tisdag 11 maj 2010

Om språkets mästare och något om översättarens utmaningar

Under åren i England stötte jag på Julia Donaldson för första gången. Alla engelska barn kan hennes "The Gruffalo" illustrerad av Axel Scheffler - den är en del av det engelska kulturarvet vid det här laget. Även övriga böcker av den här duon är väl värda att läsa. Jag anser att Julia Donaldson är ett språkligt geni, kanske i klass med Shakespeare, fast för barn. Hennes berättelser leker och dansar fram och rytmen är klockren. Eftersom mina barns modersmål är svenska ville de under åren i England att jag skulle översätta Julia Donaldsons böcker löpande, allteftersom jag läste dem. Det var en utmaning, milt uttryckt. Sedan jag flyttat hem till Sverige har jag sett att Lennart Hellsing tagit sig an den uppgiften för Alfabeta förlag och han gör det betydligt bättre än vad jag någonsin lyckats med. Men inte ens vårt språkliga geni Lennart Hellsing lyckas överföra rytmen, melodin och dansandet i språket från engelskan till svenskan. Det blir bara en blek kopia av originalet. Nuförtiden läser vi ofta böckerna parallellt, sida för sida först på engelska sedan på svenska, som godnattsaga, något som jag njuter av lika mycket som barnen. Att få studera två språkliga mästare och samtidigt underhålla mina barn; livet kan inte vara bättre för den här mamman. Som kuriosa kan nämnas att jag, på Junibacken tror jag, läst att det gjorts ett flertal försök att översätta någon av Lennart Hellsings böcker till finska, men att de har fått ge upp vad gäller den. Kanske slutsatsen är att en författare som fullt ut behärskar och leker med språket på sitt modersmål kräver en minst lika skicklig mästare på sitt modersmål som översättare, men att detta inte alltid räcker? Inte om originalförfattaren utnyttjat sitt modersmåls egenheter och särarter fullt ut i sin lek med språket; dessa går inte att översätta.
   Julia Donaldson har också skrivit ett gäng "Lära sig läsa"-böcker på engelska, utgivna av Oxford University Press(http://www.oxfordprimary.co.uk/) som Oliver hade som kurslitteratur i sin engelska skola. Vi köpte fjorton sådana böcker innan vi flyttade hem till Sverige. Jag önskar att Oliver hade samma klass på den litteratur han läser nu i första klass i en svensk kommunal skola.

Maria Aminoff     

3 kommentarer:

Inger Granberg sa...

Språket är ju inte bara orden som man talar eller sjunger. Med språket kommer också ett sätt att vara. Jag tror att om man till fullo till exempel behärskar två språk låt oss säga italienska och svenka och har både Sverige och Italien som hemvist så utvecklar man också två olika jag , sitt svenska jag och sitt italienska jag och man är på olika sätt i de båda länderna/kulturerna.
Detta måste vara en riktig utmaning för alla översättare.

Anonym sa...

De där lära läsa böckerna är ju verkligen blandad kvalitet på, vad jag sett.

Jessika sa...

Jag talade härom dagen med en dansk barnbibliotikarie, han presenterade en hel hög nya, roliga böcker för mig. Och några gamla, väldigt spännande!
I alla fall.
Han hade aldrig hört talas om Lennart Hellsing...
Apropå svårigheten att översätta så det blir meningsfullt, och så att både rytmen, innehållet och allt det magiska följer med. Som tur är har de egna språkdansare i Danmark, och förmodligen även i Finland.