Peters rapport från bokmässan.

Såhär morgonen efter bokmässans avslut, förkyld och med väntande arbete, tänkte jag försöka samla tankarna. Bokmässan 2011 var en toppenerfarenhet för mig.

Först och främst var det givande att träffa kollegor, förlag och gamla som nya vänner. Det var också inspirerande att se att min debutbok från 2009 "Tänk själv!" har nått ut till så många, både inom och utanför branschen.

Det är de vuxna som behöver utbildas om världen

Den meningen hänger kvar i mina tankar efter ett seminarium på Bok&Bibliotek i fredags. Orden är Claudia Funkes, en av de mer kända tyska barnboksförfattarna (Bläckhjärta m fl). Diskussionen gällde pedagogiska barnböcker och hon sa ungefär så här: Det är så arrogant att förvänta sig pedagogiska böcker just för barn. För det är ju de vuxna som hittar på alla dumheter i världen och behöver utbildas, medan barnen är helt osyldiga.

Läsro

Så här efter bokmässan längtar man kanske efter en lugn plats att sitta och läsa på.

Vad händer på Bokmässan!

På torsdag börjar det!
Flera av BarnBoksNätets medlemmar har programpunkter på bokmässan och här kommer nu den utlovade listan. Kanske saknas något? Skicka en kommentar om det i så fall!

Fina Madame, spindeln som gjordes för att pryda montern ett år när vi hade en sådan. 

Snart är det Bokmässa!

Och det är ju ett slags julafton om man håller på med böcker.
Precis om den vanliga julen får man en hel del ångest och grubblerier på köpet. Vad ska hända, vem ska man möta? Vart ska man gå?
Och inte minst, vad vill man inte missa?

Finaste bokbussen från i fjol

The end

Foto: Lisa Thanner.

Min bloggvecka här på Barnboksnätet går mot sitt slut. Tusen tack alla ni som har läst vad jag har skrivit. Hoppas att det har varit åtminstone lite intressant. Ni som vill följa mig i fortsättningen kan föra det på min blogg på http://hanna-jedvik.blogspot.com/. En blogg som jag i ärlighetens namn inte uppdaterar allt för ofta. Men ibland glimmar det till.

Den allra första gången

Jag vet inte vad det är som är så fängslande med de där åren mellan barn och vuxen. Det som kallas för pubertet. Tonår.

Kanske är det svängningarna. Att livet är som en berg- och dalbana och att allt möjligt. I det där reportaget om pubertet som jag skrev för Göteborgs Posten pratade jag med Sanne Näsling Torpenberg som i våras debuterade med den superfina ungdomsromanen Kapitulera omedelbart eller dö. Om de två bästa vännerna Lovely och Mary och deras näst intill symbiotiska vänskap.
 

Soundtracket till våra liv

Henrik Berggren i Broder Daniel.

För mig har musik alltid varit en viktig del av mitt liv. Den som har läst Snart är jag borta vet att musiken spelar en avgörande roll för handlingen och för personerna i den. Jag har till och med satt ihop ett eget Soundtrack till romanen.

Det är antagligen ingen slump att musiken ofta spelar en så viktig roll under puberteten och tonårsåren. Där finns de tvära känslokasten, kärleken och identiteten. I musikens värld är allt tillåtet och inga känslor är fula eller förbjudna.

Det där som sätter djupa spår

När jag skrev min debutroman Snart är jag borta hade jag ingen tänkt målgrupp i huvudet. Jag visste inte att det skulle bli en ungdomsroman och absolut huruvida något förlag skulle vilja ge ut den eller inte. Jag skrev om det som låg mig varmt om hjärtat och som jag själv hade velat läsa några år tidigare.  De populärkulturella referenserna duggar tätt och inramningen är en tydlig samtid.

Kärlek och Uppror

Omslaget till Ebba Gröns album Kärlek & Uppror. En titel som sammanfattar pubertetsåren ganska bra. Åtminstone för mig.

Jag smakar på ordet pubertet. Klibbigt. Kroppsligt. Svettigt. Minnen av kalla omklädningsrum och skolidrottens hala duschrum flimrar förbi. Minns kropp och knopp i Kamratposten och tankar om mens, könshår ömmande kroppsdelar.  Ett ständigt jämförande med vem som hade fått vad och när. Antingen för tidigt eller för sent. En gyllne medelväg finns sällan under de här åren. Alla känner sig lika udda, lika konstiga och lika främmande inför förändringen som står för dörren. Ingen tid att längta tillbaka till, det verkar alla som jag pratar pubertet med överens om.