Tema Lättläst med Helena Karlsson

Egentligen var det nog något av en slump att jag började skriva lättläst. Jag hade fått jobb i gymnasiesärskolan och skulle läsa med mina elever.
Jag minns särskilt en elev som läste. Med stor möda ljudade hon sig igenom korta texter. Pekfingret följde raderna långsamt, långsamt. Hon hade en läsebok. Det var Olles bok. Olles bok är en läsebok för barn. Den har korta stycken som handlar om Olle, som går i lågstadiet. Den här flickan gick inte i lågstadiet. Hon var 17 år.
Tillsammans gick vi till skolbiblioteket för att låna något annat. Inte nödvändigtvis något bättre, eller av högre kvalitet, men åldersadekvat. För inte ska väl en 17-årig tjej vara hänvisad till texter om sju- och åttaåringar? Så tänkte jag.
På skolbiblioteket hittade vi inga riktigt lättlästa böcker för ungdomar. Inte heller på huvudbiblioteket. Det gjorde mig förbryllad. Förbryllad och irriterad. Jag tänkte att finns det inget som passar, så får jag väl skriva själv i stället. Och det gjorde jag. På den vägen är det. Den första oktober kommer min femte lättlästa bok ut på Hegas förlag.


När jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket på textens form. Jag har läst en del om hur en lättläst text bör se ut, men jag vill inte att arbetet ska domineras av någon "mall". Det får i så fall komma senare, under redigeringsprocessen. I stället funderar jag på något ämne som är viktigt. Vad jag vill skriva om. Sedan börjar jag. Ofta börjar det med en enda formulering. En mening som jag tycker om. Som låter bra. Ibland sitter jag i bilen när jag kommer på den. Ibland på en buss. Eller också är jag ute. En mening som ska starta arbetet med ett nytt manus. Meningen kan finnas var som helst i manuset. Ibland stryker jag den senare, men för det mesta finns den kvar när manuset blir till en bok.

När jag skriver vill jag berätta något viktigt. Något som kan beröra den som läser. Jag vill att texten ska vara rytmisk och levande. Oavsett om jag skriver lättläst eller inte.
De bibliotek som jag brukar besöka har idag fler lättlästa titlar än då jag började skriva. Det är skönt att se att läsare som av olika anledningar vill ha lättläst litteratur har fått ett bredare utbud och min förhoppning är förstås det att inom några år finns många fler valmöjligheter också för människor som läser lättläst.

Det här stycket är hämtad ur min nya bok Som syskon på riktigt.

Slutet
Vi har haft biologi-prov.
Isa och jag går hem från skolan.
Det har snöat under natten.
Marken är fortfarande vit.
Genom slasket rinner bäckar av vatten.
Conversen blir blöta när vi går.
Men solen skiner och vinden är ljummen.
Och Isa och jag knäpper upp våra jackor.

Vi går långsamt.
Pratar om provet.
Om skolan och basketen.
Om en kille som ska börja i vår klass.
Vi stannar en stund vid Isas hus och pratar.
Så går Isa in till sej
och jag fortsätter hem till mej.

När jag öppnar dörren är det tyst i huset.
För tyst.
Jag får en konstig känsla.
En känsla av att något är fel.
Jag hänger upp jackan och väskan.
Drar av mej skorna.

- Hallå! ropar jag.
Är någon hemma?

Men ingen svarar.

Av Helena Karlsson