kursdeltagarna fick jag inte eftersom jag mest pratade själv...
/Pia

Katja sa...

Jag tänker att det kan vara läsning som väcker den där drömmen om att själv skriva. Jag minns när jag läste Peter Pohl som tonåring och det var så fantastiskt hur ord på papper kunde förvandlas till känslor i mig. Och jag ville så gärna kunna göra samma sak. Att man vet vad det kan göra med en själv att läsa en bok, och då vill man skapa någonting sånt själv, som har den kraften. Komma till uttryck, ja, man berättar hela tiden om sig själv, kanske allra mest när det man skriver verkligen inte är ”sant”, när man hittar på. Spännande att tänka om detta.

Jessika sa...

Hum.
Jo, det blir kanske som allra sannast när man hittar på och berättar om någon annan. At det smyger sig in verkligt ärliga grejer då, just för att man får prova.
Det är ju både lyxigt och fiffigt!