I ett hus som taget ur Bröderna
Lejonhjärta och med utsikt över himlen, havet och horisonten har
jag förmånen att få skriva en vecka i maj precis som jag hade
lyckan att få göra i maj 2012 och 2013.
Den första våren var jag lyrisk över
att sitta på samma nötta skinnstol som Ulf Nilsson och Martin
Widmark och jag rös när jag läste de många hälsningarna i den
röda gästboken. Jag arbetade intensivt med de sista redigeringarna
i min debutbok ”Lennart Lordis Loggbok - Utsikt från livets
planet” och skrev för brinnande livet på uppföljaren ”Lennart
Lordis andra loggbok - Nödsignal från horisonten”.
I min egen loggbok skrev jag om ruiner
så andlöst vackra, om blått hav och aprikosa kvällar, om rosen
som knackade på köksfönstret och om blinkande blåsippor i natten.
Jag skrev om Andreas blommande päronträd och om koltrasten bakom
murgrönan och om hur jag somnade invid murens fot om kvällen.
Den andra våren i Visby blev på alla sätt annorlunda än den första. Min förläggare hade uppmuntrat mig att ta karaktären Maria i Lordi-böckerna och för att fortsätta utvecklas i mitt författarskap skriva utifrån hennes perspektiv. Jag stod också inför en förändring rent privat som gjorde det svårt att fokusera på något annat än att bara orientera mig på en ny världskarta.
Men jag skrev… jag skrev om var havet
slutar och himlen börjar och om en sol som färgar horisonten röd.
Jag sökte i det gamla för att hitta trådar in i det nya och
lyssnade vilset efter Marias röst. Och medan fåglarna flög ut och
in i Visbys ekande ruiner grät jag över en ostmacka på en kall
cafébänk utanför Almedalsbiblioteket.
Denna min tredje vår i Bonniers
författarhus är det mitt tredje manus jag arbetar med vid
skrivbordet på andra våningen. Responsen som jag fick av min
förläggare tidigare i år har jag med mig och tänker på då och
då: ”…jag tycker mycket om tonen och stämningen som nalkas i
Marias Bok… jag känner stråket av sorg och att kärlek är ett
bärande tema…” MEN… om manuset kommer att antas och slutligen
ges ut när jag skrivit klart är det ju ingen som i skrivande stund
vet, och det är helt enkelt den hårda författarverkligheten.
Ibland får insikten mig att domna och lusten och rörligheten i
skrivandet avtar… tills jag åter samlar ihop mig och riktar
fokuset in mot berättelsen igen. Min berättelse - och Marias.
Och just här, just nu är det bara
texten och jag. Himlen, havet och horisonten är draperade i dimma
och regnet duggar lätt på fönsterblecket.
/Tove Berggren
4 kommentarer:
Fantastisk miljö ... Lycka till med skrivandet!
Det känns viktigt det du skriver om att inte fastna i oron över verkligheten, framtiden och ev godkännande eller inte, utan att vara i själva berättandet. Och att njuta av den fina miljön.
PS.Jag håller på o läser din första bok nu, och gillar den verkligen!
Hej Ann-Charlotte! Ja, verkligen som att kliva rakt in i en saga! Arbetar mycket med att försöka skriva oavsett vart jag sitter... att det inte (enbart) handlar om inspiration för att åstadkomma text utan hårt arbete ... men i Visby går det inte att låta bli att inspireras!:)
TACK Annika! Va kul att du gillar den! Och viktigt det du skriver om det där eviga jagandet efter bekräftelse och godkännande... att försöka lära sig att verka och skapa ändå, för att man själv drivs av det och för lustens skull... och det är inte bara så lite magi när man lyckas med just det!:)
Skicka en kommentar