måndag 9 februari 2015

Tema Unga vuxna: Christin Ljungqvist definierar begreppet



Unga Vuxna, från här kallat UV, kommer sig av engelskans Young Adult, YA, och är fortfarande en hyfsat ny litterär indelning. UV-böckerna riktar sig till 15-åringar och uppåt men läses av både äldre och mycket äldre, som ett slags gyllene mellanväg, en förbindelse mellan tonåringar och deras föräldrar. Detta är UV-litteraturens tydligaste säregenhet och sanna potential: det är inte lätt för någon att hantera tonåren, varken den som befinner sig där eller den som befinner sig utanför, att då kunna läsa samma bok som sin mamma eller pappa, få lika stor behållning fast på olika sätt och sedan diskutera sin läsupplevelse tillsammans? Det är stort och viktigt.

Som UV-författare plockar jag det bästa ur ungdomsromanen (språket, handlingsdrivet, känslorna) och det bästa ur vuxenromanen (mörkret, allvaret) och skapar något i mitten, på gränsen, just precis där vi börjar betraktas som vuxna. Det är min främsta förklaring: ungdomsböcker är ljusa, mjuka, känsliga och gör eftergifter för sina unga läsare, vuxenböcker behöver inte ta någon hänsyn, UV-böcker ställer sig i mitten och balanserar. Under UV-stämpeln tycker jag mig skriva fritt, utan pressen att producera ”finlitteratur”, samtidigt som jag fått förstå att mitt språk är någonting extra. Andra som fått detta epitet är Markus Zusak med sin Boktjuven, Marisha Pessl med sin Fördjupade studier i katastroffysik och Lisa Bjärbo med samtliga av sina romaner, fina exempel på UV-böcker när de är som bäst, alltså det bästa av två världar.


Första gången jag hörde talas om YA/UV som uttryck eller begrepp var under Bokmässan 2011. Jag var odebuterad och jättenervös: jag skulle träffa en representant för Damm Förlag i deras monter. Vi hade haft kontakt under flera år, jag hade skickat en mängd olika manus till dem, de hade refuserat med konstruktiv kritik och fått mig att fortsätta försöka. Representanten visade mig in i ett litet rum bakom montern, bjöd mig på bubbelvatten och frågade om jag hade hört talas om YA-litteratur? Det hade jag inte. Hon sa då att det var som ett slags ungdomsböcker, och jag tog illa vid mig. Jag upplevde det som degraderande (mina mål var högre än så), men senare förstod jag att jag hade reagerat utan kunskap, som många andra, och att hon hade öppnat mina ögon.

Det har ju varit diskussioner om ”ungdomsboken”, dit mina böcker ändock räknas i det vidare begreppet, och huruvida de klassas som ”riktig litteratur”. Vid flera tillfällen har kritiker i framstående tidningar ställt någon vuxenbok i jämförelse med ungdomsböcker för att på så sätt framhäva någon brist eller något tillkortakommande (Jens Liljestrand om Sara Kadefors bok Kast med liten kniv: ”Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur”, Sam Sundberg om Fredrik Backmans bok Min mormor hälsar och säger förlåt: ” Den är inte stämplad ”ungdomsroman”, men det är en utmärkt sådan. För den sofistikerade läsaren blir det ibland lite för mycket av... tja, alltihop”), och där har vi degraderingen igen, eller okunskapen. Jag la mig i debatten här, och tycker det är dags att hålla isär begreppen, för det första, och för det andra att se den unga litteraturen för vad den är, höja dess status så att den blir jämbördig med den vuxna eftersom den är jämbördig med den vuxna. 

Idag buntas UV-böcker ihop med barnlitteraturen i alla sammanhang. Vi ser knappt röken av ungboksförfattare i tv, radio, tidningar trots att vi står för en stor del av bokförsäljningen i Sverige, trots att våra böcker blir film i allt vidare utsträckning, trots att vi, i många avseende, brädar vuxenlitteraturen rent litterärt och kan vårt hantverk till partikelnivå. Jag sniffar åldersdiskriminering, viss gaggighet eller ovilja att se vad som faktiskt blivit.

I den unga litteraturen finns en finstilthet som tycks gå de vuxna förbi. Vi ska in i finrummen och tas på allvar, allting annat vore fel.

/Christin Ljungqvist

Inga kommentarer: