Det är inte så fint att vara skräck- och spänningsförfattare.
Skräck- och spänningsförfattare får sällan Nobelpris ( vilket är synd - jag äger nämligen en långklänning med paljetter som jag tänkt ha på mig när jag mottar Nobelpriset och som jag provar före varje flytt för att se om jag fortfarande kommer i den, och det gör jag än så länge, men jag måste varna Svenska Akademien: om ni väntar alltför länge kan det bli tajt! ) och recensenter på kultursidor skäms litegrann för att skriva om skräck/spänning eller erkänna att de gillar det.
Det gör inte så mycket.
Det är inte för dem jag skriver.
Jag skriver för killen som tycker att " Döden i pizzan " äger, och för killen som inte brydde sig om böcker förrän hans lärare läste " Häxbergets hemlighet " högt i klassen och för alla andra unga som för en liten stund sugits in i mina världar och som tyckt om att vara där.
Det är de som i grund och botten betyder något för mig som författare och det är deras kommentarer som värmer i hjärtat, länge, som inre vedspisar. inte sådär bengaliskt ögonblickslysande som en tidningsrecension.
Vad kan man skriva om när det gäller skräck? Finns det något man bör undvika?
Jag tror att man kan skriva om allt. Och på vilket sätt som helst. Gränser är upp till varje författare att dra. För min del drar jag gränsen vid sådant som ligger nära i tid: hemska öden som drabbar människor och djur just nu. Och sådana är tyvärr vanliga.
Jag går helst tillbaka i tiden, till för länge sedan utkämpade krig, till döda änglamakerskor, till avrättade brottslingar - eller oskyldigt dömda - som vilat länge i graven.
Tiden drar en tröstande slöja över ohyggligheterna, gör dem uthärdliga, förvandlar dem till saga och sägen.
Blandningen av historia och saga känns alldeles rätt för mig. Dessutom skriver jag gärna om spöken. Kanske beror det på att jag aldrig mött några men önskar att jag fick göra det en dag - eller natt.
Hittills har det blivit både strandgastar, spökande präster och poltergeister, i en kommande bok kretsar historien kring en inmurad munk. Jag trivs väldigt bra i spöksällskap.
En guldgruva att ösa ur för alla som fascineras av skräck och ruskigheter är folksagorna, till exempel alla de som samlades av bröderna Grimm. Grymma sagor som fastnar i minnet. ( vem kommer ihåg en snäll saga? ) och som lustigt nog inte alls gör barnen mörkrädda utan snarare stärker deras fantasi och utveckling.
Mer om grymma sagor imorgon.
1 kommentar:
Nästan alla läser skräck och spännigsböcker. Minns min förtjusning i tioårsåldern då jag läste en novell som handlade om ett par som åt något mycket gott på en restuarang. Kyparen ville först inte berätta vad det var för kött. Paret insisterade på att få veta. Till slut fick de följa med in i köket. Där fick de klart för sig att det var människokött och att de själv skulle bli anrättningen för nästa gäst.
Ja vem minns en snäll saga? Ser fram emot ditt inlägg om grymma sagor.
Skicka en kommentar