Hanna Jedvik om vi

 

Vem hur och varför?

…eller han/hon/hen/det/vad?

Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.

Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.

”Pornography är Cures bästa album”, säger du.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.

Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?

Respekt - En sexbok för killar

Respekt – En sexbok för killar av Inti Chavez Perez överraskar positivt med tanke på hur mycket av det som skrivs om sex i offentligheten ser ut.

Det här är inte en bok som i vanlig ordning förutsätter att läsaren är heterosexuell, och att vi lever i ett jämställt samhälle, och sedan har ett särskilt kapitel om typ homosexualitet eller genus mot slutet liksom för att det måste till.

Insikten om att alla inte är heterosexuella genomsyrar här hela boken. Chavez Perez tar sig respektfullt fram med formuleringar som personen, eller, den du har sex med. Och ungefär överallt förutsätts det att vi lever i ett orättvist samhälle där killar generellt har mer makt än tjejer.

Ungdomsroman: Jag ser dig

Mårten Melins Jag ser dig handlar som titeln antyder mycket om osynlighet och längtan efter att bli sedd. Ronja har kommit till en ny skola i en ny stad. Klasskompisarna pratar på som vanligt med varann. Hon får en nyckel till ett skåp, men ingen tar sig tid att visa var det är ens. Den enda som verkar bry sig är Annika som hon sitter bredvid på tyskan. Ronja blir genast kär i Annika. Men Annika är märkligt genomskinlig. Och snart visar det sig att de andra inte kan se henne alls. Ronja skickas till skolpsykologen, Ingrid. 

Här skulle berättelsen kunnat sluta, början bäddar för en psykologisk tolkning, där Ronja till exempel har hittat på Annika som stöd för att orka igenom sin ensamhet. Men texten bjuder på mer motstånd och överraskningar än så.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det har att göra med en gammal tyskbok och en lapp som Ronja hittar i skåpet hon fått. Berättelsen vänder helt och en får ompröva sina tidigare tankar om vem Annika är. Vändningen kullkastar också på ett uppfriskande sätt skolpsykologen Ingrids auktoritet och skildrar istället en ovanligt jämbördig relation mellan en vuxen och en elev i skolan. Och ett möte mellan dem. Och hbt-temat kan inte bortförklaras som en förvirrad flickas fantasi utan får ytterligare en botten i texten.

Jag gillar krocken mellan olika möjliga läsningar. Inte heller när jag läst klart är jag helt säker på hur jag ska tänka om det som berättats.

Till sist. För den som är intresserad av lättlästa ungdomsromaner med HBT-tema så finns det (åtminstone) två till:

Per Alexandersson Ditt Äckel

Carrie Mac Kär i New York

/Katja Timgren

Ungdomsroman: Bögslungan

Såhär inför regnbågstemat läste jag om två ungdomsromaner som jag tycker om. Idag handlar det om Per Alexanderssons Bögslungan. Och imorgon om Mårten Melins Jag ser dig. Båda böckerna är skrivna på lättläst språk och alltså tillgängliga för många.

Bögslungan är en vardaglig berättelse om den första kärleken. En dag ser Max Niklas bli doppad i toaletten av några killar. Sedan får de skåp bredvid varandra och börjar trevande prata. Det tittar på varann och Max är nöjd utan att veta varför.

Textens krassa, konkreta språket känns lojalt mot de femtonåriga huvudpersonernas värld. I det sakliga uppräknandet av vad som sker, vilka människor som är där, platser, fångas en instängdhetskänsla. Det är som det är och inget finns att göra. Mobbning och sociala hierarkier varvas med matsalens korvbitar simmande i sås till en ibland nästan klaustrofobisk vardag. Men som kontrast finns hela tiden en längtan efter närhet, som ligger fint under ytan. I dialogerna mellan Max och Niklas, och i den fysiska längtan mellan dem öppnas en annan möjlig värld.

Queer i förskolan

Idag har jag intervjuat Emelie Lysholm som förläser med Queer i förskolan. Emelie är dramapedagog med många års erfarenhet från arbete i förskolan. 

Varför är queerperspektiv viktigt i förskolan?

Därför att det enligt Förskolans läroplan 98/10 ligger i förskolans uppdrag att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna plus att jobba för alla människors lika värde. Problemet är bara att en del pedagoger och förskolor utan queerperspektiv tänker för normativt när de jobbar kring detta och glömmer bort att alla barn inte är hetero eller cis personer* eller att alla barn kanske inte lever i heterosexuella kärnfamiljer. Det kränker enskilda barn men ger också en snedvriden bild för alla barn, när endast ett sätt att leva representeras i förskolan - den heterosexuella kärnfamiljen, vilket gör att det fortsätter att bli godtyckligt att se homosexualitet som något negativt eller transexualitet som konstigt och äckligt. Istället för att förankra respekt för mänskliga rättigheter reproducerar en förskola utan queerperspektiv normer kring vilka människor som inte lika mycket

värda. Men queerperspektivet innefattar inte bara barns rätt till sin sexualitet och kärlek utan även

sitt sätt att uttrycka sin identitet oavsett kön. Vi har den uppfattningen om att barn med snippa är flickor och barn med snopp är pojkar och att med dessa kategorierna flicka och pojke ska särskilda egenskaper träda fram. Många barn lyckas anpassa sig efter normen om vad som är flicka och vad som är pojke men frågan är till vilket pris? Det kan handla om att känna sig fel hela sitt liv, ständigt dåligt självförtroende över att inte vara nog feminin, för feminin respektive maskulin. Dessa barn genomgår en osynlig kamp kring könsnormer. Eller intersexuella barn som får genomgå operationer och hormonbehandlingar för att passa in i normen och två kön. De barn som synligt inte passar in i normen om två kön, flicka och pojke, och de föreställningar som ligger kring dem riskerar att bli utsatta av både barn och vuxna väldigt tidigt. Det finns oändligt med exempel på pojken som tycker om rosa där vuxna går in och ger negativa kommentarer om pojkens kärlek till rosa för att få honom att anpassa sig till normen om vilken färg en pojke ska tycka om. Detta kan skapa stora trauman i

barnets liv. Eller exempel på barn som ex har snippa men är pojke eller tvärtom och hur vuxna konsekvent diskriminerar barnet genom att vägra respektera barnets könsidentitet.

Bokprovningen om Hbtq

I barnboksinstitutets bokprovning lyftes gränsöverskridande fram som ett genomgående tema i 2012 års utgivning. Ett av de gränsöverskridande områdena de lyfter fram är sexualitet och kön. De konstaterar att ”mer än någonsin tidigare är det tydligt att författarna vill skilda sexualiteter (pluralis) och att bi- och homosexualitet har normaliserats.” Om någon vill läsa mer så bifogas här en länk till rapporten här.

Detta ger gott hopp om framtiden. En kan dock fundera på vad det är som gjort att det tagit så pass lång tid? Året har också inneburit många infekterade debatter kring hen-frågan. Min fundering när det blåst som värst är hur det känns för dem som verkligen identifierar sig som hen? Och till barn till dem som gör det – liksom såklart barn som är hen. Det känns ofta som att man i debattens vågor glömmer att det finns något annat än språkliga spetsfundigheter bakom pronomenet. Frågan om hen som en identitet gäller inte alla, de flesta trivs som han eller hon eller så bryr man sig inte om vilket. Men för några är hen just den identitet som får pusselbiten att falla på plats – och att ha en identitet som upprör andra är en psykisk utmaning.

Intervju: Moa Lina Croall

Du har skrivit om romantiska relationer mellan tjejer i böcker både för tio-tolvåringar och för unga vuxna. Var det något särskilt som du tänkte på eller anpassade utifrån de olika målgrupperna?

När jag skrev min debutroman "Sen tar vi Berlin" var det mycket viktigt för mig att det inte skulle vara en komma ut-roman. Att många tjejer (de flesta) i boken hade relationer med varandra var ingenting som det gjordes en grej av, det var bara så. 

När jag skrev Lisa-böckerna hade jag väldigt mycket tankar kring det här. Folk har en tendens att tänka sex när en skriver om samkönad kärlek. En massa böcker för 9-12-åringar innehåller ju förälskelse och kärlek, men av någon anledning blir många upprörda om det skulle handla om homosexuell kärlek eftersom somliga då tänker att denna kärlek främst är av sexuell karaktär. Vilket den förstås också kan vara i även i mellanstadiet. Vilket inte heller är fel, såklart.

En gång skrev jag en nätkrönika om att jag önskade att barnböcker oftare kunde ta upp samkönad kärlek. De anonyma kommentarer jag fick på den texten var helt bisarra och inget jag ens vill återge.

Som det till slut blev i böckerna är det ganska subtilt. Vill en läsa in att Nova och Lisa är förälskade, eller att Lisa är kär i Nova, kan en lätt göra det, eller så kan en "missa det" eller låta bli att tolka det så. Varför jag har valt att göra det subtilt är för att jag inte tycker att gränserna mellan kärlek och vänskap är eller behöver vara så himla skarpa.

Hur har dina böcker mottagits om man fokuserar på hbtq-temat? Är det något som du önskat att man hade sett och diskuterat mer eller annorlunda?

Tema Regnbåge över stan

Nu är det dags igen! I två veckor framåt är det Westpride i Göteborg (tidigare HBTQ-festivalen). 

Och precis som förra året passar vi på att samtidigt ha regnbågstema här på bloggen.

I år har vi pratat med Moa-Lina Croall, författare till bland annat Det är jag som är Lisa och Jag blundar och önskar mig något, om kärlek mellan tjejer i mellanåldersböcker. Emelie Lysholm berättar om queerperspektiv i förskolan och (bristen på) barnböcker på temat. Och så lyfter vi fram några ungdomsböcker som skildrar samkönad kärlek och homofobi och inger hopp.

Och mycket mer. Förhoppningsvis blir det två veckor där många olika röster och tankar om hbtq, - barn- unga och litteratur kan höras.

Ni som läser är också särskilt välkomna att vara med i samtalet! Skriv en kommentar med vad som dyker upp, stort som smått.

Peter Bergting - om identitet, serier och katter

Min karriär har haft problem med identiteten de senaste åren. Vad är jag egentligen?

Illustratör, författare eller serietecknare? De flesta som känner till mig ser mig nog som antingen fantasy-illustratör eller serietecknare.

 

Mårten Melin om serier och barnböcker

Mårten Melin är barnboksförfattare som både skrivit serier och varit redaktör för serietidningen Bamse. Här kommer en intervju om hans tankar om sitt skrivande och serieskapande och om hur de båda genrerna påverkar varandra.