En av de vanligaste frågorna jag får från
omgivningen angående mitt författarskap är hur jag hittar inspiration när jag
skriver. Jag svarar som så många andra före mig, nämligen att man gräver där
man står. Men vad innebär denna något slitna fras egentligen? Är alla böcker
mer eller mindre självbiografiska?
Nej, så är det naturligtvis inte. Det man däremot
gör är att väga in egna iakttagelser, upplevelser eller känslor i sin text. Man
kan förlägga storyn till platser man känner väl, man kan mixa ihop egenskaper
hos människor man träffat, eller använda andra fragment ur sitt eget liv för
att göra historien man vill få fram mer äkta.
Men hur blir det då om det man skriver om kan
upplevas som smärtsamt för människor i författarens närhet? Om det man
beskriver rör vid ömma punkter hos de man bryr sig allra mest om. Ifall
berättelsen man vill dela med läsarna sårar ens familj?
Jag vet något om detta. När jag satte mig och skrev
min allra första bok hade jag redan berättelsen klar i huvudet. Jag ville
skriva en hästbok. Det var något jag drömt om ända sedan jag själv var barn och
slukade hästböcker på löpande band. Men jag ville göra något mer. Jag ville
skriva om hur det kan vara att växa upp som syskon till någon som är sjuk. Idag
är det vanligt att barn (och vuxna) får olika diagnoser och jag ville ge alla
de barn som har ett sjukt syskon en igenkänningsfaktor.
Eftersom jag själv har ett syskon med diagnos har
jag mängder av egna upplevelser att ösa ur, så det hela borde vara lätt kan man
tycka. Nu, i efterhand, är jag vis av erfarenhet om att det tvärtom var väldigt
svårt. För när det kommer sådär nära, på gränsen till personligt, då leker man
som författare med elden. Man står inför avväganden kring varje mening, kring
varje ord, eftersom läsarna kan få svårt att veta exakt vad som är egenupplevt
och vad som är fiktion.
Som författare har man makt över andra människors
liv, både påhittade och verkliga. Det gäller att fara varsamt fram för att inte
såra och trampa andra på tårna. Sådant som kan kännas helt okej för mig som
skriver kanske är öppna sår för andra som känner igen sig, som förstår att de
har bidragit som inspirationskällor.
Idag vet jag att man som författare måste vara
beredd på att möta människor som kanske helst skulle velat slippa figurera i
böcker, som inte ville att man skulle plocka bitar från just deras liv och
personligheter. Det gäller att vara säker på sin sak när man låter historien
flöda fram, eftersom man kan få betala ett högt pris i efterhand för att få sin
historia berättad. Det finns människor som läser in mer i en fiktiv historia än
vad som var meningen, som känner sig träffade fastän det inte var så det var
tänkt från författarens sida.
Min lärdom är att man måste skriva med öppna ögon
och vara beredd på att ta konsekvenserna av det man skriver. Att man inte får
förtala någon är en självklarhet, men att människor i ens närhet kanske tar
illa upp över att känna igen sig i ens böcker kanske inte står lika klart alla gånger.
Jag kommer att fortsätta gräva där jag står. Jag
kommer att fortsätta skriva om platser jag känner väl till och väva in all den
erfarenhet och de upplevelser jag själv samlat på mig i mina böcker. Hur skulle
man annars få fram en trovärdig historia? Att skriva en bok är inte lätt, men
sättet man utvecklas på som människa när en ny historia trätt fram är en
belöning stor nog för att göra det värt allt slit.
/Linnea Berglund
Läs mer på http://www.linneaberglund.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar