Igår var det ju Världsberättardag.
Bohusläns Museum och Berättargruppen 3e Vingen bjöd in skolklasser att vara med och fira Världsberättardagen. Sex berättare tog emot 650 barn under dagen. Själv berättade jag historien om Gluskabi och den Magiska Väskan och tre andra berättelser om träd, djur och människor.
Jag var lite nervös innan, det var större grupper än jag brukar berätta för, med 60-70 barn i varje grupp, från åk 3 och 4, från olika skolor i Uddevalla kommun.
Men det gick bra. Fast 45 minuter är ganska lång tid att sitta still och lyssna... jag bröt av i mitten med lite rörelser och skutt, och i den sista berättelsen lät jag barnen vara med och skapa innehållet.
På kvällen hade jag och Gun Jarnedal, berättare från Brastad, ett berättarkafé på biblioteket i Brastad. Där var publiken äldre. Men min berättelse om Gluskabi fungerade bra även där. Gun berättade
H. C. Andersens saga om Granen, en sorglig men vacker berättelse om en gran som alltför sent inser hur bra han hade det i skogen som en liten planta...
När jag säjer "fungerade bra"menar jag nog att jag lyckades fånga lyssnarnas uppmärksamhet. Jag känner om jag gör det, eller inte. Det är härligt när jag gör det. När sagan får liv genom mig.
Det alldeles speciella med det muntliga berättandet, vare sig man lyssnar eller berättar, är närvaron i nuet och att vi alla är med på samma drömresa. Om det fungerar. Sen kanske det skapas olika bilder i våra hjärnor, utifrån våra egna upplevelser och erfarenheter, men det är ändå en gemensam resa.
Under berättarkafét var det fritt för andra att berätta, och vi fick höra allt från egna upplevelser av specifika träd, som ett magiskt mullbärsträd utanför ett kloster på Cypern, ett finsk björkträd och en svensk gran, till egenskrivna sagor, sånger, historier ur verkligheten om skogsbruk och urskogsräddning, och om mystiska bussresor i Finlands djupa skogar. Jag fick veta att när jag köper kanel i affären är det nog inte äkta kanel, som är sällsynt och dyr, utan kassiakanel, barken från ett vanligare träd och därför lite billigare. Och jag blev inspirerad att leta reda på det äldsta trädet i Lysekil, en uråldrig idegran som växer i Valbodalen. Kan vara tusen år gammalt, men jämfört med det äldsta trädet i världen, en gran på Fulufjället i Dalarna som är 9500 år, är det bara en barnunge. I trädvärlden, kategori gamla träd.
Det är roligt med berättarkaféer, för man vet aldrig i förväg vad det blir. Den ena historien väcker den andra.
Jag ställde innan i veckan frågan varför jag anstränger mig för att lära mig berätta folksagor utan papper. Speciellt när jag inte berättat på ett tag och känner mig lite osäker undrar jag verkligen över detta. Men när jag sedan gör det och det flyter bra, då förstår jag varför. Det är så kul! Och jag lär mig berättelserna på ett speciellt sätt, jag kommer dem närmare när jag går in för att lära mig dem, och göra dem till min egna.
Men, kan man fråga sig, varför inte skriva egna berättelser och berätta dem?
1/ Det är svårt. Genom att lära mig från vår skatt av folksagor kanske jag kommer något steg närmare att skriva själv? Just nu är mitt mål att bygga ut berättelsen omkring sagan och mellan berättelserna.
2/ Jag gillar vår skatt av folksagor, och att de har funnits länge, berättats av många. Jag gillar att föra dem vidare, att vara en del av en lång tradition av berättare. Och det finns en sån variation att jag kan hitta de som passar mig, om jag letar. Och sagorna ger mig inspiration och insikter, som jag inte skulle fått annars.
Det svåraste, men också en del av det roligaste, är att hitta bra berättelser. Berättelser som jag själv känner för, som både har ett innehåll som talar till mig, och ett språk som lockar fram bilder jag kan inspireras av.
Men tänk om det är så att berättelserna letar efter oss?
Lena Pettersson var en av de andra berättarna på museet igår. I tidskriften Munvigan, som ges ut av Berättarnätet Kronoberg citerar hon Robert Moss:"Australian Aborigines say that the big stories, the stories worth telling and retelling, the ones in which you may find the meaning of your life - are forever stalking the right teller, sniffing and tracking like predators hunting their prey in the bush."
Lena fortsätter:
"Jag tycker om att tro att det är precis så det är. Att det finns historier som väntar på att bli berättade. Som spanar på oss, följer efter oss, väljer oss att berätta dem."
Jag hoppas göra ytterligare ett inlägg under veckan och berätta om en inspirerande bok för den som tycker om träd och berättelser.
/Annika Rockström
.
8 kommentarer:
Gillar tanken att det är berättelserna som söker oss. Tror att det är så faktiskt.
Fint!
och då tänker jag på några träd som jag mötte på semestern förra veckan...
Läs om dem här!http://jessikaberglund.blogspot.se/2012/03/tallar.html
Intressant det här med berättelser - jag har oftast tänkt att vi bär berättelserna, att alla männsikor har så många att berätta - att berättelserna söker oss ... det är också en spännande tanke. Troligtvis handlar det om synkronicitet. Något i individen drar till sig berättelsen, något i berättelsen drar till sig individen.
En intressant fråga är vilken saga som var din favorit som barn. Jag har ställt den frågan till många, och nästan alltid så finns en nyckel till personen i svaret.
Finns det kanske några mer sådana här berättarkvällar inplanerade i eller kring Göteborg i vår eller sommar, Annika? Jag blir sugen på att vara med och lyssna, i lägereldens sken...
/P.
Intressant om favoritsaga som barn. Jag hade ingen favorit däremot många som skrämde mig. Jag var ett lättskrämt barn...
Hans och Greta minns jag med fasa liksom Rödluvan och Törnrosa. Skrämdes av dem på samma sätt som jag senare skrämdes av bibeln
Det här med favoritsaga när man var barn. Jag minns inte själv, men min mamma berättade att jag älskade "Britt och Janne i Brödlandet", utgiven av Sveriges Bageriidkareförening och Kooperativa förbundet. Skriven av INgrid Nyborg - Flellander och illustrerad av Einar Norelius. När jag fick se den igen som vuxen kände jag igen alla bilder, och då kom jag ihåg den. Jag tyckte verkligen så mycket om bilderna! Stubben som kan skriva, bröden som var figurer med olika karaktär och en liten gubbe som hoppade upp ur ett hål i golvet.
Tror att jag blev minst lika mycket inspirerad av bilderna i böcker jag läste som barn, som av själva historien. Minns Elsa Beskows skogsbilder och Putte i blåbärsskogen, minns John Bauers hemlighetsfulla skogar och Einar Norelius levande stubbar och träd.
Ojdå, jag glömde skriva mitt namn under inlägget ovan, Annika.
Tack för ditt tips Jessica om boken "Trädets tid", ska försöka låna den. Och vad fint du skriver om tallar på din blogg!
Skicka en kommentar