Pia Hagmar om hästböcker

Vaknar av att regnet smattrar mot taket. När kommer sommarvärmen egentligen? Jag kliver upp och börjar reda i mina papper, för att få ihop dagen. Det är ett seriemanus, en artikel och en novell som ska finslipas. Ikväll kommer min sambo hem, från sin semestervecka i Skåne. Under veckan jag haft stugan för mig själv har det kreativa kaoset fått breda ut sig. Jag har skrivit på nätterna och kvällarna, och på dagarna har skrivarbetet blandats med annat pysslande med en känsla av att ha all tid i världen. Nu ska min skrivtid struktureras igen, med arbete 7-17 när sambon arbetar. Att ha den bestämda tiden gör skrivandet strukturerat och det blir mycket gjort genom att tiden känns begränsad. Men tid för kaoset tror jag är viktigt, för där växer andra, mer sällsynta tankar.

Det kreativa kaoset har brett ut sig med känslan av att ha all tid i världen.

Idag ska jag spinna vidare på tråden från igår.

Jag fortsatte att läsa hästböcker både som tonåring och vuxen. En av mina favoriter är en annan medlem i barnboksnätet, nämligen Pia Hagmar. Hennes böcker om Klara och Flisan har fått mig att sträckläsa nätter igenom och både hissna och gråta med huvudpersonen i hennes med och motgångar. Pia har varit verksam som författare och skrivit hästböcker i över tjugo år. Jag ringde upp henne, nyfiken på hur hon tänker om genren och vilka råd hon har till mig.

Här kommer en sammanfattning av vårt samtal.

Vad är en hästbok?

Det är en bok där hästarna är ett bärande tema för handlingen.

Hästmiljön är ett fantastiskt ställe där tjejer får ta plats. Ett stort nervöst halvblod är inte att leka med, och att en liten flicka kan hantera det är egentligen fantastiskt. Det är inte ett dugg puttenuttigt, ändå lyfts det gulliga så ofta fram som något reducerande.

Hästar är stora mäktiga djur snarare än puttenuttiga, ändå lyfts det gulliga så ofta fram som något reducerande.

Mina lättlästa böcker för pojkar, Dalslandsserien, lyfts upp på ett helt annat sätt än hästböckerna. Men det är ju väldigt konstigt om jag skulle skriva bättre när jag skriver deckare än när jag skriver om hästvärlden, som jag dessutom känner till så väl.
Det här gör mig så irriterad! Jag har arbetat mycket för att höja genrens status. Bland annat har vi haft flera seriösa seminarier på bokmässan, bland annat med en filosof och genusvetare.

                                         Några av Pias böcker om Klara.

Har genren några begränsningar?

Nej, jag tycker inte det. När jag började skriva serien om Flisan ville jag skriva om ensamhet. Jag började skriva om en flicka som hade en osynlig häst, för det fantiserade jag själv mycket om som barn. Det var inte vad förlaget hade tänkt men det blev bra. Men kanske är det svårare för en debutant att bryta mot konventionerna.

Hur ser du på hästböckernas framtid? Kommer genren finnas kvar?

Ja, egentligen är det ju märkligt att just böcker om hästar är en egen genre men jag tror att det kommer fortsätta så. Det är trots allt så att tjejer läser mycket. Böckerna säljer så förlagen har ingen anledning att ändra något.

Vilka råd har du till mig som är ny i författarvärlden?

Vill du skriva långsiktigt så ska du inte börja anpassa dig för mycket. Inte skriva efter en mall Lyssna istället på din egen röst, din historia. Jag menar inte att du ska vara kompromisslös, man behöver absolut ta till sig kritik och söka berättelsens form efter målgruppen. Men i själva historien är det viktigt att lita på magkänslan.

Jag lägger på luren med känsla av att vilja delta i den kamp Pia driver om att höja hästbokens status. Det är ett så hopplöst genomgående tema i hela samhället, att det kvinnor sysslar med nedvärderas. Det är en hal fråga svår att gripa tag i. Jag tänker på hur löner sjunker när kvinnor kommer in i ett yrke. Hur Moa Martinssons böcker förminskades genom att kallas tantsnusk – gubbsnusk däremot får nobelpris. Hur Kulla-Gullas omvårdnadsvilja och klara blå ögon stod i vägen för att recensenter skulle se hela karaktären. Så ska det inte fortsätta! Aldrig! Och finns det någonstans detta bryts så är det just i stallet, där matriarkat till stor del råder och kvinnliga chefer fostras.