Unga Vuxna, från här kallat UV, kommer sig av engelskans
Young Adult, YA, och är fortfarande en hyfsat ny litterär indelning.
UV-böckerna riktar sig till 15-åringar och uppåt men läses av både äldre och
mycket äldre, som ett slags gyllene mellanväg, en förbindelse mellan tonåringar
och deras föräldrar. Detta är UV-litteraturens tydligaste säregenhet och sanna
potential: det är inte lätt för någon att hantera tonåren, varken den som
befinner sig där eller den som befinner sig utanför, att då kunna läsa samma
bok som sin mamma eller pappa, få lika stor behållning fast på olika sätt och
sedan diskutera sin läsupplevelse tillsammans? Det är stort och viktigt.
Som UV-författare plockar jag det bästa ur ungdomsromanen
(språket, handlingsdrivet, känslorna) och det bästa ur vuxenromanen (mörkret,
allvaret) och skapar något i mitten, på gränsen, just precis där vi börjar
betraktas som vuxna. Det är min främsta förklaring: ungdomsböcker är ljusa,
mjuka, känsliga och gör eftergifter för sina unga läsare, vuxenböcker behöver
inte ta någon hänsyn, UV-böcker ställer sig i mitten och balanserar. Under
UV-stämpeln tycker jag mig skriva fritt, utan pressen att producera
”finlitteratur”, samtidigt som jag fått förstå att mitt språk är någonting
extra. Andra som fått detta epitet är Markus Zusak med sin Boktjuven, Marisha
Pessl med sin Fördjupade studier i katastroffysik och Lisa Bjärbo med samtliga
av sina romaner, fina exempel på UV-böcker när de är som bäst, alltså det bästa
av två världar.
Första gången jag hörde talas om YA/UV som uttryck eller
begrepp var under Bokmässan 2011. Jag var odebuterad och jättenervös: jag
skulle träffa en representant för Damm Förlag i deras monter. Vi hade haft
kontakt under flera år, jag hade skickat en mängd olika manus till dem, de hade
refuserat med konstruktiv kritik och fått mig att fortsätta försöka.
Representanten visade mig in i ett litet rum bakom montern, bjöd mig på
bubbelvatten och frågade om jag hade hört talas om YA-litteratur? Det hade jag
inte. Hon sa då att det var som ett slags ungdomsböcker, och jag tog illa vid
mig. Jag upplevde det som degraderande (mina mål var högre än så), men senare
förstod jag att jag hade reagerat utan kunskap, som många andra, och att hon
hade öppnat mina ögon.
Det har ju varit diskussioner om ”ungdomsboken”, dit mina
böcker ändock räknas i det vidare begreppet, och huruvida de klassas som
”riktig litteratur”. Vid flera tillfällen har kritiker i framstående tidningar
ställt någon vuxenbok i jämförelse med ungdomsböcker för att på så sätt
framhäva någon brist eller något tillkortakommande (Jens Liljestrand om Sara
Kadefors bok Kast med liten kniv: ”Med sina många välskrivna och medryckande
partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös
vuxenlitteratur”, Sam Sundberg om Fredrik Backmans bok Min mormor hälsar och
säger förlåt: ” Den är inte stämplad ”ungdomsroman”, men det är en utmärkt
sådan. För den sofistikerade läsaren blir det ibland lite för mycket av... tja,
alltihop”), och där har vi degraderingen igen, eller okunskapen. Jag la mig i
debatten här, och
tycker det är dags att hålla isär begreppen, för det första, och för det andra
att se den unga litteraturen för vad den är, höja dess status så att den blir
jämbördig med den vuxna eftersom den är jämbördig med den vuxna.
Idag buntas
UV-böcker ihop med barnlitteraturen i alla sammanhang. Vi ser knappt röken av
ungboksförfattare i tv, radio, tidningar trots att vi står för en stor del av
bokförsäljningen i Sverige, trots att våra böcker blir film i allt vidare
utsträckning, trots att vi, i många avseende, brädar vuxenlitteraturen rent
litterärt och kan vårt hantverk till partikelnivå. Jag sniffar
åldersdiskriminering, viss gaggighet eller ovilja att se vad som faktiskt blivit.
I den unga litteraturen finns en finstilthet som tycks gå de
vuxna förbi. Vi ska in i finrummen och tas på allvar, allting annat vore fel.
/Christin Ljungqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar