Mer sagor åt folket!

Definitionen på "saga" är ungefär: " en fantastisk berättelse som börjar med Det var en gång... och som har en moral på slutet. "
Moralen går ofta ut på att det går bra för den som är smart och dåligt för den som inte är det. Och när jag skriver dåligt så menar jag verkligen dåligt - den osmarta (=onda) personen i sagan kan råka ut för så hemska saker som att få tårna avklippta för att foten ska passa i en sko, bli inskuffad i en het ugn, luras att skära upp sin egen mage för att få plats med mer gröt, få sitt enda öga förblindat av en rödglödgad träpåle. Och så vidare.
Sånt där kan man väl inte berätta för små oskyldiga barn?
Jodå.
För det finns - eller borde åtminstone finnas - en alternativ definition på " saga ": " En fantastisk berättelse där vi kan identifiera oss med någon av personerna, som styrker oss och som vi faktiskt har ett inneboende behov av. "
Att vi har behov av dem bevisas av att sagorna vandrar vidare genom världen och århundradena, nästan oförändrade. Många av våra sagor kommer ursprungligen från Indien och Persien och sagan om Askungen lär ha sitt ursprung i 800-talets Kina. Långt borta och längesen men samma saga som här och idag. Otroligt.

En saga som alltid fascinerat mig sen jag som barn fann och räddade ett exemplar av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige ur valborgsmässoelden är den om gråråttorna och svartråttorna på Glimmingehus. I år fick jag äntligen besöka Glimmingehus. Och dessutom hälsa på jätten Finn i hans krypta. Helt sagolikt!

Sagoberättande och "storytelling " verkar vara på frammarsch vilket är väldigt glädjande. Det finns många engagerade lärare och bibliotekarier som sprider sagorna vidare till barnen. Stort tack till dem, det är ett viktigt arbete de gör! Man önskar att alla barn hade någon som läste högt för dem. När man hör eller läser en berättelse är det någonting i hjärnan som triggas igång. Tick-tick-tick låter det i kugghjulen medan vi följer huvudpersonens svåra väg genom vedermödorna och ut på den andra sidan med halva kungariket eller den gömda skatten eller den sköne prinsen i behåll. Och med nya associationsbanor i hjärnan som kommer att hjälpa oss att klara vardagen bättre.
Vi behöver den där huvudpersonen att identifiera oss med, lika mycket som vi behöver vedermödorna. En saga utan svårigheter och vedermödor och grymheter vore som att vinna pengar på lotto - trevligt men inte mycket att berätta om.
Ibland ser man tendenser till att göra sagor mer "barnvänliga", göra dem gulligare och strössla över lite överskylande fluff. Nej, nej, nej, det går inte an. Sagorna måste vara hemska. Häxan måste in i ugnen, Polyfemos måste bli förblindad - och dessförinnan måste de vara riktigt ruskiga och otrevliga för att vi ska kunna tycka att de förtjänar sitt öde. Det måste finnas skillnad mellan god och ond. Vilket inte innebär att huvudpersonen måste vara snäll, nejdå, huvudpersonen kan luras och bedra, huvudsaken är att vi kan identifiera oss med honom/henne. Men häxan och cyklopen och jätten måste vara onda och elaka och förfärliga. Som Andreas Palmaer skrev i DN häromsistens: " När inte ens monstren får vara otäcka, vilka ska då vara det? "

I "döda lärares förening " har jag använt gammalt välkänt sagostoff och sytt om det en del. Till exempel har De tre bockarna Bruse blivit De tre systrarna Bruce ( och bocken har fått en annan roll kan man väl säga...):

De tre systrarna Bruce skulle ut och festa en lördagkväll. De bestämde sig för att träffas inne i stan på ett ställe som hette Graze där det alltid brukade vara mycket folk och bra musik.
För att komma till Graze måste de gå genom en skum del av stan och över en smal bro.
Carmen, som var den yngsta systern Bruce, gick hemifrån först. Hon gick fort genom de mörka gatorna och kom fram till bron. När hon var halvvägs över körde en gubbe i en grå bil fram och stannade. Gubben öppnade fönstret och frågade:
- Vart är du på väg då?
- Jag ska till Graze och dansa, sa Carmen.
Hon försökte gå vidare men gubben stack ut armen och hindrade henne.
- Du ser ung och läcker ut, sa han. Följ med mig så hittar vi på nåt kul.
- Nej, det vill jag inte, sa Carmen. Men om du väntar en stund så kommer min syster förbi, fråga henne istället.
Och så sprang Carmen därifrån och stannade inte förrän hon var framme vid Graze.
osv

Nu börjar det bli dags att binda kransar och leka groda. Skön midsommar och se upp för älvorna!