"Fantasy skall kapa verklighetsförankringens bojor" av Patrik Stigsson

När jag var liten fanns en tidning i Borås där jag växte upp som hette Västgöta-Demokraten. Det var en av två tidningar som gavs ut dagligen. Den andra var Borås Tidning. Västgöta-Demokraten var s-märkt och lästes i arbetarhemmen. Liberaler och högermänniskor läste Borås Tidning, som var borgerlig.
Min kompis mamma jobbade som utdelare av VD, som den kort och gott kallades. Hon körde tidningsrundan varje dag på en vit moped av märket Monark. Till skillnad från BT som var en morgontidning så kom VD ut på eftermiddagen.
Ibland fick min kompis, som hette Ronny men kallades Lillen, ta hand om utdelningen. Då brukade jag cykla med honom och hjälpa till.
Efter skolan stack vi ned till tågstationen. Vi hängde i vänthallen tills tidningsbuntarna anlände med bil vid tretiden. Vi lastade dem på pakethållarna och cyklade runt i Fristad, som samhället som vi bodde i heter.

Västgöta-Demokraten var min favorit-tidning, för i den fanns seriestrippen Mandrake. Mandrake bekämpade brottslighet och ondska med hjälp av magiska krafter och hypnos. Med slickat hår, en liten mustasch, slängkappa och hög hatt såg han ut som en estradmagiker.

Han hade en medhjälpare som hette Lothar, en muskulös svart man klädd i leopardskinn. Vid hans sida fanns också hans fästmö, prinsessan Narda. Mandrake skapades av Lee Falk, som också skapade Fantomen.

Denna serie var min första stora läsupplevelse. Jag var besatt av Mandrake. Jag läste serien varje dag och jag grät när tidningen av någon anledning inte kom som den brukade.

I det avsnitt jag minns bäst hade Mandrake etablerat telepatisk kontakt med utomjordingar. De befann sig på ett ufo som var på väg mot jorden. Mandrake guidade dem genom rymden med hjälp av tankekraft. Till sist var de framme. Farkosten for ner genom molnen och in över jorden. Den kom allt närmare Mandrake och landade till sist helt nära honom. Men Mandrake och hans medhjälpare kunde inte se den. Då kände Mandrake att han hade fått någonting i ögat. Det var farkosten. Utomjordingarna var så små att de landat i hans öga.

– Hur stor är ni jordman? frågade en av dem.

Jag minns hur oerhört överraskad jag blev över denna twist. Inom science fiction talar man om “a sense of wonder”. En känsla av förundran och häpnad som drabbar läsaren. Det var det som hänt mig. Och det gav mersmak. (Wikipedia definierar “sense of wonder” som a feeling of awakening or awe triggered by an expansion of one’s awareness of what is possible).

När jag var elva skrev jag min första berättelse. Den handlade olika planeter och varelserna som befolkade dem. Jag insåg att det var skriva jag ville göra. Skriva och fantisera. Jag drömde om att bli författare eller journalist.

När det vad dags för två veckors praktik i nionde klass fick jag plats på Västgöta-Demokratens redaktion. (Där jobbade Elisabet Höglund som allmänreporter. Hon var inte kändis då, men hade redan en minst sagt udda frisyr).

Jag fick göra ganska kvalificerade jobb. Med en egen fotograf åkte jag ut och intervjuade en biodlare. Det blev en lång artikel om biodling, med foto och intervju, som vår lärare läste högt för klassen.

I omdömet till skolan efter praktikveckorna skrev min handledare att jag var ”förvånansvärt oförstörd av skolans språkliga indoktrinering”. Det här var på sjuttiotalet och allt gammalt skulle störtas i gruset.

Jag blev inte journalist. Livet ville annorlunda. Jag blev Indienresenär, amatör-musiker och -skådespelare, enstaka kurs-student i ämnena psykologi och sociologi, dagdrömmare och en del annat. Långt om länge blev jag socionom och socialarbetare. Och nu, vid 55-års ålder, författare. Eller författare förresten. Det låter lite väl pretentiöst. Jag säger hellre som Ken Kesey (han som skrev Gökboet): Jag är inte författare, jag är trollkarl. Författandet är bara ett av mina trick.

Det finns de som påstår att fantasy skall vara en arena för att undersöka de stora livsfrågorna. Att man ibland måste skapa en annan värld för att bättre få syn på vår egen. Att det är detta fantasy skall användas till.  Att det är det som ger genren dess existensberättigande.

Man tycks mena att det är realism som är det eftersträvansvärda. Man skall klä ut realismen i fantasy-kläder för att på det sättet göra den aptitlig för läsaren. Man tycks mena att författaren i någon sorts pedagogisk nit skall använda fantasy i utbildande och uppfostrande syfte.

Mandrake undervisade mig inte om de stora livsfrågorna. Han hjälpte mig inte att bättre få syn på vår egen värld. Det är jag tacksam för.

Mandrake öppnade mina ögon för det magiska och obegripliga. För den gränslösa fantasin. För att man kan se världen på mer än ett sätt. Han visade mig att saker och ting inte alltid är vad de synes vara. Att häpnadsväckande överraskningar kan vänta bakom nästa krök. Att något man aldrig i hela sitt liv hade kunnat tänka ut i förväg faktiskt kan hända och vända tillvaron upp och ner. Att telepati och teleportation fungerar. Han väckte min fascination för det mänskliga medvetandets komplicerade funktion. Han fick mig att inse att det kanske finns varelser på andra planeter. Och att de ser ut helt annorlunda ut.

Mandrake sjöng fantasins och den magiska övernaturlighetens lov. Han gav mina tankar vingar.

Jag tycker fantasy skall innehålla allt vi kan tillåta oss att tänka. Allt som vi med vår fantasi förmår föreställa oss. Jag tycker att fantasy skall bidra till att göra verkligheten och tillvaron rikare, större, mer levande och magisk. Och i bästa fall ge oss en glimt av det större kosmiska sammanhang som vi alla är delar av.

Fantasy skall vara motsatsens till de skildringar av ”individens självförverkligande och shoppingbekymmer” som Jonas Thente i DN menar helt dominerar svensk samtidslitteratur. Länk

Det är kanske inget fel i ambitionen att göra tillvaron begriplig. Men låt oss framför allt ha respekt för dess obegriplighet.

Jag önskar att fantasy tog ett steg framåt och vågade utmana den realistiska och materialistiska beskrivningen av verkligheten som i dag är förhärskande. Att den i än större utsträckning vågade öppna dörren till tillvarons magiska dimensioner.  Som Maria Gripe gör i flera av sina böcker. Där krukväxterna tänker, de döda talar i telefon och tordyvlar lämnar meddelanden.

I bästa fall skall fantasy kapa verklighetsförankringens bojor och låta oss snudda vid det otänkbara.

Det är den magiska dimensionen jag försöker fånga i min debutbok Cirkoli. I Cirkolis värld kan fantasier, tankar och drömmar bli levande, och de blir det också. Och Mandrake finns faktiskt med som en av karaktärerna i min bok. I lätt förklädd form. Som en hyllning till denne min barndoms magiske hjälte.

Kan jag ge någon som läser min bok bara en gnutta av den känsla som jag fick av att läsa Lee Falks Mandrake så är jag mer än nöjd.

/Patrik Stigsson

Vill du beträda Patriks fantasivärld? Länk till Cirkoli, Cirkoli-bloggen samt Cirkoli på Fb.