Tystnaden gör det till en dold verklighet. En obenämnbar. Det är något som alla förlorar på. Inte minst de som är eller har varit utsatta. Deras livsupplevelse blir till något annorlunda, något som är så hemskt att det inte kan pratas om. Det stigmat blir ytterligare en börda att bära.
Foto: Maria Fagerberg
Extra svårt är det förstås att prata med barn om våldet. När det tas in som en del av vår verklighet, kan man inte längre göra om tillvaron till en rakt igenom hel och trygg värld. Det är smärtsamt att leva med. Världsbilden får existentiella sprickor, och det vill många skydda barnen från. Men då glömmer man att det redan är en del av många barns verklighet. Och det är något som händer i den värld som barnen ska leva sina liv i. Därför tror jag inte på att måla med andra färger för att skydda. I Mia saknad leds läsaren, tillsammans med huvudpersonen Janni, närmare det svåra ämnet. De vuxna har velat undanhålla Janni det hemska som hänt hennes vän. Men det accepterar hon inte. Hon tar saken i egna händer och ger sig ut för att ta reda på vad som hänt. Janni funderar, frågar, och det finns vuxna runt henne som lyssnar. Jag tror att det ger läsaren en trygghet. Samtidigt som några svar inte finns. När Janni frågar: Varför vuxna slår? får hon svaret av Joel: Det är det ingen riktigt som vet. Det är inte farligt att inte veta. Bara man vågar stanna kvar vid frågan tillsammans, inte släta över, inte dölja, utan stå vid bråddjupet och våga titta ner tillsammans.
3 kommentarer:
Ett mycket klokt och berörande inlägg. Jag tror att för att kunna möta andras smärta måste vi ställa svåra frågor om oss själva se det svarta i oss själva. När har det i nära relation varit nära att brista för mig själv? När har jag varit nära att brista som förälder?
Det är svårare att ställa de frågorna och se in i sig själv än att bara läsa ytterligare ett dagstidningspress klipp om någon misshandel och utbrista att detta är förfärligt.
Barn vet mycket om svåra saker och de behöver vår vägledning och att vi lever med dem inte står där och förklarar världen för dem ur vårt perspektiv.
Tack för det här inlägget.
Det är ett svårt ämne, men bra att du skriver om det. Jag tror på att alltid tala sanning och att inte försöka "av hänsyn" dölja något för barn. Det är bättre att ge det tid och prata och förklara och ge barnet en chans att själv få prata och fråga.
Det där med att inte riktigt veta är bra.
Med barn blir det lätt så att man ryggar för de frågor man inte har svar på. Som att en trovärdig vuxen skulle vara den, endast den, som VET allt?
Vad lite vi kan veta då?
Så här svåra frågor måste man ju LETA efter svar på.
Tack och lov har jag ingen egen erfarenhet av saken, men jag antar att den där partnen eller föräldern som slår eller är hänsynslös och elak innerst inne är full av skuld. Och att skulden bara gör det hela värre, att man fortsätter att tappa bort sig i det våldsamma, längre och längre in?
Inte som att skulden inte finns, men den GÖR ju något med oss.
Skicka en kommentar