Sassa och jag

Jag heter Maud Mangold och har skrivit ganska många barn-romaner vid det här laget. Det är ett ensamjobb och för det mesta tycket jag det är roligt, men ibland längtar jag efter arbetskamrater. Samarbetet med konstnären och illustratören Sassa Buregren började med att vi var på samma konferens om bilderböcker. Vi bestämde oss för att göra ett försök och skapa en bilderbok tillsammans. Redan från början visste vi att samarbetet skulle bli tätt, och vi jobbar medvetet med att utveckla arbetsmetoderna.

- Det blir oväder till natten, säger Malte i Trutsommar  

Hittills har Sassa och jag gjort fyra bilderböcker tillsammans (en kommer i januari 2013, men är färdig), på Kabusa böcker förlag. Av någon anledning blir det bara allvarliga teman när vi jobbar:

Trutsommar (2008) handlar om att bli kränkt eller sårad, och att få läka tillsammans med en förstående vuxen.

Pärlor till Pappa (2009) handlar om saknaden och kärleken hos en liten björnflicka som har sin pappa i fängelse.

Kokongs långa resa (2011) behandlar temat adoption, eller att bli övergiven och lämnad.  

Drömkatt (2013) handlar om saknad och död, men sagan är så symbolisk att barnet kan välja tolkningen själv. Kanske är katten inte död, bara borta - eller i en dröm.

Mer om samarbete.

Caroline och Jessika fortsätter att berätta om sitt samarbete. 

När vi ändå är igång med att samarbeta är det lika bra att göra det på fler områden tänkte vi.

Så när Caroline fick en fråga om att göra barnuppslag till tidningen friluftsliv valde vi att göra det tillsammans.

Smart.

Då kunde vi kombinera Carolines fina barn med Jessikas naturfaktabilder.  Tillsammans kunde vi ansvara för helheten, både text och bild och det gillade redaktören.

Nu vill vi gärna göra fler liknande sidor.  Det måste finnas massor av tidningar och tidskrifter som skulle behöva ett barnuppslag med naturtema, eller hur?

©Toijoii

Ett uppslag.

Igår berättade vi om vårt samarbete.
Nu ska vi visa lite hur det kan gå till.
Det här är uppslag nummer två. Ina har rast och går mot en dunge på skolgården för att möta sina vänner trädandarna. Det visar sig sen att den där dungen är jättestor. Där ryms både skog, äng, sjö, fors, hav och en klippig ö...
Först gjorde vi en skiss. Vi visst ännu inte riktigt vad vi sökte, flera skisser blandades. På den här bilden har Caroline ritat linjerna på bakgrunden och Jessika färglagt dem. Annars har Jessika gjort bakgrunder, Caroline figurer och sen har vi hjälpts åt med detaljer och montering.
Lägg märke till hur bekymrad fröken är... Det är hon som står i fönstret.

©Toijoii

Bilderna är ju collage och när vi började arbeta trodde vi att vi skulle använda ganska mycket foton. Här har vi använt foton av löv både till buskarna och till att fladdra i luften. Muren är också foto och skolgården är gråpapper.

©Toijoii

Allteftersom vi höll på kändes det mer och mer konstigt med fotona. De passade liksom inte in. Så vi provade att klippa loss några nyponbuskar från ett annat uppslag. Så skulle det vara! Nyponbuskar, det är ju det som växer på skolgårdar ju!
Men muren fick vara kvar.

©Toijoii

Här är uppslaget färdigt. Massor av nyponbuskar men inga fotade löv. Inas jacka har fått ny färg, vi saknade rött på många av bilderna så detta blev bättre. Mellan grenarna skymtar trädandarna...

©Toijoii

Nyponbuskarna återkommer på flera bilder. De får markera att Ina hela tiden är kvar på skolgården, men också hålla ihop bildberättelsen. Vi har andra bildelement som vi använder på liknande sätt.
Eftersom vi samarbetar som vi gör kan både text och bild förändras hela tiden.
Om något syns på bilden behöver det inte alltid stå i texten och vise versa. Det här är en bilderbok. Bilden måste vara minst likvärdig med texten, det är helheten som räknas.
På måndag fortsätter vi att berätta om vårt samarbete.

Jessika och Caroline

Att samarbeta.

Sen lite mer än ett år tillbaka samarbetar vi, Caroline Röstlund och Jessika Berglund kring en bilderbok. Vi samarbetar mycket långtgående och försöker att verkligen göra ALLT tillsammans.

Det går.

EN ILLUSTRATÖR - OLIKA FÖRFATTARE

Samarbetstemat fortsätter. Nu ska Sara Gimbergsson berätta hur det är att som illustratör samarbeta med flera olika författare:

VARJE BOK EN EGEN VÄRLD

Samarbetet kring en bilderbok är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om mitt arbete. Det är  nästan lika roligt som själva tecknandet.

Jag heter Sara Gimbergsson. Jag är illustratör som för det mesta illustrerar bilderböcker. Ofta  ihop med en textförfattare. Men det händer ibland att jag skriver egna texter också.

Jag är nu inne på min 24:e-25:e bilderbok tillsammans med en textmakare. Ja, just nu jobbar jag med två böcker. Det kan låta knepigt att jobba med flera projekt samtidigt men det brukar gå bra. Varje bok eller bokidé är sin egen separata värld. Jag kliver in i den världen och befinner mig där när jag skapar. Ibland kan det också ge en viss korsbefruktning. Ideer kring en bok som visat sig inte funka kan bli just det rätta för den andra boken. 

Så här, på ett ungefär kommer omslaget till Anna Ehn och min bok ”Pelé, Kaká och jag”. Kommer ut till våren -13

Jag är Ti-ti-oo (repris)

Fråga hundra slumpvis utvalda men litteraturintresserade människor i Sverige om en bok som får dem att associera till sommaren, och många av dem kommer att säga Tove Janssons "Sommarboken".
Ti-ti-oo hör hemma i en annan dal, jag menar del, av Tove Janssons författarskap. Om förhållandet mellan Malin Eriksson, Ti-ti-oo och några till kan man läsa här:

Jag lever av fantasier. Så har det alltid varit. Att vara nio år och ha en egen häst att ta hand om själv kräver stor motivation. Den hämtade jag från olika fantasijag.

Ett exempel: Jag är tolv år och vaknar på julaftonsmorgon. Det regnar. Jag har desperat längtat och bett till de högre makterna om snö, nu är allt förstört, men då löser fantasin det; jag blir Jill Crewe och bor i England med mina två ponnyer. I England är det aldrig snö, det vet man ju, så jag tar på mig mina nya julklappsridbyxor som blir ett par Jodhpurs – läs engelska ridbyxor – och går ut och bygger hinder, helt lycklig.

På samma sätt städade jag stallet som Maria i Marie Louise Rudolfssons bok Maria och hästens dag. Jag sköljer bort varenda liten smuts som gömt sig i stallets skrymslen precis som bokens hästskötare Persson förevisar Maria att göra. Det blir fint i stallet kan jag lova.

Och så fortsätter det. Fortfarande i dag.

Att våga satsa tid, och därigenom ekonomi, på skrivandet kräver en liknande motivationsstyrka som att vara ung hästägare. Mina fantasijag hjälper mig.

Läsvägar (repris)

Ännu en läsvärd sommarrepris. När Katja Timgren skrev det här var det mitt i smällkalla vintern 2011. Men hennes tankar om läsvägar är lika spännande en varm augustidag. Inlägget fick flera kommentarer då. Har någon tänkt något nytt om saken sedan dess?

Om man kunde jobba som läsare skulle jag vilja det.
Alltså helt utan något på förhand givet syfte, jag skulle inte kritisera eller berömma, eller försöka förbättra, inte värva fler, sälja något, tycka något, förstå mig på något. Jag skulle bara läsa för min egen skull och sedan säga det jag fick lust att säga.
Ungefär som författare, fast vänt ut och in.

Det är spännande hur vi närmar oss text. Jag tänker mig att vi har vår helt egna nyckel som kan se olika ut i olika skeden i livet. Vi kommer in genom olika dörrar, det kan vara intrigen, det kan vara landskapet, eller hur vattnet rör sig, eller, förhållandet mellan yttre rörelse och inre, det kan vara tid, år, årstid, morgon eller kvällsljus, det kan vara dolda konflikter, symboler, den knappt märkbart föraktfulla tonen i en dialog, eller hur rytmen i språket förändrades när cykelfärden nerför backen övergick från förtjusning till skräck.
Ofta kan jag peka ut det i efterhand om jag är observant. Vad det var som väckte mig. Där möttes vi först, jag och texten.

Men att peka ut det är att göra något ytterligare. Mer än att läsa.

En text går att läsa från många håll.
Och hur andras håll ser ut kan man bara delvis förstå.
Och när man skriver skriver man alltid för en underlig hop läsare som ska irra omkring i texten på oförutsägbara vägar. Det enda man vet är att dom inte går där man själv gick när man skrev.
Ändå måste man peka ut någon slags riktning, hitåt, här ska ni ta er fram.

Katja Timgren

Musik och skrivande (repris)

God morgon barnboksnätare och andra läsare!

En ny dag väntar. Ännu är det mörkt och egentligen alldeles för tidigt för att gå upp. Jag som bloggar den här veckan från skogen och havet heter Peter Ekberg. Jag skriver böcker om filosofi, liv i rymden, tänkande robotar och mycket annat som det är för tidigt att berätta om nu. Från mina hörlurar strömmar musik. Jag smuttar på kaffet och funderar över likheterna mellan musik och skrivande. När jag precis skall posta det här inlägget så inser jag att kanske allt skapande har samma kreativa bas?

Mike Oldfield kom nyligen med en skiva som heter ”Music of the Spheres.” Motivet är den ”sfärernas musik” som man under antiken tänkte sig fanns i universum. Grundantagandet var att alla himlakroppar ger ifrån sig ett ljud när de rör sig i sina banor. Vi är så vana vid ljudet eftersom vi har utsatts för det sedan födseln att vi inte längre kan uppmärksamma det. Tillsammans bildar universum en fantastisk musik, ungefär som en kosmisk speldosa. Oldfields skiva är ett fint exempel på hur gammalt tankegods kan inspirera till skapande.

Musik och skrivande är två sidor av samma mynt för mig. Jag har alltid spelat, skrivit låtar och sysslat med musik. Mina ungdomsvänner har lyckats att bli väletablerade, hårt arbetande musiker. För mig var den viktigaste lärdomen av vårt gemensamma musikintresse och envisa harvande i band att vi tillsammans formade nya regler för livet. Vi kunde skapa, vi var kreativa, och kunde påverka vår tillvaro. Det innebar en frihet. Särskilt eftersom mitt första arbete efter gymnasiet var enformigt och inrutat från 0700-1600 varje dag. Musiken och skrivandet tillät mig att drömma om ett liv som passade mig bättre. Sartre pratar om förmågan att kunna sätta negationstecken på situationen och välja något annat. Precis så var det, fast jag inte kunde formulera det.

Min gitarr och jag. Kan inte leva utan den!

Överromantisk?

Det var sent 70-tal och jag gick på mellanstadiet. Jag var ett barn som läste precis allting från veckotidningar till enkla romaner för vuxna. Jag läste också Hans Eric Hellbergs bokserie om Jonnie och Katarina som inleddes med boken, Kram.

Min mamma brukade hålla ett öga på vad jag läste. Hon tyckte att boken Kram såg särskilt mystisk ut. Hur kunde den rikta sig till barn?

Mamma läste några sidor i boken. Hon förfasade sig över att barnen inte bara kramade varandra, de hånglade också med varandra.

-         Vad är det för fel med det då? sa jag.

Mamma blev illröd i ansiktet.

-         Boken är helt enkelt för överromantisk och så ska det föreställa något slags barnporr, fräste hon.

-          Jaha, sa jag.

-         Vad är den där Hellberg för människa egentligen? fortsatte mamma.

Då satt jag mig ner och skrev ett brev till Hans Eric Hellberg.

Vad är du för människa egentligen? Min mamma tycker att du skriver för överromantiskt. Jag har läst Kram. Jag tycker att den är bra, skrev jag.

Några dagar senare fick jag svar. Jag har inte sparat det svaret. Men en sak minns jag. Hans Eric Hellberg ville veta vad min mamma menade med överromantisk. Han fick aldrig något svar på det.

I dagarna har Tony Elgenstierna kommit ut med en bok om Hans Eric Hellberg.

Boken heter: Hellbergs Kram. När den sexuella revolutionen nådde barnboken.

Tidningen Göteborgsposten rescenserade den boken 26 juli 2012.

I rescensionen fick jag veta att boken tillkom på en direkt förfrågan från en dansk förläggare, om Hellberg kunde skriva porr för barn.

Jag minns boken Kram och de andra böckerna i den serien med värme.

Inger Granberg